Jämtlandsfjällen i mitt hjärta

I år har jag haft förmånen att verkligen genomföra en magiskt rolig juli månad. Scrolla bakåt bland inläggen för att läsa om bergsultralopp i Pyrenéerna, löpning längst med Kungsleden, 2 vändor uppför Kebnekaise inom loppet av ett dygn (bl.a i magisk midnattssol), äventyr och bestigning på Kroatiens högsta berg och nu den senaste veckan många dagar i Jämtlandsfjällen. En rejäl blandning av både jobb och fritid, men jobbar man med det man brinner för så blir en del av jobbet lite som semester också :-)

Förra veckan bjöd på äran att guida 40 glada löpare i mina favoritfjäll. Jag kan inte låta bli men jag bara ÄLSKAR Sylarna. På alla sätt. Jag tröttnar aldrig på den platsen. Är ganska säker på att det är för att det var min första upplevelse i fjällen. Så det sitter kvar!

Bilder och text om lägret kan man läsa om här i rapporten!

Sylarna-gänget innan start

Vi tog över fjället och topparna ;)

Börjar nästan samla på le-och-var-glad-brevid-ett-stup-bilder…

Efter långpass på över 40km, toppbestigning av Syltoppen och en del transportlöpning kunde jag summera ihop nästan 20h rörelse. Efter avtackning (som alltid ä lika brutalt jobbigt för mig då jag är sämst på att säga hej då) så dök syster och mor min upp. Vi skulle nämligen också springa i de Jämtländska fjällen ihop, närmare bestämt Jämtlandstriangeln (som vi också har som resa både 4-6 sep och 11-13 sep). Denna klassiska sträcka som bjuder på 1 natt på Sylarna Fjällstation och en på Blåhammarens. Det har varit lite av en dröm för mig att visa dem den här sträckan, så äntligen dags attdet blev av!

Himlen full av kärlek från Sylarna Fjällstation

Syrran har inte alls sprungit mycket men taggat igång lite på löpning i vår. Så jag tog tag i situationen direkt och tvingade med dem! Man springer totalt 47km på 3 dagar uppdelat på 16km, 19km och 12km. Distanser alla klarar av då man har både lunch – och fotostopp :)


Syster, mamma och Mirre




Det blev en magisk tur med bra väder. Dessutom bjöd måndagen på en chockerande överraskning som kom farande från Stockholm. En riktigt bortskämd Miranda på sin födelsedag alltså. Tisdagen blev det också berömda 3rätters på Blåhammaren till melodin av flera regnbågar. Fjället är magiskt.

Väl tillbaka till Storulvån efter non-stop 7 dagar på fjället kändes benen ganska möra och goa. Jag testade dem en sista stund genom att skutta uppför Getryggen lite snabbare än tänkt innan nattåget hem. Framförallt uför var inte-av-denna-värld-kul! Även om benen var riktigt trötta så roade jag mig med att springa utför på de mest tekniska partierna. Riktigt bra träning… och nervkittlande!

Egenproducerad toppbild på Getryggen med hjälp av kamerans utlösare. Var är selfiestickan när man behöver den?


Uppe på toppen av Getryggen satt jag sedan i min ensamhet en stund och var tacksam för lite allt möjligt. 7 dagar med 7 dagars fjällöpning och fantastiska människor. På en plats jag avgudar och med ben som känts både starka och pigga alla dessa dagar. Trots att juli som helhet faktiskt bjudit på uppemot 20 löpdagar och över 80h i skorna. Tacksam också för att få snurra ytterligare ett varv runt jordklotet och gå in på det 27e året med stark och rak rygg, säkert leende och fina relationer omkring mig. Möjligtvis blev jag lite mini-religiös däruppe på toppen; men ibland är det inte helt fel att stanna upp en stund och uppskatta allt runtomkring. Ibland bli mitt ”nuet” mer ett flängande, så mina få micro-pauser är välkomnade.

Är oerhört laddad inför ett augusti som bjuder på ännu mer fjällöpning, vänner, arbete och inte minst kraftprovet 100km i Alperna. Bring it on :)

Dinara i Kroatien – berget fullt av landminor

Även om man råkar vara på semester så kan man ju faktiskt röra sig lite. Tycker nog vi träningsnördar. Jovisst, i vanliga fall kanske, men jag hade ju precis avverkat ett bergsultralopp i Frankrike och drämt genom Kungsleden och dubbla turer uppför Kebnekaise. Mitt arbete fyller klart upp träningskvoten ibland. Men råkar man resa med ett bergsfreak så får man skylla sig själv om man inte åker på semester pigg i benen.. haha ;)

Skämt å sido! Jag var knappast svårövertalad om man säger så. Det blev helt enkelt några färre timmar på beachen. Det var för övrigt klart svårare att hitta TILL berget än att ta sig uppför.

