En efterlängtad juli månad

Vissa tycker man är svag när man uppger att man måste vila. Andra anser att man är mänskligare då. Oavsett så har i alla fall jag insett att jag behöver lite semester. Alltså riktig semester, inte ”Miranda, ditt liv är ju en semester” utan mer en riktig semester. Typ då inte telefonen vibrerar och piper stup i kvarten och jag kollar mailen tusen gånger om dagen. Semester när det känns som att jag inte har femton saker jag bara inte får glömma.

Så nu i juli händer det. Jag ska stänga av datorn i 2 veckor och inte sätta igång den. Det har faktiskt inte hänt sedan vi startade TNT. Jag ska bland annat springa i lite härlig svensk vildmark utan täckning. Perfekt för en smartphonemissbrukare som jag. Sedan andra veckan ska jag på en annan resa med den coolaste jag vet så då blir det äventyr istället för mailen där med.

Sedan kan jag inte direkt klaga på jobbet denna månad som kommer. Jag ska få åka och arrangera resor till Frankrike med 40 resenärer och ytterligare ett 40tal åker med till Sylarna på läger i slutet av juli. Mina i särklass favoritresor som TNT säljer, och allt inom loppet av några dagar. Jag minns såklart fortfarande när jag var på dessa platser första gången 2012 och undrade varför inte fler hittade dit. Varför ingen berättat för mig om sådana häftiga platser tidigare.. mäktigt och värdefullt att man kan göra skilnad. Frankrike-resan är full men enstaka platser kvar till Sylarna.

Så denna månad ska jag ladda batterierna till tusen procent med roliga saker. Jag ska öppna ögonen varje morgon och vara tacksam över livet och äventyren jag får uppleva. Något jag har tappat bort lite här på våren när lite mer stress än nödvändigt snurrat runt skallen. Så ska man dessutom få äran att fylla 27 jordsnurr. Jag gillar att fylla år, tänk vilken grej att man bara får leva liksom. Finfina grejer. Så 27 den 27:e får det bli också.

Juli månad, kärlek och äventyr :)

Blandade bilder från Sylarna

syl

Omaka långpass och någon form av form!

Ibland är det inte så enkelt att veta riktigt var man har den där formen.

I tid och otid frågar folk mig hur formen ligger till. Man kan väl tänka sig att eftersom jag andas löpning, lever löpning, jobbar med löpning och brinner för löpning.. så borde jag ha koll på löparformen?!

Jadu. Som coach har man bättre koll på sina adepters form än på sig själv. Dock så är jag ganska van vid de här benen vid det här laget, så jag vet ju vad de går för även vid utebliven form. Jag har ju inte direkt känt mig uberformtoppad på sista tiden.. så när min marathonadept skulle ha hare-hjälp inför sitt nyckelpass inför Marathon så var ju frågan om benen tänkte leverera.

Glatt överraskad blev jag inte nämnvärt påverkad av 4.50fart i 18km skulle det visa sig. Haha?! Det var ju positivt, kanske fanns det krut i benen ändå? Det var sjukt länge sedan jag sprang på platten i nästan 2 mil och dessutom med klocka! Runt, runt, runt sjöarna. Här som man (en annan tid i livet) sprang 12 timmars utmaningar förr…

Men sedan är ju det här med form förresten relativt helt klart. Den ena gubben här springer ju 32 mil på 40h. Och den andra springer 21km på 64min. En tredje diggar ju att löpa mest. Och är ganska nöjd med att mest springa runt och vara glad. Kan inte låta bli att skratta åt att jag är mer brydd kring att springa runt i bleka ben i löparkjol än jag tänker på mitt tempo per kilometer… hehe.. men sen så vinner jag ju aldrig tävlingar heller..

