Det var en hel del löparglädje i helgen.. och social glädje & naturgädje, och så matglädje också för den delen. Mycket glädje med andra ord.

(Obs obs, jag har råkat skriva en roman.. )

Jag kom upp ur sängen halv sex i lördagsmorse och var på plats i Sundbyberg halv sju. Åkte med Lina in till city för att möta upp vår grymma skjuts till Jönköping; Paula och Tobbe. Bilresan gick hur snabbt som helst och ganska snart var vi framme. Allt var toppen förutom att det kändes som om det blev mörkare och mörkare på himlen ju närmre Jönköping vi kom.. och när vi väl satt där på strandterrassen i Jönköping och åt en andra frukost så öppnade sig himlen och ett skyfall kom. Åskan likaså.. och här skulle vi snart springa 45km, wtf?! Man hade ju vant sig vid het löpning nu så detta var icke bra.

Foto: Tobias Eklund

Men jäklar vilket glatt gäng vi var ändå! Alla hade kul, positiv attityd och känslan var verkligen ”Äh allt ordnar sig”. Även när himlen vid ca 8km öppnade sig och dränkte oss som blöta katter. Jag hann tänka tanken ”..och nu ska vi springa 37km till i spöregn?!” men den omvandlades snabbt till ”haha 37km TILL i spöregn!! Weho!”

Vi lunkade på från start med snygga steg. Jönköpings central lämnade vi snabbt och efter skyfallet så kom uppförsbackarna som Susanne så motiverande hade beskrivit som ”en suuuuuuuuperseeeeeeeeg backe som aldrig tar slut” precis innan start. Så jäklar vad vi var hardcore egentligen.

Men visst var det uppför och visst var det blött, men var det tungt? Nej, det var det inte. Det var härligt, det var mysigt och det var kul. Väl framme på första stoppet i Kaxholmen (bara det liksom – KAXholmen, ja jäklar så kaxiga vi är!” så var 15km avklarade och stämningen på topp.

Vi länsade Ica-butiken och hittade en härlig plats på stranden. Hemmagjorda energikakor, potatissallader, sportdryck, smörgåsar och nötter var bland annat sådant som fyllde upp våra magar. Efter en stunds tjattrande och skojande så väckte vi våra ben till liv igen och påbörjade löpningen längst med ”strandpromenaden”.

Sedan var det barnsligt enkelt att lägga distans bakom sig. Vi sprang i samlad trupp och hela gruppen var med i konversationerna; vi diskuterade (bland annat) bostadsmarknaden i Stockholm, framtida träningsläger samt hur in i helsicke trevligt det var att springa ihop.. och så självklart så berömde vi vår superfotograf och följebildschaufför Tobias Eklund som sprintade fram och tillbaka med svindyrkamerautrustning på ryggen för att fixa schyssta bilder. En riktig show bjöd han på, och frågan var om inte han också fick sig ett rejält träningspass där; multisport: intervalllöpning, fotografering och bilkörning!

Blev utmanad på backintervaller och körde förstås, jag och Alex drog upp ett lite hårdare ultratempo och avverkade distans lite snabbare än de andra för en stund. Det var otroligt skönt att känna att trots många mil så finns det mycket kraft i benen! Tänk att de löpar på så grymt som de gör! Något har jag helt klart gjort rätt i vår, jag har byggt upp ett sådant benmaskineri alltså. Jag är så tacksam till mina kära stubbar!

Efter ytterligare 10km och med lite mjölksyra i benen efter backintervallerna mitt i ultran så var vi framme i lilla Ölmstad. Gruppen samlades, lånade toaletten och smaskade på bland annat glass och godis. Jag körde en klassiker; café con gelato! Bryggkaffe med hemmagjord kulglass i. Smarrigare blir det inte! (eller jo, med en espresso, men mitt i en ultra så är man ju inte knepig heller..)