Varför var då lederna så viktiga? Jo för att under Sovjetkriget var alla dessa områden och nära städer inblandade och än idag finns det mycket undangömda landminor kvar. Så enbart 2 av 3 utmärkta leder är garanterat landsminsfria av Alpinismförbudet i Kroatien. Mitt äventyrarsällskap föreslog att vi skulle köra offroad.. hehe jo men tjena. Jag tycker det var en tillräckligt kittlande utmaning att överhuvudtaget bestiga berget via utmärkt led..

Hursomhelst, att faktiskt hitta till starten på leden tog nog 2h längre tid än beräknat och får bestigning startade under helt optimala förutsättningar till slut; kl 10.00 och 40 grader varmt. Ha! Efter lite trevande körning på skogsstigar och jagande av vakthundar. Men till slut dök då denna ”skylt” upp!

Sedan påbörjade vi stigningen; berget var 1831 m högt och vi startade på ca 530 möh. I den 40 gradiga värmen rök vattnet snabbare än beräknat; men alltid kul att bestiga berg! Efter några timmar träffade vi dessutom på vandrare – inte bara vi på landminsberget alltså!

Sevärdheter från flera århundraden sedan blandades med svårtrailad terräng och stumma trötta ben. Brännan kan man kanske inte klaga på i alla fall… och markeringen var tusen gånger bättre än väntat – det tackar vi för! Enda kruxet var väl när man skulle gå på toa, hur långt vågar man gå från markerad led?! Haha..




Bestigningen tog ca 4.50 att genomföra, ca 1h långsammare än vad jag förväntat mig och 1h snabbare än Alex trodde. Att ta sig ner tog nästan 2h, det var svår löpning för stumma ben och vi var nog bra mer påverkade av värmen än förväntat. 40 grader är trots allt 40 grader.. speciellt mellan 10 och 15.. :)

Vi mötte vandrare som säkert spenderade uppemot 10h för dagen att ta sig upp och ner, vilket jag inte avundades. Bra och markant påverkad nere vid foten av berget, men som alltid tillfredsställd och nöjd av at ta en topp, trots ”bara” 1300 höjdmeter till dess topp på 1831 möh.

Sedan åkte det ner 2st fanta, 1L vatten och en stor pizza innan jag var människa igen. Och doppet i havet var gudomligt, och lika så middagen. Och sällskapet också för den delen. Svårt att klaga på denna äventyrsdag! Möjligtvis på brännan i så fall, jag har så mycket linjer från olika löparkjolar just nu att jag ser ut som en zebra…

Kungsleden, Kebne maraton och 2 vändor uppför Kebnekaise!

Något jag har velat göra länge är att reka Kungsleden. Jag har hört så mycket vackert om denna led, och jag har drömt mig bort till Kirunafjällen ibland. På Team Nordic Trail har vi haft gruppresa på leden, då inte med mig som ledare dock. Med lite kort varsel hamnade jag iaf till slut på nattåget till våra Norrländska skogar och stod med packad ryggsäck i Abisko.

35km låg framför mig i vad som prognosen hade sagt skulle innebära en hel del kyla och regn. Jag var laddad och helt redo att lämna både civilisation och wifi på några dagar för äventyr i löparskor.

Termosen var förstås fylld med kaffe och benen var ganska pigga trots ultraloppet i Pyrenéerna bara några dagar tidigare! Sedan är man alltid lite nervös när man ska på äventyr förstås.. det är en del av stämningen :)

En blek Miranda startar sträckan och eftermiddagens ”lilla” tur på 35km.. Hamnade i bra avslappnad stämning. Sthlmsråttan försökte hitta lite harmoni på meditationsplatsen. Njöt till fullo av utsikten och att det blev t-shirtväder och att regnet uteblev. Tänk om jag vetat att jag skulle svettas ihjäl – då hade jag INTE lämnat löparkjolen hemma!

Sprang mest runt med ett flin. Hur man kan inte bara älska naturen när den ser ut såhär?!

 

Det blev förstås en klassisk Miranda-fjällfie.. ni kommer notera att de inte är speciellt kreativa. Samma posering kan möjligtvis dyka upp igen!! ;-)
Viktigt att unna sig kaffe också, och godis på vägen. Helt okej pausutsikt!