En som fick springa tävling i helgen blev i alla fall min lilla Gudson Malte – som jag har längtat!!! Sedan han föddes för 2,5 år sedan så har jag räknat ner till den dagen då han skulle vara stor nog för knattelopp :) Och i helgen blev det debut på Brantaste! En backe uppför helt enkelt. Perfekt för min lilla cooling med spring i benen. Gudmor hade ordnat tävlingslinne, extra medalj, mini-kompressionsskydd (jag vet nördigt), buff och perfekt ”bring it on”-attityd. Och som han levererade… så stolt man blev :) Hehe.. man ser ju på bilden också hur sjukt överpeppad jag var!

Sedan kom jag själv inte till start till Stockholm Brantaste. Jag grämde mig lite när jag stod vid sidan av och hejade. Vet inte om det var latmasken som var framme eller om jag hade lite för mycket prestige och inte ville göra bort mig.. mn något var det. Hehe eller så ville jag sluta på topp med min senaste vinst i Hammarbybacken på Skistar Everest Challenge i vintras..

Fullmatad med inspiration ställde jag klockan TIDIGT och lurade med Daniel x2 på Sörmlandsleden dagen därpå. Målsättningen för dagen var LÅNGT och långt blev det! Etapp 1,2,3 och 4 fick det bli. Plus extrarunda och fartökning på transporten hem. Väldigt länge sedan jag matade på såhär mycket distans på träning.. och sin lilla tid tog det helt klart. 54km är inte fy skam på träning ändå! Lite stolt över mig själv trots allt då det faktiskt varit konstigt motigt och kämpigt att springa ihop långa distanser på egen hand på träning. Utanför alla läger och tävlingar alltså :)

Vi lyckades dessutom pricka in den perfekta sommarvädret på leden. Och nice avslutning på det hela gjorde ju inte dagen sämre..

Jag vet att vissa tycker man är halvskum som lägger all sin lediga tid på löpningen vid sidan av sitt jobb med huvudfokus på löpning.. men helt ärligt. Sådana här ultralöpningar i vackra miljöer gör liksom livet rätt värt att leva. Kroppen samarbetar, huvudet piggnar till, lungorna får frisk luft och man kommer på igen att man är gjord för det här med rörelse.

Så formen då? Jo den är väl där som vanligt, mer eller mindre. Andra ultran för i år och äntligen dags för fjällöpning nästa vecka. Längtar redan nu till Kilian Classik 45km i franska bergen och förstås CCC 100km i Alperna senare i sommar. Bra att det börjar bli lite form av formen kanske..

Sveriges största backtränngspass?

Det började som en liten idé över hur vi skulle nå ut med backkärlek till nya människor. Och kanske var det tur att det regnade lite under dagen så inte ännu fler människor kom.. För det var inte helt enkelt att träna 150 personer i löpteknik i Hammarbybacken. Men fantastiskt roligt!

Tillsammans gick vi på Team Nordic Trail ihop och arrangerade ett kul backpass med Stockholm Trail och Stockholms Brantaste. Backkärlek stod på programmet och med oss hade vi lurat in Anders Kleist, vanligtvis ledare för oss på Team Nordic Trail i Norrköping men också officiell backkung. Det som en vanlig människa tycker är väldigt brant ser Anders som platt löpning mestadels…

Vi startade kvällen med löpteknik i backe samt tips och trix från Anders.

Deltagarna fick testlöpa brant och plan backe, utförslöpning samt 6 stycken teknikintervaller på den ”planare” delen av Hammarbybacken.

 

Del 2 under passet innebar att vi gemensamt skulle springa ett gäng Mount Everest på Hammarbybacken under 15 min.

Mt Everest är 88 48 m högt och Hammarbybacken är 85 m högt. Således behövs ca 104 Hammarbybackar för att fullfölja 1st Mt Everest.

Hur gick det då och hur fungerade det?

Jo vi hade såklart ett klockrent system där varje deltagare på plats tog en liten stenkula ur en back vid foten av backen. Uppe på toppen fanns ytterligare en back där stenkulan skulle lämnas. Hur och var deltagarna sprang uppför mellan backarna var högst flexibelt. Man kan konstatera att det var olika strategier hos deltagarna. Somliga satsade på den branta liftbacken, andra på de mindre branta sidobackarna.

