Träning är fantastiskt!

Posted on 2012/01/31 by Miranda Kvist

Så SEG som jag var innan dagens spinningpass. Nej fy. Började fundera på vad jag egentligen hade att hämta på gymmet. Vila kanske? Men släpade mig dit med tunga steg.

Sedan leendes instruktör och alla de där nrj-hitsen som jag bara inte kan låta bli att älska?! Och spinning lyfter mitt hjärta fullständigt!

Jag kan erkänna att jag börjar fatta det där med spinninghög, chockerande nog? Jag trodde bara det var spinningentusiaster som var avundsjuka på Runner’s high förut ;-) men nej. Det är ju kul!

Och 55min senare är jag en starkare cyklist (och framförallt löpare) innan jag tränar bålstyrka en halvtimma och känner mig nöjd med dagen.

…och vet ni vad. Imorgon kommer jag springa också. BRA TISDAG!!

Så många som har det värre Miranda.

Posted on 2012/01/31 by Miranda Kvist

Ni vet känslan av att man har det deppigt, och ”allt suger”. När man tycker att man är den enda som har problem. Som knä-helvetet. Jag har inte ens ont ofta/konstant/mycket men jag använder ändå ordet knä-helvetet. Och kan börja gråta över mitt knä för att jag inte får springa.

Okej. Det är då man ska ta ett djupt andetag och inse hur fucking jäkla bra man har det ändå. Inte glömma bort allt positivt. Hur bra man mår. Hur mycket värre det skulle kunna vara.

Min kropp håller för massor. Jag kan dra loss några timmar i poolen, på spinningcykeln, skutta upp morgonen därpå och fortsätta; springa mil efter mil efter mil. Jag kan verkligen göra allt jag egentligen kommer på. Okej. Jag måhända få lite problem med att bestiga Mount Ewerest imorn, men ni förstår vad jag menar.

..och jag må ha fått en liten törn i mitt ”jag-är-odödlig-självförtroende” i och med knä-trasslet, men jag kan ändå se ljust på de flesta utmaningar.

Sedan läser man i tidningen att självmord är den absolut vanligaste dödsorsaken bland unga i min ålder (19-24 år). Och man undrar. Hur är det möjligt? När livet är som bäst nu?! När man är som starkast och lyckligast..?

Och man inser att frågorna man ställer är rätt korkade, men samtidigt är man ju inte insatt – så hur ska man veta? Man inser att man har noll koll på många människors lidande.

Och samtidigt inser man hur tacksam man ska vara för att man inte vet bra mycket om sådana hemskheter. Att man är rätt skyddad och lycklig i sin lilla bubbla. Där alla mår bra, är friska och livet leker..

Och så inser man att knät.. ja. Det kan få göra lite ont. Om det vill. Det fixar sig. Allt fixar sig. Det finns långt mycket värre saker i världen.

Så när knät gnäller ska jag motivera mig med att jag har det ganska bra ändå. Mer än bra. Jag har det faktiskt fantastiskt bra. Viktigt att komma ihåg.

En morgonspinning i Mirandas liv

Posted on 2012/01/31 by Miranda Kvist

Vet ni vad. Det här med morgonspinning är ju här för att stanna. Jag är ju piggare på morgonen nu!

Jag avverkade december med att knappt komma upp på morgonen. Att ta sig ur sängen innan 07 var en ren omöjlighet. Häpnadsväckande och helt fantastiskt börjar jag ändra den vanan nu. Så jag hoppas jag verkligen får till det här med morgonspinning varje tisdag och torsdag flera veckor framöver.

Det är faktiskt inte så komplicerat.