Efter Ölmstad så satte vi kurs mot Gränna. Vi hade en färja att fånga ju! Fast vi var inte stressade utan vi hade marginaler att lita på. Fast ändå hade vi faktiskt ett ganska högt ultratempo fastän det t.o.m sluttade uppåt! Det här partiet är ju känt på Vätternrundan för att man flyger fram ständigt sluttande neråt – vi sprang alltså åt motsatt håll, ständigt sluttande uppåt ;) Men det gör ju bara att man känner sig ännu tuffare, eller hur?

Så uppförsbackarna kunde inte kapa någon glädje när det är så skoj. Dessutom, kolla vilka otroliga bilder det blir! Lite fler knäppa fartlekar här och där uppe i 4,30tempo för att utmana kroppen lite. Lite hoppande framför kameran och fler skratt under resans gång gjorde att distansen försvann i ett naffs! Vi sprang vid sidan av vägen men till skillnad från när det var Hornstull-Järna (då jag tyckte landsvägspartiet var lite farligt) så kom det ju sällan bilar här, och dem som kom hade förnuft nog att väja med marginaler (tackar tackar!)

Dessutom vid ett parti blev vi fotade av en annan fotograf, nämligen från Jönköping-Posten! Dem hade uppnmärksammat vår lilla expedition och kommit för att dokumentera den. Så det kommer att stå lite om dessa mysiga Stocholmares Jönköpingsresa i den tidningen framöver. Skojigt värre! Man kände sig för övrigt lite egoboostad som fick kuta framför så många kameror under resans gång..!

Framme i Gränna efter ca 38km i benen. Lika pigga och fräscha som vid starten och med gott mod. Kom på färjan och njöt av vattnet, Visingsö’s skönhet och fick skryta lite för cyklisterna ombord om vår lilla tripp. Jag kunde ju inte låta bli, han kommenterade och frågade ju om min GPS-klocka. Så då är det ju nästan ett måste att visa honom att det står 38km på den ;)

Över färjan och med siktet inställt på Susannes nyköpta Persgården. Där skulle det minsann serveras lite underbart hälsosamt snacks och äppelmust! Vägen dit var bland det ljuvligaste att springa på!

Efter 38km av hård asfalt fick vi springa i en underbar trollskog på mjuka stigar och med Vättern ett par meter bort till vänster. Man fick akta sig så man inte drömde sig bort för mycket med blicken för att en del stock och sten var man tvungen att hoppa över! Jag blir faktiskt lite knäppt lycklig i själen när jag bara tänker på det. Otroligt hur vackert det kan vara att leva..

Efter marathondistansen var vi framme på PERSGÅRDEN, framtidens träningsmecka! Världens mest underbara Susanne bjöd på otroligt goda hälsosamma godbitar och en fantastisk äppelmust!

Där satt vi och bara GOTTADE OSS i allt; löpningen, gemenskapen, snacksen och utsikten. Bara för att nämna några.

Eftersom vi hade siktet inställt på ultra så var vi förstås inte nöjda med ”endast” marathondistansen, utan vi väckte våra kära ben till liv igen ytterligare en gång och sprang genom trollskogen tillbaka till hamnen. Jag kände mig sådär stark som jag bara kan göra när jag mår riktigt bra. Jag tog täten och ökade farten. Nu var det Runner’s high. Jag drog upp i 5-tempo och njöt av att låta benen jobba på, skuttade över stock och sten och sprang ifrån gruppen. Inte för att jag tror dem klagade, de hade fullt sjå att njuta själva. Närmare och närmare slutet och när sista kilometern kom så gick jag loss stenhårt. Jag drog på och skenade lite och tänkte på hur fantastiskt grymt det är att benen kan göra såhär mycket! I ett naffs så hade sista kilometern passerats på 3.55. Bara sådär!!

Vi stod sedan där med fåniga smalj allihopa. Ingen var speciellt tagen heller, utan alla var ju bara glada! Jag log säkert större än vanligt också, och innan vi skulle ta våra hyrcyklar så blev det lite söta high-five och hurrarop.

