Ultra Trail Lago d’Orta 90km och 6000 höjdmeter i min egen bubbla!

img_9390

img_9290

img_9282

Ovan ser ni ett peppat svenskt gäng dagen innan Ultra Trail Lago d’Orta! 4 brudar, jag, Anette och dubbla Malin, som ska attackera 90km-loppet och en ständigt glad Ahlström på 34:an! Vädret var fantastisk på fredagen när jag kom ner…

img_9279

Och här sitter jag helt oberörd… NOT! Sjukt nervös och lite apatisk rentav. ”Jaha… bara att avverka då….”… Låter väl kanske lite dumt att springa 90km apatisk, det är inte riktigt så jag menar. Men det var en smärre evighet sedan jag sprang långt (119km vid Midsommar) och under hela hösten sedan Fjällmaraton i aug har jag aldrig riktigt kommit igång med träningen. Det var en del sommarsaker som ställde till det för mig så jag har jobbat som en dåre och flängt en massa. Inget ovanligt i sig, men jag brukar ju alltid träna!

img_9273

Men med andra ord så var det nog första gången i världshistorien jag har sprungit så kasst med långpass. Jag hade noll ambition att göra något vettigt av situationen och tänkte inte ens försöka pusha mig själv framåt. ”Det är bara 90km..” ”Det är bara att ta sig runt”…

img_9312

Ja och en gång i tiden kanske jag tyckte att 90km var kort. På den tiden jag sprang ultra och avverkade 90km på en vanlig helg. Den tiden är inte nuförtiden!!! (Haha!!) Inte i närheten. MEN. Samtidigt kände jag mig väl relativt komfortabel med att en gammal hund kan sitta. Eller något sådant. Att jag kan stå på gamla ultralöparben. Att kroppen trots allt har gjort detta förr (?)…

Men att gå ut lugnt var planen alltså och att fortsätta lugnt. Till mål. Typ :-)

img_9298

Pastaparty dagen innan loppet och som alltid så blir jag så fruktansvärt väl omhändertagen på detta lopp. En gång i tidernas begynnelse av min trailkarriär (2012) så åkte jag hit och sprang deras första lopp. Då hämtade arrangören mig på stationen och så satt vi uppe kvällen innan och snackade skit i timmar. Sedan dess har vi följts åt i social media genonm åren och vi är på något sätt familj. Så fastän det är 3 år sedan jag sprang här sist så kan alla alltid mitt namn och de specialbehandlar mig så mycket att jag blir för bortskämd… På bild med coola arrangörstjejen Yulia!

img_9322

Jag hade ett viktigt föreläsningsuppdrag på torsdagen så jag fick boka om lite flyg och kom iväg först på fredagen. Inte helt optimalt men ändå inte omöjligt. Jag kånkade runt på min väska hela fredagen och tänkt ”Jag får inte bli trött, jag får inte bli trött” och hinkade i mig espresso efter espresso. Trots resdag så kände jag att jag fick lite vila på eftermiddagen och trots kompisar och pastaparty kom vi iordning med prylarna runt 21 och skulle väl tippa på att jag somnade strax efter 22. Tack gode gud för det!! För sedan ringde klockan 03.30!!!

Varför sitter sedan vi 4 donnor där vid frukostbordet kl 03.30 och tittar på varandra med griniga ögon? Haha säg det… Nu var det nog bara jag som var grinig och trött visserligen hahaha… Men jag tyckte ändå att jag var rätt pigg för att gå upp halv fyra. Allt som inte är kadaver-känslan är ju bra. Så jag blev peppad! Hehe nu kör vi!! Svängde som vanligt ihop all utrustning och de specialinköpta armvärmarna (kommer alltid på att jag älskar att ha sådana på just ultralopp och får alltid köpa dem svindyra på mässorna dagen innan.. men så värt… btw)..