Sedan var det upp till var och en att genomföra så många vändor de hann med!

Anders Klesit, Niklas Gavefält samt Axel från Södertörn varvade nog flest gånger med imponerande 4-5 vändor..

Men hur gick det då?

Jo vi sprang tillsammans ihop 275 vändor samt 23 375 höjdmeter!

2,64 Mt Everest!

Vi är redan nu laddade inför att göra en ny satsning på backen!

Glada arrangörer efter en lyckad kväll!

Och så ett glatt ledargäng. Några av kvällens ledare från Team Nordic Trail på plats.

Ni som inte tränar med oss sedan innan är förstås varmt välkomna att komma på provträning. Vi har ju backträning ofta :)

Sist men inte minst så kunde de som ville sätta ett eget PB på Hmmarbybacken. Kanske inte optimalt direkt efter Mt Everest-löpningen, men å andra sidor finns det ju stor potential för förbättring till nästa gång…

Bra jobbat allihopa och tack för igår! Och grattis till alla vinnare i utlottningen på de (snudd på för många) utlottningspremier vi lottade ut!

Trail Arenzano – Med livet som insats!

Så plötsligt är det bokat. Spontant till veckan därpå. Med mig har jag två andra i ”Team Sweden”. Medlurade tokar.

Som så många andra gånger har jag surfat in på UTMBs hemsida. Kollat italienska bergslopp och blivit sugen. Spontanbokat flyg, boende och startavgift, och smällt iväg med några enstaka dagars marginal. Knappt att någon annan eller ens jag själv förstått vad som hänt förrän jag står där med nummerlappen i hand.

Denna gång började det med Åda Wild Boar. ”Alla” sprang 53km:arn förutom Mirre. Jag fick någon mindre identitetskris av det hela eftersom jag valde bort 53′an pga för dålig form. För första gången på så många år var jag osäker på om jag orkade/kunde göra simpa 53km. (Obs! Nu menar jag inte att 53km är simpelt, men för någon som ätit ultra till frukost blir det lite konstigt att börja ifrågasätta en sådan ”relativt” kort distans).

gr1

Jag, Anette och Alex satt på brief’ingen. De skrämde som vanligt upp alla löpare om hur tufft loppet skulle bli. I snitt skulle det ta uppemot 14 timmar för de flesta klargjorde arrangören. Och dålig sikt dessutom.. det skulle bli tufft!

Jag var lite fundersam på vad jag hade för kapacitet i kroppen. Det var ju så oerhört länge sedan jag sprang långt. Ändå så kände jag mig inte speciellt närvös, jag menar, sådant här har jag ju gjort förr. MEN! Man ska verkligen ha respekt för 60km och 4300 höjdmeter. Det är knappast en barnlek..

gran1

Men det var oavsett nice att vara på resande fot igen, äta italiensk glass och förfasas över att det skulle bli massa löpning i regn under morgondagen. Jag som alltid har solgaranti ;) Men kvällen innan var det okej väder och havet sågs från balkongen. Lugnet före stormen helt klart!

 

Peppade och som vanligt tagna av stundens allvar (not) proppade vi i oss pasta och glass hela kvällen. Haha..  Fram med packningen. I sista stund hade vi fått med oss stavar också, som skulle visa sig vara livs(!)viktiga trots allt. Med på turen fick den obligatoriska packningen med tålig jacka, pannlampa, räddningsfillt och energi åka. Hade som vanligt gel som huvudsakligt bränsle i kombination med energibars och salt. Under loppet skulle det vara väldigt sparsamt med stationer.

Peppade gänget var på plats till starten. Som vanligt dåligt med frukost innan men kaffet smakar ju alltid nice! Anette hade fått ett jättehögt nummer och jag hade fått nummer 2?! Det kom med en viss press kände jag..

