Nummer 1. Att sluta lite tidigare och hinna ut med löparskor på fötterna innan klockan fyra. Därmed få uppleva solen!
Nummer 2. Inget knä som gör ont och vill strejka.
Nummer 3. Ett tempo som känns löjligt mycket enklare än 4.46min/km men som i själva verket är just 4.46min/km! Trots snömodd!
Det blev alltså en mil då jag rullade fram snabbare än vanligt. Från steg ett bestämde jag mig för att trappa upp tempot en aning då jag på senare tid haft mindre problem med knät när jag sprungit snabbare (enligt naprapaten för att jag har bättre löpteknik då). Så jag lade mig i högre tempo och förvånades över att det kändes ganska enkelt. Ja, inte kan jag beskylla knät för att jag blir långsam i alla fall.. jag verkar ju bli både snabb och stark? Jaja… ska jag väl kunna leva med ;)
Med pigga steg blåste första fem 5km bort på drygt 24min (4.43min/km) så det var ju bara att rulla på. Jag njöt ju bara av att få springa! Sista biten berättade knät att det levde men det gjorde inget ont i alla fall. Så bom-shack-ala-cka så hade visst helgen börjat på ett ypperligt sätt. En alldeles för enkel mil på 47.43 (4.46min/km) i snömodd! :)
Ser jag inte förvånad ut??!
Härligt Miranda! Varför är du förvånad? Du kan ju springa snabbt! :D
Ja vilken härlig fredag du beskriver.
Awsome fröken Kvist! Jag slutade också kl 16 idag – så ovanligt, kändes som kvällen blev jättelång!
Grattis! Men fortsätt lyssna noga på knäet, fira när det funkar och ta det lugnt när det bråkar.