Snart på en startlinje igen

Jag vet inte varför jag har varit så tyst om detta lopp. Kanske för att jag skrek så mycket om CCC…?

Hursomhelst så är det en startlinje för mig att stå på igen på på söndag. Framför mig kommer jag att ha 66km och 4000 höjdmeter att skutta runt på. Jag är ganska oförberedd så jag har varken koll på underlag och obligatorisk utrustning fortfarande. Men men, det är ju ”bara 66km” jag ska springa. Tyvärr känns 66km och 4000 höjdmeter som BARA några veckor innan loppet, men några dagar innan så inser man att det ändå trots allt är ganska långt. Inte så att jag oroar mig direkt.. men visst sjutton är det ändå ganska långt.

Jag har nog egentligen fel motiv kanske till loppet. Jag vill plocka UTMB-poäng och dumpa Sverige för en stund. Själv loppet och dess omgivningar har jag inte ens brytt mig om att läsa in mig på. Men jag tänker att det kan vara lite kul för omväxlings skull att inte behöva ha koll på allt. Jag är inte arrangörsMirre utan bara enkla tävlingsMirre i helgen.

Ibland behöver man få chansen att go-with-the-flow lite mer ändå. Ibland känns det som att jag måste ha koll på tusen saker. Det är så skönt att slippa det ibland.

Så inför söndagens ultralopp kommer jag skjuta från klacken lite. Ingen speciell uppladdning, ingen speciell förberedelse… utan bara skoj.

Jag längtar efter Italien igen :)

Life is better when you run

När jag skuttar ut genom dörren på väg till familjemiddagen så spöregnar det. Det går lite utför direkt. Även om jag har jeans på mig så tar jag direkt några löpsteg. Musiken kickar igång lite feeling i öronen och jag tar några löpsteg till.

Sedan kommer en kurva som är en 90gradig sväng. Här är en trappa också. Så om man vill så kan man skutta uppför 3 steg och sedan slänga sig ner med ett stort hopp samtidigt som man genar så snävt man kan.

Direkt efter kurvan brukar man få köra slalom mellan några människor, oftast med så lite marginal som möjligt. Direkt därefter kommer ett övergångsställe, en järnvägsövergång och några suggor. Du kollar upp, kubbar över, skuttar upp på suggan och trycker ifrån. Oavsett hur många människor som råkar vara i närheten så kan du bara inte låta bli att liksom bjuda på en flygtur i jeans, salomon sense och färgglad dunjacka på väg över övergången.

Sedan kommer en raksträcka. Här sträcker du ut. Nu har du fått upp farten.

Vänstersväng och förbi Sumpans mest populära middagshak. Du känner av publiken som du roar när du kubbar förbi. De undrar säkert varför du har så bråttom. Snart kommer tvärbanan farandes och du genar över bilvägar, tvärbanor, mellan barnvagnar och människor.

Sedan en tvär vänstersväng som innehåller några trappsteg. Ännu en gång får du ta två trappsteg uppför och sedan flyga nerför.

Nu börjar klättringen. En backe uppenbarar sig och strax därefter kommer trapporna. 36 steg och och en högersväng. Ytterligare 25 steg, två löpsteg, 25 steg, två löpsteg och de absolut sista 25 trappstegen.

Väl däruppe får du inte gå utan du tassar vidare lite lugnt och drar på sista raksträckan in mot mål, dvs grinden som du så snävt som möjligt skall över.

Över på andra sidan är pulsen hög, endorfinerna på topp och leendet brett.

Oavsett om det regnar så mascaran runnit, håret är på ända, du är svettig och du har glömt lillebrorsans födelsedagspresent hemma.. Oavsett. Så VÄRDA 4min löptur som helt plötsligt svepte bort livets alla frågetecken och bara förgyllde stunden.

Life is better when you run. Always.

 

20141012-211531.jpg

Sluta inte springa för att det blir mörkt

20141010-090405.jpg

Det bästa som hände min löpning för några år sedan var att jag fann reflexlöpningen. Helt plötsligt blev oktober och november roliga löparmånader?! Helt plötsligt såg jag fram emot mörkrets inbrott tidigt på kvällarna och jag slutade springa enbart på upplysta trottoarkanter.

Det är något oerhört speciellt med att springa i skogen med en pannlampa. Det är faktiskt rent av magiskt.. På vilket sätt kan man undra?

