It is time

Det är dags igen. Att ta en titt på en obligatorisk utrustning. Tvätta tävlingskläder och ladda med lite mental kraft och fysisk energi.

Jag har inte riiiiiktigt hamnat i något form av ”jag har kontroll på situationen”-mode. Kanske för att jag just nu inte har hunnit att ägna en sekund åt helgens tävling ännu och det är redan fredag eftermiddag och vi lyfter imorgon.

Men men.

Jag har gjort värre saker förr.

Så vi tar en titt på obligatorisk utrustning: 

Obligatoriskt: Gore-tex-jacka, räddningsfilt, karta, visselpipa, kåsa, energibars, vätskebag, pannlampa + extra batteri. CHECK.

Rekommenderas: Mössa, buff, vantar, trailskor och telefon. CHECK.

Sådärja.

Inga konstigheter.

Nu ska jag bara springa också. Långt och länge :) 

 

 

 

Reflektion

Hejsan Livet. 

Jag gick tillbaka och läste summeringen av 2013 års alla upplevelser. Därefter hamnade jag på 2012. Sedan 2011.. och vet ni vad, även 2010 till slut. Dessa finns att läsa och kanske länkar jag in dem här i höst när jag ska försöka stänga böckerna för årets alla ögonblick..

Jag gillar tanken om att ligga i vänsterfil i livet. Bocka av upplevelser, skapa aktiviteter och genomföra eskapader av diverse slag.

Men landa. Att landa. Det är min sämre sida. Jag vet visserligen att jag inte har något oerhört stort behov av att gå ner i varv, men visst kommer det över mig ibland ändå. Det där med att sätta sig ner. Dra djupa andetag och sänka axlarna. Vrida och vända på saker utan att känns en inneboende känsla av att det här skulle man kunna göra snabbare. Eller att luta sig tillbaka i soffan en fredag eftermiddag utan att känna måsten.

20141014-213532.jpg

Jag antar att det är sådant här hösten är till för. Gå ner lite i varv och känna efter. Hanna skrev ett fint inlägg om livsreflektioner. Kanske är det precis det vi behöver genomföra ibland.

Jag lever väldigt mycket i nuet. Nästan lite för mycket i nuet att jag glömmer att blicka både bakåt och framåt. Jag blir liksom så engagerad i mitt nu att jag ibland missar paraplytänket. Så ärligt talat, jag ser verkligen fram emot att stänga årsböckerna för 2014. När jag skriver ihop mitt år brukar jag landa väldigt väl i det. Då vet jag också vad jag vill med 2015. Och vad jag inte vill, ser fram emot ett nytt spännande jordsnurr.

 

Snart på en startlinje igen

Jag vet inte varför jag har varit så tyst om detta lopp. Kanske för att jag skrek så mycket om CCC…?

Hursomhelst så är det en startlinje för mig att stå på igen på på söndag. Framför mig kommer jag att ha 66km och 4000 höjdmeter att skutta runt på. Jag är ganska oförberedd så jag har varken koll på underlag och obligatorisk utrustning fortfarande. Men men, det är ju ”bara 66km” jag ska springa. Tyvärr känns 66km och 4000 höjdmeter som BARA några veckor innan loppet, men några dagar innan så inser man att det ändå trots allt är ganska långt. Inte så att jag oroar mig direkt.. men visst sjutton är det ändå ganska långt.

Jag har nog egentligen fel motiv kanske till loppet. Jag vill plocka UTMB-poäng och dumpa Sverige för en stund. Själv loppet och dess omgivningar har jag inte ens brytt mig om att läsa in mig på. Men jag tänker att det kan vara lite kul för omväxlings skull att inte behöva ha koll på allt. Jag är inte arrangörsMirre utan bara enkla tävlingsMirre i helgen.

Ibland behöver man få chansen att go-with-the-flow lite mer ändå. Ibland känns det som att jag måste ha koll på tusen saker. Det är så skönt att slippa det ibland.

Så inför söndagens ultralopp kommer jag skjuta från klacken lite. Ingen speciell uppladdning, ingen speciell förberedelse… utan bara skoj.