Startar ljuder och hundratals trailskor börjar trampa mot asfalten ur en liten härlig semesterhåla. Blicken är vänd upp mot bergen. Där skymtar höjdmeter i ett stort vackert dimhölje.

 

Benen trampar och det är kul att vara på äventyr!! Första 7km’arna går av bara farten; jag och Alex och Anette trummar på och skrattar åt hur Anette liksom kör över folk utför.. haha. Hon är ett monster utför! En timma blåser förbi och man undrar hur de tänkte när de sa 14h ?

  

Men sen så, sen går tiden snabbt och kilometerna långsammare. Sakta men säkert trampar vi uppför vår första rejäla passage, som vanligt tar uppförslöpningen aldrig slut. Aldrig! Men när den väl gör det så blir man ju återigen en ko på grönbete och far framåt!!

Enda skillnaden mot i vanliga fall är att varje enskilt steg är typ förenat med livsfara.. vi springer på dyblöta stenar, klippbitar, snår – precis i anslutning till något fint stup och rakt in i dimman. Till råga på allt är lutningen utför så pass brant att man gärna ramlar framåt okontrollerat varje gång (ungefär varje steg) man trampar fel. Rent av den värsta/mest brutala utförslöpning jag har försökt mig på?

Det ser till och med snällt ut på bilderna!

Sedan är det svårt att med ord beskriva hur man fördriver 8h i dimma på en osynlig stig i regn. Ialla fall svårt att förklara det hela underhållande! Men vet ni vad, man behöver sådant här också!! Aldrig under hela loppet kände jag att jag ville vara någon annanstans. Okej visst kan man sura över utebliven solbränna och uteblivna vyer; men livet är på något vis alltid nice i löparskor. Jag skrattade åt hela situationen några gånger under loppet. Hur man spontant åker till Italien och massakerar sina lår i uppförs- och utförsbackar frivilligt i oväder.

Visst blev vi kalla, visst kändes det farligt stundtals och visst var det både jobbigt och tufft, men jag gör om det vilken dag som helst!

Vid vätskekontrollen vid ca 40km kvar fick vi till och med veta att de dragit om banan till 46km och inte de utlovade 60km’arna. Något som frustrerade mig deluxe men som knappast var något att göra åt. Mest frustrerad över det hela var jag nog för att jag visste att jag hade 14 bra kilometer kvar i benen; jag hade hittat min ultratakt och energi. Kan tänka mig att jag hade varit mindre frustrerad om benen var mos..

Hursomhelst så fick jag istället 6 magiska kilometer utför i väldigt teknisk terräng som gav REJÄL mersmak. Nu längtar jag mer än på väldigt länge efter nya lopp och tuffa utmaningar. Jag min latmask har varit lite seg och trött på sista tiden så det var ju ett positivt besked att det fanns lite krut i benen.

 

Hela Team Sweden kraffsade in sig själva i mål med liten marginal under 8h. Vi hade nog haft en bra tur kring 11-12h på den fulla distansen. Vi fick ju helt enkelt tänka att våra uteblivna extra kilometer gav oss extra mycket tid att äta på kvällen.. eller något ;) Nej men skämt å sido; det var nog rätt beslut av arrangören. Det var det tuffaste underlaget och tuffaste väderleken jag har mött på länge, och jag vet att vissa löpare var ute så länge som 12h (!) på ynka 46km!!

 

Lite spontant ”We did it” firande fick det bli. Kvällen visade sig från sin finaste sida och spontanbesöket i Milano dagen därpå satte ett fint prick över i:et på resan. Jag tar med mig att det finns bra kapacitet i benen just nu trots allt och känner mig lite extra inspirerad till kommande långpass.

Och stort tack till mitt grymma sällskap för resan också:)

      

April och 2015 är här på allvar!

Idag är det Valborg och vi sjunger ut våren. Våren blommar igång på allvar och löpningen blir inte bättre än såhär knappt!