 

Hur snabbt går det då när man springer på led? Jo det går bra mycket långsammare än man kan tro. Det finns ingen tidspress och man varvar löpning med gång. En som däremot sprang var Tobias, den enda löparen jag träffade bland vandrarna. Helt plötsligt blev jag ikappsprungen efter mina 30km. Tobias skulle visst göra hela Kungsleden Abisko – Nikkaluokta dygnet till ära. Haha.. och jag som tyckte mina 35km var en helt okej summa dagen till ära ;)

Men en trevlig prick och lite löpsällskap sista 5km var precis vad som behövdes för att jag skulle anlända tacksamt till första nattens break. Här bodde världens skönaste stugvärdar (som tränar TNT i Borås!) och man blev mottagen med stil. Löpning dag 1 var fulländad och benen fungerade som planerat. Att ryggen var ovan vid 5,5kg, det fick man ju köpa. Dags att sova och njuta av kvällsmat! Totaltid dörr till dörr (inkl. allt) ca 6h.

Jag gillar fjällstugor. Jag gillar bristen på wifi och jag gillar utmaningen att laga mat på gasolkök. Gillar att alla liksom redan börjat vandra iväg när jag inte ens kommit upp ur sängen. Man känner sig brutalt slö fastän man är på löparresa?

 

Det var en dröm att springa mellan Alesjaure och Tjåkkta. Solen strålade och stekte och t-shirtvädret var ett faktum. Vyerna var inte av denna värld och alla goa och glada vandrare gav uppmuntrande ord till den pigga löparen. Var minst lika imponerad av deras kånkande på 25kg som de var på mina löparben.

Stannade och myste till på Tjåkkta-stugan i solen. Fick tips om en topptur så upp for jag. Alla dessa små utflykter tar verkligen tid men är så värda. Satt uppe på en höjd och blickade ut över de magiska snörika fjällen och bara njöt. Naturen har en stärkande effekt som inte är av denna värd. Önskar att alla fick uppleva och förstå…
    En kreativ Miranda-selfie på fjäll igen ;)

Efter toppturen och lunchpausen som bestod av Marabou-chocklad och fjällvatten så var det dags för Tjåkktapasset. Ett pass som normalt sett INTE är såhär dränkt i snö. Har fått höra att leden är mer eller mindre 1 mån senare i snösmältningen. Inte mig emot, jag älskar att springa i snö.. det är brutalt utmanande och tufft. Tjifick jag dock.. vada i isvatten med löparskor och springa uppför i en halv evighet i snö.. det blir ju jobbigt efter ett tag.

Tur att man fick roa sig med ytterligare fika som belöning efter passet. Det här med fjällöpning är bra grejer…

Det tog ett bra antal timmar innan Sälka-stugorna uppenbarade sig. Möjligtvis för att jag fikade så mycket, eller snackade så länge med Johannes från Tyskland som var ute och vandrade hela leden. Eller för att jag la mig ner och solade… Men till slut såg jag Sälka-stugorna, och bra var det, för jag var helt färdig. Och inne i stugan fick jag en chock.. såhär solbränd blir man ju inte ens på beachen ;)

Snöpulsande ben fick middag och chocklad i trevligt sällskap. Fick chans att tala italienska hela kvällen och fick veta att Frank hade ett Silvia att gifta sig kring Abiskojaure stugorna. Och ett annat tysk par berättade att detta var deras smekmånad! Haha.. mysig kväll på en mysig stuga med kärlekstema. Jag tänkte på många fina människor i mitt liv och deras betydelse. Totaltid dörr till dörr: ca 7h.

Dag 3 påbörjade jag turen mot Kebnekaise Fjällstation. Hade absolut inget större behov av wifi och civilisation men det skulle bli kul att närma sig Sveriges högsta berg. Solen strålade utav bara den och jag fick solskydd av en nyfunnen vän på stationen. Renar uppenbarade sig och strax möttes jag av löpare som sprang Keb Classik, dvs Kebnekaise maration. Tyvärr hade jag bara några dagar tidigare insett att jag precis skulle ankomma till stationen när maraton gick, och att jag inte riktigt hann till start. Men men.. det kommer nya möjligheter. Hejade  på löparna och fick infallet att springa maratonbanan åt motsatt håll. Så jag hoppade av Kungsleden och påbörjade löpning i dalen kring Drakryggen. Livet lekte och trots opigga ben var det stora flinet i trynet på mig.


  

Men nu är det dags att erkänna att flinet försvann efter ett tag. Denna ”motsatta” maratonbana innebar att jag skulle upp till Tarfala. Bara det att löparna sprang i en halv evighet (ca 12-15km) utför i pulsande snö. Så jag fick detta uppför!!

Tll en början med gott mod försås. Käkade delicatobollar och tyckte livet lekte. Men herregud.. jag kom ju inte framåt?! Sprang och gick och sprang och fick. Skar mig på skaren hela tiden och sjönk ner i snön. Käääääämpa Miranda.

