För väldigt länge sen sa jag till Järnmannen att ”Fan, 3.15 kanske inte är omöjligt en dag på maran!?”

Jag kände mig galet stolt över att ens tänka i sådana OTROLIGA HASTIGHETER, och att ens fundera på om 3.15 var en möjlighet. Jag tyckte minsann att jag var himla modig som tänkte att 4.30fart på marathon kunde vara rimligt en vacker dag.

Svaret jag fick var: ”Varför begränsa sig?”

Svettig efter ett tufft pass. Härlig endorfinkick.

Precis. Så nu tänker jag istället: Allt är möjligt :-)

Tänk när 10mil var omöjligt. Det är det ju inte längre.

Allt är verkligen möjligt.