Vilken tid den aktiva träningen blev dessutom! Så snabbt har jag inte kutat ultra tidigare. Men alla små backintervaller och fartlekar under dagen, samt det att det spratt i hela kroppen bidrog till en fin tid för egen del.

45km, 4h 16min 23sek. Tempo: 5.42min/km. Puls 166.

För egen del så säger den här bilden allt: Det är sådant här jag ska göra.

Tack allihopa för att ni förgyllde min löparsommar!

Herregud vilken dag. Herregud så mycket terräng. Herregud så mycket folk!

Ja så tänkte jag faktiskt idag när jag kom till mötesplatsen. SÅ MYCKET FOLK!! Vi fick ihop det till 42 st (!) startande. Dessutom anslöt ytterligare under dagen så vi tror att det var ca 50 personer som faktiskt bidrog till att göra Urvsik All In grymt! Att dessutom flera påpekade att detta borde bli årligt känns ju otroligt härligt.

..och som alltid. Såklart ni får hela storyn. Jag brukar alltid få uppskattning för att jag lägger ner en massa tid och skriver ner varenda detalj. Så långt blir det. Håll i er ;)

Det var alltså så mycket folk att de inte ens fick plats på en och samma bild! Nästan så man blev lite nervös sådär som ”arrangör”, eftersom man gärna vill göra bra ifrån sig och få folk att ha en trevlig dag. Men jag och mitt crew behövde ju inte känns oss oroliga alls då alla verkar ha tagit med sig en positiv attityd och mycket spring i benen!

Vi pratade om att det förmodligen skulle bildas fartgrupper per automatik, att man skulle försöka hålla reda på alla så vi inte tappade någon i skogen (vore ju bra jobbigt) och lite annat.

Sedan tog vi oss ann Xtreme-banan! Precis som jag minns den (sedan förra året); fylld av överraskningar, backar, rötter och utmaningar. Jag kände mig ganska stark och kände absolut inte av förra veckans 56km-löpning eller veckans träning. Jag sprang ju senast i torsdags morgon och sedan dess vilat, så kroppen var ganska laddad. Vi tog oss an alla rötter med kraft alltså. Inga promenader i backarna utan ganska beskedlig fart. Platta partier i 5.20-5.40tempo och sedan backarna i sämre tempo.

Mördarbacken gick vi i alla fall uppför. Jag stängde bara av klockan på pauserna och hade den på resten av tiden, även vid promenader m.m. Xtreme 15km avverkades på beskedliga 1.32.

Kära Lina och Suss på språng – del av mitt löparcrew

Efter Xtreman blev det en paus för gänget. Jag drog i mig en halv energibar och forsatte dricka mycket vätska. Även om solen inte stekte så var det bra varmt och viktigt att tänka på intaget. Varvet gick i runt 6tempo. Nu hade en del grupper bildats och jag fick ett släng av hönsmamma-bacillen från Suss, så jag försökte titta så alla hade någon att skriva med osv. Hehe. Hönsmamma-Mirre blev jag ;)

Väl färdiga på detta varv (som för övrigt gick enkelt men samtidigt var jag grymt glad när det var över) så var det dags för picknick! Såhär fräsch är undertecknad efter 20km..

Vi hade lite olika grejer på gång där. Vissa stack till Prisextra, andra hade kylväska. Jag hade en stor ciabattamacka med ost och skinka som legat tillsammans med kylblock i Suss bil. Jag föredrar ju bröd i sådana här sammanhang, speciellt vitt mjukt bröd. Enkelt, energirikt och gott. Smaskade i mig allt med tanke på dagens utmaning..

…sedan kom min överraskning till de deltagande!

Ett STORT LASS GATORADE!