Var helt slut i omgångar.. så tröt att jag struntade i hur kall jag var i fötterna och bara la mig ner en stund mitt i en höjd och vilade. Värmen, snön och solen började ta kål på mig. Tack och lov dök det upp en vandrare efter 4-5 h i ensamhet och pratade in lite energi i mig. :)
  

Och det är såklart att det egentigen var värt det! Egentligen!

När jag kom upp över passagen och tog moränryggen och såg ner på Tarfala-stugan och sjön (som vanligtvis ska vara fri från snö.. ;)

Men ack så trött jag var av all snöpuls… helt finito. Kom till slut till stugan (då sista 10 meterna så simmade jag typ på snön för att slippa sjunka ner till knäna igen.. måste sett helt sjukt ut..).

Här träffade jag 3 goingar som bjöd på saltade jordnötter och skitsnack i 40 minuter så jag hämtade mig. Så fick jag köpa en ny chokladkaka också, och livet började återvända. Sällan skådat en så trött Miranda!!

Snubblade nerför stigarna från Tarfala ner till Kebnekaise fjällstation sista 6 kilonmeterna och ville nästa böla när jag kom fram. Totaltid dörr till dörr: 8 (!!) h.
  
Som ni förstår hade jag optimal uppladdning inför Kebnekaise toppen. Haha. Men det blev bra. Jag fick roligt middagssällskap och 3 rätters i Elsas kök. Mycket godare än min hemmagjorda grötvariant på gasolköket kvällen innan!

Gick och la mig i hyfsat tid och ställde klockan tidigt (tyckte jag). Uppe med tuppen (tyckte jag) och blev lite förvånad när jag vaknade helt ensam i 10 bäddarsrummet. Alla andra hade redan börjat vandra mot toppen. Lite väl tidiga (tyckte jag alltså…).

En gång för länge sedan sprang jag Västra Leden – t.o.r toppen – Fjällstationen på 4,5h. Så jag tyckte verkligen inte jag behövde starta med tuppen. Speciellt eftersom mina ben var en blandning av smör, spaghetti och potatismos sedan dagen innan.

Så tog en rejäl frukost innan jag drog på mig mina (nu icke så fräscha) löparkläder och begav mig. En fröjd att kunna lämna lite utrustning och vikt hemma på bädden. Trots att solen strålade enormt var fullt skalställ, dunjacka och underställströja med. Men t-shirten verkade räcka väldigt långt även denna dag!

Sedan var det dags att påbörja bestigningen. Enormt mycket mer snö än normalt ungefär överallt. Gjorde tafatta försök att springa uppför. Skrattade åt mig själv och mosiga benen. Trots detta var jag snart ikapp alla uppe-med-tuppen-vandrare. Vi hade en strålande dag framför oss och alla bjöd på pratpauser och smittande leenden. Sådana här dagar drömmer folk om på kebne!

Kämpade mig uppför i några timmar och snart uppenbarade den sig  – den stolta glaciären! Sydtoppen i all sin glory. Here we go!

Jag tycker nog minsann att man kan se min kärlek till naturen på denna bild. Löpning i vackra vyer.. hur kan hjärtat inte svämma över av kärlek? TROTS trötta ben?

Satte benen på prov på väg utför och surfade på både snö och sten. Adrenalinet kom igång och livet var minst sagt spännande :)

Blev också en trevlig lunchpaus i solen. Lunchpaketet smakade ljuvligt och benen piggnade på sig. Hade längtat hela dagen efter att få springa de sista kilometerna ner till stationen som bjuder på teknisk och rolig stiglöpning. Trampade mig till slut in på fjällstationen i solen med en dagsfärsk topptur på Kebne – svårt att klaga. Tid ca 6h inkl lunchpaus och snacka med allt och alla :)

Mötte en världstrevlig familj vars öppningsfras var ”Är det inte du på bild här?” och pekade i tidningen Träna. Haha.. alltid får man vara med om nya saker!

 

Ja.. och nu ska ni få höra helgens tokigaste påhitt. Jag sitter då där i solen med hyfsat massakerade ben, trött skalle och fullständgt NJUTER av känslan och minnen från de senaste dagarna. Det blev om än bättre än väntat och allt är frid och fröjd.

Så dyker min vän Peter upp och jag råkar på något vis föreslå att vi ska köra Östra Leden (som ja inte gjort tidigare). ”Ikväll, vad säger du?” jag förväntar mig ett nej men får tillbaka ett ”Jo, jag har ju alltid velat göra den i midnattssol…”

Så innan jag vet ordet av har jag en löpdejt klockan halv tio upp på toppen av Kebne?! Jag tittar på benen och funderar på om de är med på noterna. Middagens spenderas med 3 glada nya bekanta och ingen av dem tror mig när jag berättar om midnattsturen. Jodå.. vänta bara!