Jag längtar efter Italien igen :)

Life is better when you run

När jag skuttar ut genom dörren på väg till familjemiddagen så spöregnar det. Det går lite utför direkt. Även om jag har jeans på mig så tar jag direkt några löpsteg. Musiken kickar igång lite feeling i öronen och jag tar några löpsteg till.

Sedan kommer en kurva som är en 90gradig sväng. Här är en trappa också. Så om man vill så kan man skutta uppför 3 steg och sedan slänga sig ner med ett stort hopp samtidigt som man genar så snävt man kan.

Direkt efter kurvan brukar man få köra slalom mellan några människor, oftast med så lite marginal som möjligt. Direkt därefter kommer ett övergångsställe, en järnvägsövergång och några suggor. Du kollar upp, kubbar över, skuttar upp på suggan och trycker ifrån. Oavsett hur många människor som råkar vara i närheten så kan du bara inte låta bli att liksom bjuda på en flygtur i jeans, salomon sense och färgglad dunjacka på väg över övergången.

Sedan kommer en raksträcka. Här sträcker du ut. Nu har du fått upp farten.

Vänstersväng och förbi Sumpans mest populära middagshak. Du känner av publiken som du roar när du kubbar förbi. De undrar säkert varför du har så bråttom. Snart kommer tvärbanan farandes och du genar över bilvägar, tvärbanor, mellan barnvagnar och människor.

Sedan en tvär vänstersväng som innehåller några trappsteg. Ännu en gång får du ta två trappsteg uppför och sedan flyga nerför.

Nu börjar klättringen. En backe uppenbarar sig och strax därefter kommer trapporna. 36 steg och och en högersväng. Ytterligare 25 steg, två löpsteg, 25 steg, två löpsteg och de absolut sista 25 trappstegen.

Väl däruppe får du inte gå utan du tassar vidare lite lugnt och drar på sista raksträckan in mot mål, dvs grinden som du så snävt som möjligt skall över.

Över på andra sidan är pulsen hög, endorfinerna på topp och leendet brett.

Oavsett om det regnar så mascaran runnit, håret är på ända, du är svettig och du har glömt lillebrorsans födelsedagspresent hemma.. Oavsett. Så VÄRDA 4min löptur som helt plötsligt svepte bort livets alla frågetecken och bara förgyllde stunden.

Life is better when you run. Always.

 

20141012-211531.jpg

Sluta inte springa för att det blir mörkt

20141010-090405.jpg

Det bästa som hände min löpning för några år sedan var att jag fann reflexlöpningen. Helt plötsligt blev oktober och november roliga löparmånader?! Helt plötsligt såg jag fram emot mörkrets inbrott tidigt på kvällarna och jag slutade springa enbart på upplysta trottoarkanter.

Det är något oerhört speciellt med att springa i skogen med en pannlampa. Det är faktiskt rent av magiskt.. På vilket sätt kan man undra?

Jo. Man försvinner in i en annan värld helt enkelt. Visserligen gör man det redan när det är ljust och löparskorna är på stigen, men det blir än mer påtagligt i mörkret. Världen bäddas in i ett litet ljussken och man hör oftast bara sina egna och sina vänners löpsteg. Oftast springer man på en smal stig och konversationen byts ut mot tystnad. Man tuggar på i det tysta. Och njuter.. Och kämpar sig framåt.

Jag minns när vi gjorde 4h reflexbana i snön förra året. Benen var som sirap och vi pratade inte mycket sista timmen. Men oj så mycket jag njöt.

Varför vill man försvinna in i en annan värld? 

Det är magiskt med kontraster. När man stressar runt till vardags så är det lycka att bli ett med naturen och flyga (nåja) fram i spåret och jaga reflexer en kväll. Resultatet är så direkt också då man passerar reflex efter reflex.. Jämför en sådan kväll med en kväll på gymmet där tempot är precis lika vardagsstressigt som innan. I skogen går tempot ner fastän man tränar minst lika hårt. I skogen hittar man helt enkelt en annan harmoni.

Kom och spring med oss i mörkret och upplev det själv :)

 

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...