Vi tog oss stapplande till start utan att ifrågasätta för mycket vad vi höll på med. Anette, Malin och Malin var ju sjukt taggade och jag tippade redan där att Malin H skulle ta hem det. Hennes kapacitet är helt insane. Att hon dessutom skulle ta det lugnt inför MultisportVM skulle inte hindra henne från vinst visste jag (och jag hade för övrigt rätt…)

Men oavsett. Sedan står man plötsligt där vid starten. 05.00. Mörkt, kallt och ruskigt. Peppigt och laddat. Nervöst och förväntansfullt. Panikattack och glädje på samma gång. 90km och 6000 höjdmeter. ”Bara 90km” blandas med ”Åh herregud 90km” i allas huvuden.

 

img_9331

Till skillnad från alla lopp så rycks jag inte alls iväg vid starten. Jag vet ju att jag ändå bara ska runt och inget annat. Även vid ett 90km-lopp i bra form så skulle man ju börja pressa hyfsat från start. Denna gång INTE ALLS. Mer shit-vad-skönt-att-det-blev-kö-känslan på väg uppför första berget! :-)

Mörkret bäddar in oss löpare och vi springer framåt sakta men säkert. Jag njuter av att ta det sjukt lugnt och lyssnar lite på musik och pratar lite med italienare som försöker få kontakt. Tänker på livet och året som gått. Tänker ibland på loppet men mestadels helt andra saker. Kanske inte optimalt men snart börjar jag tänka på jobb och vet ni hur sjukt skönt det är att inte bli störd? I bortåt 6-7h tänker jag mer eller mindre på projekt och saker som jag jobbar med. Det är ren taktik från mitt håll då jag vill sysselsätta huvudet med andra saker än loppet de första 10 timmarna. Jag orkar liksom inte behöva anstränga mig med att tänka på att ta mig fram så jag lurar hjärnan att koppla ifrån allt jobbigt. Smart va?!

Fast jag hade egentligen inte behövt oroa mig. Jag njuter av att vara ute till fots fastän det snart börjar regna på berget och sedan när solen går upp så går vi miste om en magisk soluppgång för att det regnar och är disigt och dimmigt. Ser knappt löparen framför mig ibland. Men det är coolt. Man är ju inte ute på äventyr varje helg.

 

Timmarna går och jag avverkar berg efter berg. Uppför och utför, uppför och utför. Är lycklig över att benen fungerar så bra som de gör. Att de bara rullar på. Älskar fan löpning. Att inte alla förstår hur förbannat nice det är!! Fortsätter att knappt se något alls i dimma och dis och inga vyer uppenbarar sig alls de första 10-12 timmarna på loppet. Men vad gör väl det när jag är i min egen konstiga bubbla? Egen tid! Ja man kan springa ultralopp bara för egen tid också om man vill haha. Stannar och äter pasta två, tre gånger, dricker sportdryck, äter kakor och dricker coca-cola. Pratar italienska, spanska och franska och engelska längst med vägen. Och svenska också med Ida och Björn från Finland. Tycker att livet är helt okej ändå och utmanar mig aldrig tillräckligt mycket för att det ska bli för jobbigt.

img_9347

Jag är som sagt väldigt nöjd med att komma till start och att benen ville springa. Jag är ju här på uppdrag egentligen; att hämta hem 5 st utmb-poäng. Kanske lite ”trist” egentligen att inte springa för loppets skull i sig, men självklart ingår det också i planen. Men en stor inspirationsdos till att ta sig runt är ju poängen, och det behöver man inte ljuga om. Jag kan berätta att det var ganska många löpare som runtomkring mig som gjorde exakt samma sak. Vi enades lite i vårt gemensamma mission och snart ingick jag i en liten kvartett av löpare! 2 italienare och en brasilianare och så jag!