Då Gatorade gör en nylansering på den svenska marknaden satsade de även på att främja vårt lilla Ursvik All in. Som blev större än planerat! Det var en MYCKET UPPSKATTAD överraskning hos deltagarna och mycket givande. Alla fick lite extra kick av bidraget. Jag kommer att skriva ett inlägg om drycken och ge mina synpunkter/tankar efter test kring samt komma med feedback till Gatorade. Kort kan man säga att det var mycket positiva ord som sades kring drycken.

Alla var vi olika törstiga också.. ;)

Sedan påbörjade vi nästa sträcka. Vi hade tjattrat loss ett ganska bra tag vid det där laget. Allt mellan himmel och jord hade avhandlats, bl.a fivefingers, Hornstull-Järna och en Ursvik All In 2011. Sakta men säkert vaknade kroppen till liv igen. Jag kände mig som vanligt lite seg efter lunchen men piggnade till.

Jag fick dock kämpa lite under andra halvan av milen-banan. Jag lämnade min grupp men orkade inte fram till den framför mig, så jag hamnade ensam. Jag? Whot. Fick en kommentar också om att jag inte hördes i spåret där ett tag – och där har ni svaret. För att prata med mig själv har jag inte börjat med ännu ;)

Jag joggade på som sagt. Kroppen kändes segare än vid 56km förra helgen. Det var njutning men det var seg njutning. Jag filosoferade bort istället. Jag tänkte på vad man egentligen kan skapa med få medel. Ett schysst lördagsevent med en massa trevliga människor helt utan ansträngning. GULD!

Efter milen tog vi en liten snabbisfika igen. Haha. Det är ju så det blir! Fika OCH löpning. The way I like it! Pratade med en massa trevliga löpande individer precis som tidigare. De lite snabbare låg och chillade när jag kom och sen så väntade vi in dem som tog lite längre tid på sig. Kravlöst, anpassande och trevligt. Alla var här för en trevlig runda med god attityd. Jag och Suss sken!

Lite mer sportdryck och så iväg! Lätta femman kvar, enkelt ! Kul nog var det just lätta femman som vi höll på att springa bort oss på. Vad är oddsen?! Gänget började bli lite trötta nu. Det pratades aningen mindre, men alla slet på och höll igång. Vi skulle ju springa ALLA varv! Jag joggade på och snackade som vanligt. Led inte nämnvärt om jag ska vara ärligt. Min dipp under milen verkade bli mitt enda problem under dagen.

Sedan när vi precis skulle dra iväg på sista varvet; 2,5:an så kom Patric som blev första att klara av alla distanser! Vi hade två snabba löpare som hoppade (vår gudomligt sköna) paus mellan 5:an och 2,5:an så de hann igenom innan vi han starta. Grattis till ”vinsten”! Sedan fick de å andra sidan sitta och vänta på oss fikalöpare!

2,5:an betydde en, två backar och så klara! WE DID IT! Lite snicksnack med alla stolta löpare efteråt. Många konstateranden att detta minsann måste gå i repris! Flera distansrekord och många härliga människor som bjöd på sig själv och förgyllde dagen för den bredvid.

ETT STORT TACK till alla som dök upp, och välkomna åter!

Hör jättegärna av er så kommer ni med på min ”intresselista” för framtida event. Jag har ju fått lite smak för det här på våren.. så det är nästan garanterat något på gång snart igen!

VI SOM GICK ALL IN!!

Sedan fick jag skjuts hem av Suss men eftersom jag är som jag är (knäpp, galen, besatt whatever) så kunde jag inte bara ”slå av”.

37,5km. 37,5km?!!

Nej usch fy, det bara gick inte! Jag ville minsann ha 40km! Så jag tog mig ut och väckte kroppen igen. Den tvekade inte en sekund. Shitt jag har världens bästa kropp som bara ger och ger och gör exakt vad jag säger åt den att göra!

Drog loss 1,5km innan jag insåg att jag hade chans att gå sub4h. Sub4h på 40km terräng är ju faktiskt jättebra på en träningsrunda. Så jag lägger i högsta växeln såklart och mosar på.