Halv tio sticker vi iväg med opiggaben, säkerhetsutrustning och äventyr i blicken..

Man kan ju tycka att en går till överdrift ibland, men en sådan här möjlighet kan man inte säga nej till!

Vad är oddsen att jag någonsin kommer få med en erfaren vän (minst 50 vändor på Östra Leden) med vilja att springa upp mitt i natten och toppenförutsättningar vädermässigt?!

Östra Leden är klart spexigare… vi klättrar snöryggar och morän, selar fast oss och bär hjälm. Midnattssolen glöder på oss och temperaturen är behaglig. Vi kör en BB (bullpaus) och snart börjar vi närma oss toppen.. igen..
  
  

 

När vi till slut kommer över höjden och ser toppen uppenbara sig så skriker vi rakt ut!!!

Sådant här bara händer inte! Där uppenbarar sig Sydtoppen i en gloria, mitt i natten, och vi, vi är på plats att skåda detta magiska!

Jag är hänförd och lever i nuet till max. Vill bara spara stunden för alltid och vi skrattar åt det surrealistiska och fantastiska i att vi råkar vara på plats här, i detta nu!

 

UUppe på toppen uppenbarar sig världen och solen strålar fortfarande. Himlen är rosa och den här vändan på toppen slår den tidigare med hästlängder. Det går inte att beskriva med ord helt enkelt.

Ta vara på chanserna som ges helt enkelt.. Är så glad över att få vara med om denna extra och spontana tur!

Vi tar oss ner i god takt och springer utför i nästan 20 min i sträck sista biten.. det känns som att jag flyger fram i snön och snölöpningen tar aldrig slut. Tanken på bensin är klart slut men nu springer vi på upplevelseglädje!

Framme ”hemma” igen kl halv tre. I säng runt 03. Totaltid ca 5h för Östra Leden. Klockan ringer 05.50 och jag uppenbarar mig i frukostsalen kl. 06.20. Jag är SCHLETEN. Jag får i mig kaffe. Lever på nattens äventyr. TACK PETER!!!!!

Ger Kirunafjällen en stor fet kyss innan jag blickar framåt på stigen. ”Bara 19km till Nikkaluokta… seså Miranda.. You can do it”.

Hehe. Om det gick snabbt? KNAPPAST. Men så VÄRT. För äventyret.

Magiska dagar har nått sitt slut men minnena består. Tack naturen!


/ Miranda Kvist, medgrundare av Team Nordic Trail ”Work for it”

Kilian Classik 5:a – och PB?!

4:e gången gillt kanske? Återigen stod jag på startlinjen för detta spännande och utmanade lopp. För varje år har jag tagit med mig mer erfarenhet, träning och självförtroende i bagaget. I år däremot, efter en på allvar alltför dålig träningsvår, var känslan inte alls på topp. Att jag sedan aldrig skulle bli riktigt trött under själva loppet; det är fortfarande förvånansvärt…

Men vi tar det som vanligt från början. Som ni vet så anordnar Team Nordic Trail löparresa till Font Romeu. Självklart är det magiskt att få visa sitt absolut favoritlopp till så många människor, i år så många som 40 löpare!

Jag var som vanligt mer brydd om övriga löpares tävlingar än min egen, och förlitade mig trots allt på att min erfarenhet skulle lösa det hela hyfsat bra. Sedan å andra sidan vet jag också att Kilian Classik 45km med sina 1800 höjdmeter och extrema värme inte direkt är ett ”ställa ut skorna”-lopp som går av sig själv.

Här kan man läsa om mina tidigare lopp:


Hursomhelst så rekade vi loppets första del på fredagen, hämtade ut nummerlapparna och körde tävlingsmöte. Peppade alla deltagare inför sitt stora stundande äventyr!



Nervositeten var påtaglig vid frukostbuffén. Prylarna var som vanligt framtagna kvällen innan. Den obligatoriska utrustningen ljöd: Ryggsäck och vätskeblåsa, vindjacka, energibars och visselpipa. Därtill hade jag salt, gels, höjdmeterskarta och solskydd. Varmt så in i bängen skulle det ju bli. Dock så var stämningen mer tryckande än solen vid starten.
”Så står jag här igen” tänkte jag. Varje år påminns jag på något vis om en livsförändring när jag genomför detta lopp. 2012 hade jag aldrig knappt sprungit trail och snubblade mellan stenarna. Till vardags arbetade jag som inköpare i livsmedelsbranschen. 2013 var jag en nyfrälst traillöpare som precis på något sätt ”blivit med bolag” och genomförde det första arrangemanget utomlands. 2014 hade jag blivit en lite mer erfaren löpare och levde helt plötsligt som egenföretagare i träningsbranschen. Och så nu då, 2015 och så hade jag 2 grymma ledare och med oss hade vi 40 härliga adepter. Resan i sig var inte längre en av få, utan hela programmet var smockat och Team Nordic Trail har hunnit bli en erkänd löparorganisation i Sverige.

