Sluta inte springa för att det blir mörkt

20141010-090405.jpg

Det bästa som hände min löpning för några år sedan var att jag fann reflexlöpningen. Helt plötsligt blev oktober och november roliga löparmånader?! Helt plötsligt såg jag fram emot mörkrets inbrott tidigt på kvällarna och jag slutade springa enbart på upplysta trottoarkanter.

Det är något oerhört speciellt med att springa i skogen med en pannlampa. Det är faktiskt rent av magiskt.. På vilket sätt kan man undra?

Jo. Man försvinner in i en annan värld helt enkelt. Visserligen gör man det redan när det är ljust och löparskorna är på stigen, men det blir än mer påtagligt i mörkret. Världen bäddas in i ett litet ljussken och man hör oftast bara sina egna och sina vänners löpsteg. Oftast springer man på en smal stig och konversationen byts ut mot tystnad. Man tuggar på i det tysta. Och njuter.. Och kämpar sig framåt.

Jag minns när vi gjorde 4h reflexbana i snön förra året. Benen var som sirap och vi pratade inte mycket sista timmen. Men oj så mycket jag njöt.

Varför vill man försvinna in i en annan värld? 

Det är magiskt med kontraster. När man stressar runt till vardags så är det lycka att bli ett med naturen och flyga (nåja) fram i spåret och jaga reflexer en kväll. Resultatet är så direkt också då man passerar reflex efter reflex.. Jämför en sådan kväll med en kväll på gymmet där tempot är precis lika vardagsstressigt som innan. I skogen går tempot ner fastän man tränar minst lika hårt. I skogen hittar man helt enkelt en annan harmoni.

Kom och spring med oss i mörkret och upplev det själv :)

 

Känslan av att bara köra

Det är intressant hur man förändras successivt hela tiden. Jag kommer ihåg när jag hösten 2012 för exakt 2 år gick ner till halvtid på mitt heltidsjobb som inköpare. Jag tänkte ganska mycket på idiotiska tankar som att ”vem tror jag att jag är” att vilja på sikt försörja mig (?) eller arbeta med träning på heltid.

Det är ganska roligt såhär i efterhand att tänka på sådant. Hur Ola på Mera Mål försökte banka in i skallen på mig att man får ta betalt, och hur Suss brukade vara på mig till max att jag minsann behövde göra det jag är bäst på för att vara så bra jag bara kan. Och på hur vi grundade TNT sen jag och Eric och tänkte kolla om vår hobby kunde lyfta och stå på egna ben.

Haha. Det är väldigt roligt att tänka på faktsikt. Alla därute som har byggt upp saker och ting, egentligen oavsett vad det är, måste kunna relatera. Man sitter och väljer logga ena stunden och i nästa stund så har man löpargrupper i 15 städer…

Alltså inte riktigt, men nästan.

Vad jag tror att man egentligen behöver få till i grunden är helt enkelt känslan av att man faktiskt kan. Man kan faktiskt göra precis vad man vill. Man behöver inte göra det som vare sig andra vill eller som man ”sig bör”.. utan det är bara att köra.. För den sakens skull är förstås ingenting gratis och allt kräver en herrans massa tid, för att inte tala om någon form av superöverdriven naiv tro på sin bebis.. men man kan. Man kan faktiskt.

Sedan är risken att när man inser att man kan göra precis vad man vill, att man också inser hur stor världen helt plötsligt är och alla dess möjligheter. Ett ”bra” problem rentav..

En liten skön minikrönika i samma stund som jag satt och låste ihop lite fler löpargrupper och en schysst och magisk löparresa till Marocko..

 

40km, skidbackar och reflexbanor!

I helgen råkade jag faktiskt slå på stort. Det var ju ganska länge sedan CCC och jag har ju känt att benen varit på gång igen. Det blev en mycket härlig tur på Sörmlandsleden mellan Handen och Björkhagen. Fantastiskt vacker ledlöpning!!!!

Jag gjorde samma rutt i våras men kände för sällskap denna vändan då jag bjöd in några kompisar. Daniel, Niklas och Martin hängde på :) Jag och Niklas hade en intern chokladbollstävling (och mina vann!) så energi fanns det att äta i överflöd.

20141006-180823.jpg

 

Vi firade med en chokladboll vid varje etapp som var 8-12km lång. Benen rullade på ganska fint, jag älskar ju denna vackra miljö… och helt absurt nog så stod vi ju til slut där vid Björkhagen och konstaterade att ”oh well 40km klara” haha. Några fikapauser, vacker miljö och kompisar är ingen dålig kombination alls!!

20141006-180832.jpg

20141006-180839.jpg

Det var extra härligt att känna att benen funkade alldeles utmärkt. Nästan lite för bra faktiskt, då jag rullade upp på Hammarbybacken på söndag förmiddag. Inte många timmar efter lördagens trailmarathon.

20141006-180908.jpg

 

Och sen avrundade jag söndagskvällen med att springa reflexspår i mörkret, en kompis ville ju se banan…

Så man får ställa upp? :)

20141006-180900.jpg

Måndag kväll idag och jag har förbjudit mig själv från att springa. Känns lite trist, men det är bra.. den som längtar efter något gott….

En längtan tillbaka

20141003-100358.jpg

Jag om någon har ju egentligen ingen rätt att längta efter äventyr. Det har ju varit hyfsat många i år trots allt. Ändå så skriker benen efter något roligt att springa på. Det är som om man inte har en törst som någonsin är möjlig att släcka.

Den här bilden har jag fått skickat till mig efter CCC. Vi kanske inte är många som stannar upp, rättar till håret och ler inför kamerorna på årets viktigaste lopp, men några av oss finns. Enda direkta nackdelen med bilden är att den enorma törsten efter äventyr liksom dubblerades…

Dessutom var jag ute och sprang i det mörka spåret igår och benen trummade på oerhört fint. Det känns som att det finns en hel del kraft att hämta där igen. Egentligen borde jag se fram emot en bra träningsvinter, men det känns inte som att det räcker. Det känns som om jag behöver något mer. Tävlingsjakten har påbörjats misstänker jag.

Horror Night 2014 – dags igen!!

horror

Nu är det dags igen för Horror NIght!

När 200 galningar klär ut sig till skrämmande varelser och springer tillsammans.

Varmt välkomna ni också!

Läs mer här

horror horror1 DSC_0617_red DSC_0768_red

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...