Och det var rätt skönt att fördriva 2-3 timmar snackandes för att nu hade jag avverkat jobbet i huvudet, mp3spelaren var död och jag började sega ihop lite. Så när vi äntligen nådde Madonna Del Sasso och för första gången fick se en vy (!!!!) så var jag tvungen att föreviga detta med en groupie!

img_9377

img_9374

img_9373

Sedan är det ju rätt svårt att förklara hur man fungerar men efter ett tag längtade jag efter egen tid igen och meddelade boysen att jag behövde sticka på egen hand. De blev lite ledsna men släppte iväg mig. Så ankom jag till 68km-stoppet på egen hand och blev ”lätt byte” för en hel del andra grupper som försökte få med mig. Älskar gästvänligheten, den är sjuk! Man behöver i regel inte springa en meter själv om man bara är lite social. Här blev det rätt kul för att jag är ju lite speciell med att se italiensk ut men att vara svensk och prata italienska. Bara här så har jag tusen ingångar att få med mig sällskap. Hahaha.. och att det inte såg ut som att jag hade sprungit något alls ledde till att folk började diskutera huruvida jag hade tagit en helikopter eller genat. ”Nej nej, jag såg henne där” och ”Jag såg henne där”… Fler som kom in och försäkrade att jag sprungit. HAHHAA alltså jag bara skrattade. Man kan säga att man helt enkelt inte tänker enbart på loppet på dessa ultror. Speciellt inte är folk ska skaffa poäng och det kanske är säsongens sista ultra och man inte direkt är med i toppstriden..

Tackade för mig och försökte pipa iväg efter en stund ”på toaletten” fast jag stack iväg och sprang istället. Jag var ju här på egoresa :-) Fick plötsligt sådan lust att fortsätta hänga med mig själv och njöt till fullo i mörkret. Nu började jag självklart bli väldigt trött och när jag kom fram till Cesara vid 76km kände jag att det gott och väl kunde räcka nu. För en stund trodde jag också att jag skulle springa 100km och tänkte att det är ju sjukt långt kvar. Sedan insåg jag att det var 90km och då var det ju ”sjukt kort kvar!!” hahhaa.. Bra lurat liksom. När man tror på sig själv när man ljuger för sig själv. Helt sjukt men händer bara efter 15h löpning.

I Cesara kunde man ju också lägga sig ner och slagga lite om man hade lust. Här var det fest och härj! Älskar italienare och deras vätskestationer, så mycket mat och engagemang att man som löpare blir överväldigad varje gång!

 

img_9380

Sådärja men nu väntade sista berget som sagt och jag var trött. Nu började mitt lugn och tålamod försvinna och bytas ut av trötthet. Nu var det dags att komma i mål. Jag var färdig nu! Misstänkte att de andra tjejerna var i mål allihopa och visste väl också att om jag hade tryckt på mer från start så hade nog jag också varit det. Men insåg också att idag var inte dagen jag pressade mig i 15h utan tyckte det var bättre att ta det lugnt i 18h..

img_9384

Sakta uppför sista stigningen i becksvart mörker. Började längta efter alla italienare som erbjudit sällskap. Plötsligt kände jag mig så trött och liten i mörkret. Hjärnspöken från ingenstans uppenbarade sig och jag insåg att jag sprang runt i mörkret mitt i natten i en bergsmiljö i Italien. Om jag försvann nu så skulle ingen hitta mig (!) och plötsligt började jag föreställa mig läskiga väsen och spöken… haha så jävla typiskt mig. Och sjukt onödigt! Sa åt mig själv att det är lugnt, bara att slå dem med mina löparstavar…

Väl uppe på toppen (äntligen!!) så var dagens 6000 höjdmeter avverkade och självklart kändes det, men framförallt utför. Det hade börjat bli lite jobbig på baksidan av vänsta knät vid uförslöpningen. Inget jag märkte av på platten eller uppför (eller nu en vecka senare) men där och då utför sista berget. En sträcka på ca 5km och kanske 600 negativa höjdmeter innan platta 5km var kvar. Så tyvärr tog det en hel del extra tid att komma ner då jag inte riktigt ville pressa på för mycket på det, eller ja, var för feg och tyckte det gjorde för ont för att utstå. Min vän Anette hade nog inte ens märkt något. Jag är ju gjort av lite tunnare material så jag tog det lugnt.