Varje år, nya steg. Som på något sätt startade där i Font Romeu när jag tänkte att ”…alla borde springa trail!” Så det kan gå!


Så tillbaka till loppet. Med mitt lite sänkta självförtroende gick jag ut väldigt lugnt. Skuttade framåt och log mot solen. Kom till den första klättringen, den berömda skidbacken efter ca 8km. Inte alls lika trött som vanligt, trots att det mest går uppför hit.

Klampade med raska steg uppför backen och såg fram emot den fina utförslöpan därefter.


Nedför en rejäl utförslöpa och jag hade en kvinnlig löpare bredvid mig. Då jag vet att det inte är alltför många kvinnor på detta lopp som gör bra tider så tänkte jag att hon inte skulle slå mig för enkelt. Så varje gång hon sprang förbi mig sprang jag förbi henne. Såhär roade jag mig under den tekniska halvmilen fram till första berget.

Stigningen pågår länge. Vi börjar vid 2000m och stiger ytterligare 700 m. Jag älskar den här biten för att den stavas ÄVENTYR. Uppför berg, genom snöpassager och för varje meter uppför blir vyn bättre när man tittar bakom axeln. Nu hade jag börjat passera några TNT-löpare och en hel del fransoser. Fortsatte skutta uppför och tugga gel och salt.


Jag älskar när man kommer upp och får springa på klippiga bergspassager. Samma passager som jag 2012 undrade om de inte hade dragit banan fel. För där kunde man ju inte springa?! Det är roligt hur man förändras!

Från högsta punkten blickar man ut över majestätiska vyer och jag tog mig tid att stanna upp och le. Hittills hade ju benen rullat på bra, vilket positivt besked! Tänkte väl ändå att snart så skulle väl bristen på långpass göra sig till känna, sällan jag råkar hamna i pessimistfacket ;-)


Efter en liten brant kommer förresten denna sträcka till vänster om sjön på 2300m höjd. Svårt att återberätta magin här!! Men det är som att springa i en saga!!


Härifrån kommer nästa utförslöpa och därefter den berömda väggen. Kanske är det mitt fel att den är berömd, för att jag har förstått i efterhand att jag har skrämt upp en del människor med dessa historier. Men jag har sett många människor knäckas på denna vägg.. Många som liksom lagt sig ner ståendes mot väggen och liksom tittat uppför i ren desperation; när tar den slut?!

Jag tror att det är kombinationen av att den är brutalt brant (vissa partier behöver händerna nästan gå i backen för att man inte skap kana utför, aborrbacken släng dig i väggen…), att man har varit ute så så länge på hög höjd och sedan förstås värmen. När man är här har man slitit ihop närmare 1500 höjdmeter och 30km i 25-30 gradig värme. Här ÄR man trött.

Men vet ni vad, här förstod jag äntligen att det fanns lite kraft i benen. Jag brummade uppför ”som vanligt” och tog 6 personer på väg uppför. Under 4 lopp är jag fortfarande opasserad på väggen! Hehe.. Men det bubblade av trötthet i skallen efter detta. ”5e dam” meddelade dem. För länge sedan försvann tjejen hade hade kivats med bakom mig, och där skulle hon bestämt fortsätta vara. Jag arbetade mig utför; framför mig hade jag en teknisk mil i hettan.


Fortsatte framåt. Vildhästar uppenbarade sig när jag tog mig längre och längre nedför berget. De brutala stigningarna var äntligen över!


Benen både flög utför och snubblade utför de tekniska stigarna. Nu började jag då äntligen bli ganska trött till slut. 35km av 45km var avverkade. Nu slog jag på pannbenet då benen började bli sega. Var noggrann med saltet och energin. Tackade löparguden vid varje station för att det fanns coca-cola och fortsatte framåt.

Det är svårt att beskriva den sega känslan som infinner sig efter 5h i rejäl värme och höjd. Fortsatte plöja på framåt och förmådde mig att jogga så snart det var platt och utför. Uppför var helt omöjligt. Som min vän Sussi; ”till slut räckte det med en stor sten för att få gå” haha. Ungefär så blir det faktiskt till slut. Benen blir successivt mer och mer modiga och spaghettiga.


Det hjälpte dock varje gång man mötte en annan TNT:are eller annan glad människa längst med banan. Och snart var den då där; den sista stigningen! Här snicksnackade jag med Mattias och Pontus; 2 grabbar jag trodde att jag hade noll chans att hänga på dagen till ära.