Jo. Man försvinner in i en annan värld helt enkelt. Visserligen gör man det redan när det är ljust och löparskorna är på stigen, men det blir än mer påtagligt i mörkret. Världen bäddas in i ett litet ljussken och man hör oftast bara sina egna och sina vänners löpsteg. Oftast springer man på en smal stig och konversationen byts ut mot tystnad. Man tuggar på i det tysta. Och njuter.. Och kämpar sig framåt.

Jag minns när vi gjorde 4h reflexbana i snön förra året. Benen var som sirap och vi pratade inte mycket sista timmen. Men oj så mycket jag njöt.

Varför vill man försvinna in i en annan värld? 

Det är magiskt med kontraster. När man stressar runt till vardags så är det lycka att bli ett med naturen och flyga (nåja) fram i spåret och jaga reflexer en kväll. Resultatet är så direkt också då man passerar reflex efter reflex.. Jämför en sådan kväll med en kväll på gymmet där tempot är precis lika vardagsstressigt som innan. I skogen går tempot ner fastän man tränar minst lika hårt. I skogen hittar man helt enkelt en annan harmoni.

Kom och spring med oss i mörkret och upplev det själv :)

 

Känslan av att bara köra

Det är intressant hur man förändras successivt hela tiden. Jag kommer ihåg när jag hösten 2012 för exakt 2 år gick ner till halvtid på mitt heltidsjobb som inköpare. Jag tänkte ganska mycket på idiotiska tankar som att ”vem tror jag att jag är” att vilja på sikt försörja mig (?) eller arbeta med träning på heltid.

Det är ganska roligt såhär i efterhand att tänka på sådant. Hur Ola på Mera Mål försökte banka in i skallen på mig att man får ta betalt, och hur Suss brukade vara på mig till max att jag minsann behövde göra det jag är bäst på för att vara så bra jag bara kan. Och på hur vi grundade TNT sen jag och Eric och tänkte kolla om vår hobby kunde lyfta och stå på egna ben.

Haha. Det är väldigt roligt att tänka på faktsikt. Alla därute som har byggt upp saker och ting, egentligen oavsett vad det är, måste kunna relatera. Man sitter och väljer logga ena stunden och i nästa stund så har man löpargrupper i 15 städer…

Alltså inte riktigt, men nästan.

Vad jag tror att man egentligen behöver få till i grunden är helt enkelt känslan av att man faktiskt kan. Man kan faktiskt göra precis vad man vill. Man behöver inte göra det som vare sig andra vill eller som man ”sig bör”.. utan det är bara att köra.. För den sakens skull är förstås ingenting gratis och allt kräver en herrans massa tid, för att inte tala om någon form av superöverdriven naiv tro på sin bebis.. men man kan. Man kan faktiskt.

Sedan är risken att när man inser att man kan göra precis vad man vill, att man också inser hur stor världen helt plötsligt är och alla dess möjligheter. Ett ”bra” problem rentav..

En liten skön minikrönika i samma stund som jag satt och låste ihop lite fler löpargrupper och en schysst och magisk löparresa till Marocko..

 

40km, skidbackar och reflexbanor!

I helgen råkade jag faktiskt slå på stort. Det var ju ganska länge sedan CCC och jag har ju känt att benen varit på gång igen. Det blev en mycket härlig tur på Sörmlandsleden mellan Handen och Björkhagen. Fantastiskt vacker ledlöpning!!!!

Jag gjorde samma rutt i våras men kände för sällskap denna vändan då jag bjöd in några kompisar. Daniel, Niklas och Martin hängde på :) Jag och Niklas hade en intern chokladbollstävling (och mina vann!) så energi fanns det att äta i överflöd.

20141006-180823.jpg

 

Vi firade med en chokladboll vid varje etapp som var 8-12km lång. Benen rullade på ganska fint, jag älskar ju denna vackra miljö… och helt absurt nog så stod vi ju til slut där vid Björkhagen och konstaterade att ”oh well 40km klara” haha. Några fikapauser, vacker miljö och kompisar är ingen dålig kombination alls!!

20141006-180832.jpg

20141006-180839.jpg

Det var extra härligt att känna att benen funkade alldeles utmärkt. Nästan lite för bra faktiskt, då jag rullade upp på Hammarbybacken på söndag förmiddag. Inte många timmar efter lördagens trailmarathon.

20141006-180908.jpg

 

Och sen avrundade jag söndagskvällen med att springa reflexspår i mörkret, en kompis ville ju se banan…

Så man får ställa upp? :)

20141006-180900.jpg

Måndag kväll idag och jag har förbjudit mig själv från att springa. Känns lite trist, men det är bra.. den som längtar efter något gott….