Förstå min förvåning när kroppen löper som om ingenting. Jag axxar och kör. Drar loss sista kilometern på 4.08!! Känner mig helt hög på livet!

Extremt nöjd med dagen tog jag mig därefter hem efter ett energi-inköp på Konsum. Vilken trevlig dag. Vilken kul grej. Vilka terrängmil. Jag blir så lycklig.

Att man kan välja att spendera dagen på annat sätt kan jag inte förstå. Det här är ju optimalt!

Hoppas ni också har njutit idag!

Kalla det vad ni fel, besatthet eller hobby – men löpningen snurrar runt konstant i mitt kära lilla huvud för stunden. Under jobbdagen försvann tankarna bort lite inför morgondagen - Ursvik all in. Nästan 40km terräng. Är benen redo igen? Jag tror det!

Under 4 veckor i sträck kommer mina kära ben springa nästan ett marathon varje helg. Plus annan träning förstås under veckan. För att jag vill, för att jag njuter, för att jag kan.

2 av 4 veckor är förbi. 40km till Midsommarlunchen och 56km Hornstull Järna har passerat. Imorgon blir det Ursvik och nästa helg blir det den något med ”anonyma” ultralöpningen på annan ort. Den skall planeras lite ikväll faktiskt, med det ”anonyma” ultragänget också.

Sedan skall det nog bli någon form av löpvila. I alla fall från marathon. Fast samtidigt har jag en liten idé till er den 23:e juli som jag fortfarande luskar på. Synd bara att jag, till skillnad från de flesta, inte har möjligheten att vila upp mig på semestern. Den kommer ju inte förrän i början av september. Får väl se till att vara totalt slut dårå.. ;) Ladda upp och komma igen inför hösten.

För någon kanske detta är osannolikt och för någon annan är det fullkomligt normalt. Det handlar om vilka perspektiv man har antar jag. För ett år sedan sprang jag 40min i sträck max – ja då hade det varit OSANNOLIKT men just nu känns det överkomligt. Jag har sakta men säkert gjort mina ben mer och mer vana vid distans under vinter, vår och sommar. Jag är nogrann med att känna efter och att ladda kroppen och huvudet. Jag fixar det, jag trivs och jag kan.

Sedan att vissa tycker att jag tränar mycket mer än jag skall - fine. Det har jag fått höra hela våren.

Har du en liknande planering? Hur ser det ut framöver för dig?

Jag skulle vilja klargöra vissa saker. Jag har fått en kommentar och ett mail kring det här. Samt någon pik här och var. Jag tycker absolut inte att människor som inte tränar är konstiga! Herregud, man är absolut INTE sämre för att man inte tränar.

Varför skulle jag tycka så? Vad får vissa att tro att jag tycker så?

Jag tycker absolut att det är BRA att man tränar. Jag tycker absolut att alla BÖR träna. Men samtidigt gör människor val, och vissa väljer att inte träna alls. Varför? Jo för att de kanske aldrig har förstått nyttan av det, tyckt om det eller av annan orsak. Detta tycker jag förstås är SYND men de är inte sämre människor för det.

Vissa inlägg jag skriver har lite ”Vi mot dem” känsla, det erkänner jag. Lite ”Vi som tränar” vs dem som inte gör det. Just för att jag underhåller en träningsblogg som läses av massa träningsintersserade.  Så människor som läser den här bloggen förstår mig. Dessutom är vi faktiskt en minoritet som tränar, så varför kan man inte boosta vårt självförtreonde?

Men tro för guds skull inte att jag tycker sämre om människor som inte tränar. Min dröm är ju att främja träning och inspirera till träning!!  Vilka skulle i så fall vara min målgrupp – ja, precis, dem som inte tränar såklart.