Fick nyfunnen kraft uppför då stigen slingrade sig i skogen i skuggan. Tack gode Gud för det!! Nu var värmen och tröttheten påtaglig och jag längtade verkligen målgången. Var lite tacksam och frustrerad över att jag kände till varje stig som fortfarande var kvar på banan.. ;-)

Men uppför klarade jag mig trots allt och nu fick man springa utför och man visste att det var ca 4-5km kvar av loppet. Lite lätt sluttande utför. Men är det enkelt då? Nej nu var man mycket mycket trött. Jag insåg att det fanns en liten chans för PB och manade på benen att inte stanna. Råkade springa fel, insåg det och sprang tillbaka, snubblade till, fick kramp i baksida lår OCH stukade till höger fot.. Allt inom loppet av 1-2 sekunder! Vrålade rakt ut i ren frustration!!! (Förlåt alla som var i närheten)…

Men så!! Matt och trött och sliten men ändå förstås glad för att det hela gått vägen så himla bra, försökte jag kubba mig igenom den sista biten med tunnelseende. Råkade passera några sista TNT:are och deklarerade att jag för stunden inte hade någon social kompetens kvar. Dvs, ingen energi att snacka. Vilket man brukar ha – minst sagt ;-)


Men så äntligen (!) fick man mötas av detta! Världens skönaste hejarklack! Vilken glädje och samhörighet med gruppen!

Vilken lycka att få dela denna upplevelse med alla, att kropp och knopp levererade nytt PB på loppet och att få känna sig helt lyrisk och matt på samma gång. ÄLSKAR KÄNSLAN!


Vi hejade in alla 25 – och 45km:are hela eftermiddagen. Alla var ute allt från 3h till 9h! Och vad kul det var att stå nervös vid sidan av målrakan och vråla rakt ut varje gång en ny TNT:are dök upp! Så kul att både jag och Edvin (med kanontid 4.44!!!) missade prisutdelningen av våra 5e-plats-priser. Men vi fick göra en egen segergest långt senare på dagen…



Man kan säga att jag var minst sagt överväldigad av situationen. Av alla löpares insatser och upplevelser; mina egna och bara allt i sin helhet.

Som vanligt försöker man runda av allt med ord men det faller platt då känslorna är så mycket starkare. Men man får försöka formulera så gott man kan.

För att summera ihop detta inlägg som löpare Miranda (för arrangörsMiranda har gjort ett annat inlägg om själva resan, scrolla i nyhetsfeeden bara) så känns det helt klart bättre i huvud och ben efter loppet. Tillbaka är ett självförtroende och en självklarhet i löpningen.

Svårt att säga vad det är; men jag kanske helt enkelt inte kan ha en dålig dag i Font Romeu; stället som slog undan mina asfaltsben och gjorde traillöpare av mig?!

Nu tar jag sikte på ännu fler löparäventyr och löparresor; och jag känner mig liiiiite mindre skräckslagen inför årets stora mål CCC 100km.. :-)


/ Miranda Kvist, medgrundare av Team Nordic Trail ”Work for it”

 

En efterlängtad juli månad

Vissa tycker man är svag när man uppger att man måste vila. Andra anser att man är mänskligare då. Oavsett så har i alla fall jag insett att jag behöver lite semester. Alltså riktig semester, inte ”Miranda, ditt liv är ju en semester” utan mer en riktig semester. Typ då inte telefonen vibrerar och piper stup i kvarten och jag kollar mailen tusen gånger om dagen. Semester när det känns som att jag inte har femton saker jag bara inte får glömma.

Så nu i juli händer det. Jag ska stänga av datorn i 2 veckor och inte sätta igång den. Det har faktiskt inte hänt sedan vi startade TNT. Jag ska bland annat springa i lite härlig svensk vildmark utan täckning. Perfekt för en smartphonemissbrukare som jag. Sedan andra veckan ska jag på en annan resa med den coolaste jag vet så då blir det äventyr istället för mailen där med.

Sedan kan jag inte direkt klaga på jobbet denna månad som kommer. Jag ska få åka och arrangera resor till Frankrike med 40 resenärer och ytterligare ett 40tal åker med till Sylarna på läger i slutet av juli. Mina i särklass favoritresor som TNT säljer, och allt inom loppet av några dagar. Jag minns såklart fortfarande när jag var på dessa platser första gången 2012 och undrade varför inte fler hittade dit. Varför ingen berättat för mig om sådana häftiga platser tidigare.. mäktigt och värdefullt att man kan göra skilnad. Frankrike-resan är full men enstaka platser kvar till Sylarna.