05.45 Klockan ringer. Trycker på snooze.

05.50 Klockan ringer. Trycker på snooze.

05.55 Klockan ringer. Trycker på snooze.

06.00 Klockan ringer. Trycker på snooze.

06.05 Kommer mödosamt upp. Går till köket och tar en koffeintablett och tuggar i mig ett kokt ägg upp och ner.

06.10 Meddelar Järnmannen som fortfarande sover att ”Vi måste gå SENAST om en kvart”

06.15 Klär på mig och plockar ihop sakerna. Meddelar Järnmannen som fortfarande sover att ”Vi måste gå SENAST om 10min!”

06.20 Borstar tänderna. Tittar på när Järnmannen mödosamt tar sig upp ur sängen, klär på sig och får på sig skorna inom loppet av ca 5min.

06.25 Lämnar lägenheten.

06.30 – 06.35 Hämtar ut spinningbiljetten.

06.40 Ombytt och klar. In i spinningsalen.

06.45 Spinningen startar. SVETT.

07.30 Spinningen avslutas. Halvnaken redan när jag är framme vid mitt skåp i omklädningsrummet.

07.35 Färdigduschad. På med kläder.

07.40 Lämnar gymmet med sikte på pendeln.

07.48 Pendeln går från stationen. Tåget stannar inte på någon station förrän min avstigning 12min senare. Så det är tomt. Sminkar mig.

07.56 Promenerar utan stress från pendelstationen till bussterminalen. 10min för att blogga det här inlägget i en varm uppvärmd väntesal.

08.11 Bussen lämnar stationen.

08.17 Framme.

08.20 Vid skrivbordet med kaffe och frukost.

En helt ny perfekt morgonrutin för mig. Verkligen. Jag skämtar inte. Det kanske låter stressigt i någons öron, men för mig är detta rätt avstressat. I vanliga fall tidigare så kommer jag upp ur sängen 15 min innan jag ska gå och äter en äggmacka samtidigt som jag sminkar mig och försöker få på mig kläder. Det här är långt mycket bättre. Rutiner liksom!

En morgonspinning i Mirandas liv! :-)

En cykelmotivationsbild från Vätternrundan…

Distansrekord i poolen!

Posted on 2012/01/30 by Miranda Kvist

För det första, distansrekord i poolen! För det andra, lite hud på bilden – ojoj ;)

Fullt sjå ikväll med andra ord. Först löpningen och sedan möta upp Alex på simhallen. Simma, simma, simma.

Jag känner mig helt klart starkare i vattnet (såhär efter andra simpasset???) och idag tänkte jag att det var dags för ett ”distansrekord”. Nöta längd efter längd!

I poolen dök vi även på Rubin (McRae, som driver grymma Running Sweden!) så det blev nog mer löpsnack än simsnack i poolen. Helt okej för oss :-)

Tröttare och tröttare blev jag, men jag fortsatte frisimma. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. 30 längder, 50 längder, 70 längder. Och så snart bara 10 längder upp till distansrekordet 2000m!

Jag sluggade som en smärre idiot de sista längderna tror jag. Min redan tveksamma teknik var bortblåst… men ändå. I did it!

Kvällen till ära: 90min och 2000m simning. Bra!!

(Rubin och Alex kom såklart mycket längre än så.. men det behöver vi inte nämna ;)

Vem kom rusande runt sjöarna?!

Posted on 2012/01/30 by Miranda Kvist

Jo det var jaaaaag!

Alltså gårdagens och dagens FANTASTISKA väder fick mig att se rött ikväll. Löpargalningen tog över :) Haha. Helt ärligt, jag såg ingen anledning att inte springa lite. Naprapaten sa ju inte att jag inte fick. Så jag kunde inte låta bli!!

Att dessutom Sara rekomenderat mig mer stabila löparskor på fötterna gjorde ju att jag bara var tvungen att ”prova”. Jag har ju nästan vuxit ihop med mina DS Trainers senaste året och sprungit allt i dem (Från Sthlm – Gränna, SwissAlpine 79km, samtliga distans – och långpass och så till slut Bislett 24H), och det var med ny känsla jag slängde på mig mina knappt använda Gel Cumulus.