April har liksom de flesta månader rullat igenom i en jäkla fart; sett till efteråt i alla fall. Men som vanligt en kopiös skopa glädje i löparskor! Trots att det varit fullt stök så är det helt klart bra lugnare än mars månad. Den här månaden har jag ju hunnit både tvätta och äta mat ;)

Fick mysa deluxe på ett mycket lyckat och roligt läger i Trosa med Team Nordic Trail. Håll utkik, nya datum kommer inom kort.

1 11150321_10152728524151332_7167996698020429193_n

Jag fimades för Tv4 och vardagspuls! Och fick min första krönika publicerad i tidningen SPRING! Läs även tidningen senaste nummer med reportage från vårt läger i Kullaberg.

11113276_10152707350931332_7087523682975483101_n

11013306_10152708495696332_2849732011511912036_n

Vi avslutade Sveriges största trailskola inför Springcross. Många nya ansikten som kände på traillöpning! Taggade ledare från Team Nordic Trail i mitten.

10354225_10152723160366332_7294048122331311789_n

Skickade iväg nya resenärer till Marocko med vår april-grupp. Magiska bilder därifrån!! Och jag längtar redan till vår nästa resa den 31 oktober – 7 november. Kom med! Se fler bilder här!

10360338_10152740482031332_6837616244744040684_n mar mar2 mar23

Sedan bar det iväg till Trosa igen och Åda Wild Boar! Jag sprang 27km:arn och försökte väl pinna på i någon form av fart. Knep en 4:e plats mest på flax! Dock alltid kul att träffa Art of Running-gänget och slagga på Trosa Stadshotell med vacker tapet.

3

11138597_10152743475101332_3306908288496895704_n

11164569_10152743475216332_5228337088987419466_n

ada

Min goa vän Tobbe sprang 200 miles på 40h så vi gjorde en rejäl hyllning till honom från TNTs sida. Läs mer här!

10428083_10152752982171332_4437438374229909789_n

11156382_10152752982006332_7898612397214174123_n

Därefter brände jag upp till Umeå med flyget och här genomförde vi uppstarten för Team Nordic Trails nya grupp. Överväldigande positivt mottagande! Vilken pepp sådana här kvällar ger.. jag vill bara ha mer!

Missa inte att vi startar i Sollentuna den 5.e maj förresten!

10432961_10152748051721332_5882029864670744466_n

11160567_10152748051826332_8045284458361969321_n

Sedan så har vi drämt till med Trailkvällar på Naturkompaniet i vår. Det är kul när det vi gör blir så uppskattat! Föreläsare Anders Nordström och Hillevi Wahl var fantastiska och jag gjorde mitt bästa att underhålla mellan föreläsningarna. Vilken lyckad kväll!

Kommande kvällar ser du här!

•4 maj Norrköping (Anders Nordström) Plats: Naturkompaniet Repslagaregatan 12
•13 maj Göteborg (Anders Nordström) Plats: Naturkompaniet Östra Hamngatan 25
•9 juni Sundsvall (Miranda Kvist) Plats: Naturkompaniet Kyrkogatan 21

11188253_10152763862731332_4134894857958391006_n

Sedan vill jag avsluta med att peppa för bästa numret ever från Vasalöparen! Reportage om Team Nordic Trails löpargrupper och så har jag skrivit program för Ultravasan 45km och 90km. Enjoy och kör hårt!!

11196307_10152769618976332_5269771590444272251_n

Sådärja, och just nu packar jag inför nästa resa. Av oförklarlig anledning sitter jag på ett plan söderut imorn kl 06. Äventyr i löparskor på agendan förstås…

Häng med på Instagram!

Mars månad och maratonlopp!

Förmånen att få arbeta med det man älskar är verkligen inte få förunnat. Men med hårt arbete och en sjuhelvetes uthållighet kan man ta sig dit. Här kommer lite bilder från förra veckans läger i Kullaberg! Följ med nästa helg till Trosa vettja :)

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...