Så som svar på Claras kommentar, jag tycker inte att folk som inte tränar är konstiga. Punkt. Jag hoppas att det inte är fler som har fått den bilden av mig. Jag försöker ju bara förklara att ett liv med träning är bättre – enligt mig. Men alla äro vi olika.

Det var allt. Klart slut.

Mobilblogging på lunchtid är guld. Det här har stört mig hela dagen. Behövde få det sagt.

Om man säger att man skall göra en Ironman så blir folk imponerade. Men säger man att man kutar 5mil varje helg och gärna skulle vilja springa Sveriges längsta lopp på 246km – då undrar folk vad man sysslar med?

Why?

Jag har diskuterat detta med Alex (som planerar att göra en Ironman här i slutet av juli, och vars sköna och inspirerande historia om Hornstull – Järna äntligen ligger upp här).

Han hävdade helt enkelt att 246km är beyond galet (även om han själv skulle kunna tänka sig det någon dag). Folk kan helt enkelt inte ta till sig det. Man är helt förlorad, ”typ tappad bakom”. Summa summarum så förstår man inte innebörden av 246km.

Ironman däremot. Det VET folk är någonting stort. EN PRESTATION. Visserligen vet typ 1% av folket vad en Ironman faktiskt består av – men däremot vet man hur stort det är.

Som marathon, fast större. Folk vet att marathon är lååångt. Hur långt? Nej det har de ingen aning om direkt. Typ ett par mil? ;)

Som när jag berättade att jag hade sprungit 56km för en kund igår och fick svaret ”Wow, men har du någon gång sprungit marathon?!”

Ironman och Marathon är två kända begrepp. Folk vet att det är prestationer. Men går man iväg och svävar på högre höjder, ja då blir det så himla svårt att greppa om att prestationen försvinner nästan. Vem vet vad UltraMarathon och UltraIronman är liksom?

Förstår ni mitt resonemang?

För visst ser det ut som landet? Min nya cykelväg hem från jobbet, ute på ”landet” Barkarby. Galet!

Fast det var helt klart mysigare att springa till jobbet i morse än att cykla. Man vaknar till, blir piggare och det tar faktiskt nästan lika lång tid då jag kan gena rätt rejält när jag springer. Ska försöka få in mer löpning till jobbet snarare än cykling. Jag har 10km cykelväg eller ca 7km löpväg.

Hur tar du dig till jobbet och hur långt är det?

Den 14:e juli 2012 går Jubilemumsmaran, då 100 år efter OS 1912.

Nu anordnas en testrunda på onsdag den 14:e juli, alltså 99 år efter OS maran. Testrundan är sammanlagt 20km, från Olympiastadion till Sollentuna. Starten går klockan 18.00 och priset är 50kr. För detta transporteras ens överdragningskläder samt erbjuds man 2 vätskestationer efter 7 resp 14km.

Tidsgrupperna som kommer hållas är 5min/km, 6.14min/km och 7.30min/km. En vanlig pigg dag hade jag inte tvekat på 5min-gruppen, men eftersom jag har en del ultra i benen (samt kommer att ha mosat på 40km terräng 3 dagar tidigare) så känns 6.15min-gruppen ganska solklar.

OBS! Sista anmälningsdag för testet är idag!!

Så jag tänkte anmäla mig och hoppas att kroppen är återhämtad. Om det känns bra så kör jag. Sedan har jag torsdag och fredag på mig att återhämta mig inför nästa ultra ;)

Skall ni också köra på onsdag?

Kom upp sent i morse, men samtidigt glad. Här skulle det ju springas lite! Tuffade på som ett långsamt tåg och drömde om framtida ultraäventyr under mina mysiga 7km. Skall kanske erkänna snart hur jag tänker. Har börjat tänka riktigt strategiskt framåt.. kanske t.o.m över flera år fram.. Nu när jag vet vad jag vill göra.

7km. 41.52, 5.59min/km, puls 154.

Mobilbloggat.

Följ Miranda direkt i din mobiltelefon