Så denna månad ska jag ladda batterierna till tusen procent med roliga saker. Jag ska öppna ögonen varje morgon och vara tacksam över livet och äventyren jag får uppleva. Något jag har tappat bort lite här på våren när lite mer stress än nödvändigt snurrat runt skallen. Så ska man dessutom få äran att fylla 27 jordsnurr. Jag gillar att fylla år, tänk vilken grej att man bara får leva liksom. Finfina grejer. Så 27 den 27:e får det bli också.

Juli månad, kärlek och äventyr :)

Blandade bilder från Sylarna

syl

Omaka långpass och någon form av form!

Ibland är det inte så enkelt att veta riktigt var man har den där formen.

I tid och otid frågar folk mig hur formen ligger till. Man kan väl tänka sig att eftersom jag andas löpning, lever löpning, jobbar med löpning och brinner för löpning.. så borde jag ha koll på löparformen?!

Jadu. Som coach har man bättre koll på sina adepters form än på sig själv. Dock så är jag ganska van vid de här benen vid det här laget, så jag vet ju vad de går för även vid utebliven form. Jag har ju inte direkt känt mig uberformtoppad på sista tiden.. så när min marathonadept skulle ha hare-hjälp inför sitt nyckelpass inför Marathon så var ju frågan om benen tänkte leverera.

Glatt överraskad blev jag inte nämnvärt påverkad av 4.50fart i 18km skulle det visa sig. Haha?! Det var ju positivt, kanske fanns det krut i benen ändå? Det var sjukt länge sedan jag sprang på platten i nästan 2 mil och dessutom med klocka! Runt, runt, runt sjöarna. Här som man (en annan tid i livet) sprang 12 timmars utmaningar förr…

Men sedan är ju det här med form förresten relativt helt klart. Den ena gubben här springer ju 32 mil på 40h. Och den andra springer 21km på 64min. En tredje diggar ju att löpa mest. Och är ganska nöjd med att mest springa runt och vara glad. Kan inte låta bli att skratta åt att jag är mer brydd kring att springa runt i bleka ben i löparkjol än jag tänker på mitt tempo per kilometer… hehe.. men sen så vinner jag ju aldrig tävlingar heller..

En som fick springa tävling i helgen blev i alla fall min lilla Gudson Malte – som jag har längtat!!! Sedan han föddes för 2,5 år sedan så har jag räknat ner till den dagen då han skulle vara stor nog för knattelopp :) Och i helgen blev det debut på Brantaste! En backe uppför helt enkelt. Perfekt för min lilla cooling med spring i benen. Gudmor hade ordnat tävlingslinne, extra medalj, mini-kompressionsskydd (jag vet nördigt), buff och perfekt ”bring it on”-attityd. Och som han levererade… så stolt man blev :) Hehe.. man ser ju på bilden också hur sjukt överpeppad jag var!

Sedan kom jag själv inte till start till Stockholm Brantaste. Jag grämde mig lite när jag stod vid sidan av och hejade. Vet inte om det var latmasken som var framme eller om jag hade lite för mycket prestige och inte ville göra bort mig.. mn något var det. Hehe eller så ville jag sluta på topp med min senaste vinst i Hammarbybacken på Skistar Everest Challenge i vintras..

Fullmatad med inspiration ställde jag klockan TIDIGT och lurade med Daniel x2 på Sörmlandsleden dagen därpå. Målsättningen för dagen var LÅNGT och långt blev det! Etapp 1,2,3 och 4 fick det bli. Plus extrarunda och fartökning på transporten hem. Väldigt länge sedan jag matade på såhär mycket distans på träning.. och sin lilla tid tog det helt klart. 54km är inte fy skam på träning ändå! Lite stolt över mig själv trots allt då det faktiskt varit konstigt motigt och kämpigt att springa ihop långa distanser på egen hand på träning. Utanför alla läger och tävlingar alltså :)

Vi lyckades dessutom pricka in den perfekta sommarvädret på leden. Och nice avslutning på det hela gjorde ju inte dagen sämre..

Jag vet att vissa tycker man är halvskum som lägger all sin lediga tid på löpningen vid sidan av sitt jobb med huvudfokus på löpning.. men helt ärligt. Sådana här ultralöpningar i vackra miljöer gör liksom livet rätt värt att leva. Kroppen samarbetar, huvudet piggnar till, lungorna får frisk luft och man kommer på igen att man är gjord för det här med rörelse.

Så formen då? Jo den är väl där som vanligt, mer eller mindre. Andra ultran för i år och äntligen dags för fjällöpning nästa vecka. Längtar redan nu till Kilian Classik 45km i franska bergen och förstås CCC 100km i Alperna senare i sommar. Bra att det börjar bli lite form av formen kanske..

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...