Det som kändes som en evighet var till slut förbrukat och jag hade bara 5 platta kilometer kvar. Tålamod och bita ihop. Nu sprang jag bara allt jag mäktade med efter dagens 18h. 5km blev 4,5km, som blev 4km, som sedan blev 3,5km och 3,5km är ju sjukt kort, och sedan blev det 2,9km (för att det låter kortare än 3km) och snart 2,5km och då är man ju snart nere på 2km.

Här vid 2km kvar så kom man till strandpromenaden och snart var det ju bara 1800m (meter låter kortast av allt) och jag spurtade till slut sista 1500m i rejäl fartökning för att få komma i mål. OCH SNART VAR JAG I MÅÅÅÅÅÅL WEEEEEEIIII :) :) :) :)

Här tog alla brudarna, Ahlström, publiken och arrangören emot mig. WEEEEIII!

img_9390

Fick känna mig en riktig stjärna och blev påhoppad av speakern och prata om loppet som om jag vunnit, fastän jag kom in ett par 5h efter Malin och 2,5h efter Malin och Anette. Hahahah de är sjukt starka. Sedan blev jag Sweden Ambassador för loppet (!) och de hade till och med tryckt en tröja åt mig!! Och sedan blev det långhäng med Ahlström pratandes om loppet; mat, godis och dricka i ett bra tag och man bara njöt av att sitta ner i lugn och ro och må rätt nice!

Vi var ju många svenskar som sprungit och även Edvin hade tagit en 8e placering i 90km herrloppet och Micke skulle snart komma i mål. Kul att uppdatera sig på alla fina insatser.

Sedan måste man ju självklart nämna den där duschen efter ett sådant här lopp. Man är helt mör i kroppen och man har längtat efter att få stanna. Och sedan efter så många timmars slit så får man nästan ”abrupt” stanna. Plötsligt är man framme. Som om ingenting alls nästan. Och plötsligt står man där i duschen vid midnatt och man tänker på hur man klev upp 03.30, och hur man mödosamt tog sig till starten och hur man sprang genom mörket och gryningen, genom morgon, dag och eftermiddag och kväll, och sedan fortsätta man in i mörkret på nytt och sedan fram och fram och fram och man kom till slut fram. Till slut var de där 90km och 6000 höjdmeterna avklarade.

Vet ni vad man känner då? Man känner en blandning av total trötthet, glädje och lättnad. Och ”mörhet”. Mörhet i varje kroppsdel och i varje hjärncell. Och man kravlar till slut ner i sängen (mödosamt eftersom kroppen är lite paj) och man lägger sig ner och tänker att jag vill nog aldrig gå upp igen, det är ligga ner som är mest skönt av allt som existerar). Men man vet också att man komma göra om det. För att det är en drog och man älskar den. För att man mår bra av den och man kan inte låta bli den….. Fastän kroppen värker och gnyr. Man vill alltid ha mer.

img_9423

img_9428

img_9436

img_9440

Slutligen så måste ni titta på ovan bilder som är tagna dagen efter loppet i samband med lunch (självklart pizza). Det här är italienare och framförallt dessa arrangörer i ett nötskal. Jag ville ta en bild ihop och sedan urartade det. Jag älskar dem!!

Och sedan så fick vi även detta lopp på pränt. Precis hemkommen från Night Trail Run i Sollentuna där jag en vecka efter målgång på Orta-loppet avklarat ett 10km-lopp. Kroppen kändes pigg och fräsch fastän jag pushade den ganska rejält. Sjukt konstigt? Jag vet! Men vet ni vad, det säger bara en sak och det är att vi är gjorda att röra på oss. Så seg som jag har varit den här hösten när jag tränat så lite och så energisk som jag har varit den här veckan efter loppet, det måste ha ett samband.

Så ut och rör på er. Det är det bästa vi kan göra för oss själva!

I december lottas UTMB, så håll gärna tummarna. Kram! (Och grattis om ni orkade läsa hela vägen hit. Jag ber om ursäkt för eventuella stavfel…)