Sedan om det var skorna eller något annat kan jag då inte veta. MEN! Jag hade för en stund tillbaka mina gamla Duracell-ben! Som inte kändes känsliga/knepiga eller trasiga. Som kändes starka i snön! Trots mjölksyraspinning hela helgen. Jippi!! :)

Inte blev det då långt, men det blev lite granna. Efter en kilometer i lugnt tempo så kunde jag inte låta bli. Jag satte fart :) Med rejält låg puls ändå så pulserade jag fram i 4.30fart på isen och hade SUPERROLIGT. Springa, springa, springa :)

Klockade till slut 5km på 23.24 (snitt 4.41min/km) och kunde äntligen känna lite kraft och snabbhet i löparbenen. Lycka!

Avrundade inte upp till milen (vilket jag vanligtvis hade gjort) utan gick ner pulsen några steg och drog hem, och var nöjd med de kilometer jag fick. Uppskattade dem till fullo!

Sedan så tror jag väl inte att alla problem är lösta, men ikväll hade jag mina gamla ben tillbaka. Tack benen. Och tack Sara för tipset!

Sådär. Nu känner jag mig uppvärmd för kvällens andra pass. Undra vad det blir?!

Jag är bara så nyfiken….

Posted on 2012/01/30 by Miranda Kvist

Utlandsmarathon!

Posted on 2012/01/30 by Miranda Kvist

Just nu sticker det till lite i sidan. Viljan. Längtan. Efter värme och utland. Efter långlopp i fantastiska städer.

Det var länge sedan. Vill ha mer!

De två senaste åren har jag ju i feb/mars åkt till Portugal och sprungit. Första året var jag på Monte Gordo, träningsanläggningen. Och förra året sprang jag längst med hela Algarvekusten. Åh. Jag vill igen. Springa i värme.

Sedan så körde jag ju även Milano marathon på våren 2010 och Rom marathon förra våren. Även det ett sätt att få in lite värme och ”extra skoj” när vintern fortfarande huserar i Sverige.

Just nu känns det långt borta. Inte loppen, men löpningen. Att springa Algarvekusten. Vilken dröm. Med sådana starka ben som aldrig sviker. Det är det jag saknar. Men jag är på väg tillbaka. Idag är vi positiva! :)

Sedan känns det lite extra just nu då massor av kompisar åkt av och an till träningsanläggningar i värmen. Svårt att låta bli att frestas.. ;)

Åker du till värmen och tränar?

..och veckans träning blev en färgglad tårta!

Posted on 2012/01/29 by Miranda Kvist

Och Duracell rockar loss ännu en varierad vecka. Herregud. Jag har bara sprungit 21km. Herregud.

Det här kommer låta helt konstigt. Men det är den siffran jag ser. Bara. Jag ser inte att jag nästan tränat 13h. Jag ser inte fördelen i all variation och styrka. Just i denna stund ser jag ”bara” 21km. Bara.

Jag måste verkligen jobba med mig själv. Jobba med mitt tänk. Kilometer är inte allt.? Jag har verkligen inte insett hur fast i kilometerträsket jag är… ! Jag fick en kommentar på funbeat om ”Imponerande senaste 30 dagars träning! Du har ju tränat som ett deltidsjobb!” och jag förstod inte riktigt. Kan jag väl inte ha gjort? Jag har väl inte tränat så mycket?

Det är som om jag inte fattar att jag tränat på något vis. För att jag springer inte..?

Jag menar inte att nedvärdera all annan träning. Och jag antar inte att ni alla ska förstå mig. Jag försöker bara förklara hur jag känner. Som om att jag ”inte har rätt att vara trött”, jag har ju inte sprungt…?

Konstigt det här. Men jag jobbar med det. Försöker se ljuset i tunneln. Den löjligt starka och allroundtränade Miranda som flyger fram i spåret i sommar. Med starka höfter och starka ben. Med pumpade ben på cykeln, starka armar i vattnet och framförallt pendlande otröttliga ben i spåret. Visualisera visualisera!!!