UTMB 2017 – 39 timmar dårskap i bergen runt Mont Blanc!

 

..och där står jag, helt taggad och glad. Nervös och förväntansfull. Helt galen och ändå förnuftig. Inom en timme startar UTMB, årets stora lopp. Loppet jag har sprungit kvallopp till i flera år. Loppet som kräver mer av en människa än vad de flesta någonsin skulle komma på tanken att göra. Loppet som tar dig till Gävle från Stockholm och en vända uppför Mount Everest innan du är framme. Loppet som heter Ultra Trail du Mont Blanc, och som i sin enkelhet helt enkelt innebär just ett varv runt Mont Blanc. Loppet som flest bergslöpare i världen vill springa. Loppet som helt enkelt är LOPPET. L-O-P-P-E-T….

IMG_8576

Det här året skulle det bli UTMB-start för mig. Det har jag vetat sedan januari. Jag trodde långpassen skulle komma av bara farten men istället har enorma arbetsprojekt tagit mycket tid. Jag ska ärligt erkänna att träningen har fått stå tillbaka till förmånen av att jag givit ut en bok, skaffat ny lokal och hyresgäster och nya anställda, ett lopp att arrangera och sen kanske 40 resor.. osv osv. Ja ni vet, det gamla vanliga, några järn i elden. Men UTMB var ett av dessa drömprojekt i år. Jag skulle bara fixa UTMB också, precis som jag tänkte och tänker fixa allt annat. Bevisa för mig själv att allting fucking går om man bara vill och tar ett steg i taget. Jag var helt säker på att detta var möjligt tills all nervositet började ta över mig i början på sommaren..

Vårens förberedelser

Under våren hann jag klämma in EcoTrail Paris 80km, Elba Trail 52km och ett eget långpass på 50km. I övrigt lyste långpassen med sin frånvaro som sagt. Dock så rullade jag på med vardagsträningen och självklart sprang jag en hel del även om mina veckomängder var långt under en vanlig maratonlöpares. Till sommaren visste jag dock att benen skulle börja pendla och förberedas. Kilian Classik 45km visade prov på hyfsat god form och en vecka därpå var jag ledare på vår egen Mont Blanc resa (samma rutt fastän på 5 dagar) och benen kändes starka. Avslutningsvis lyckades jag klämma in en 10 dagar och 30 mil på fjället i början av augusti och jag kände mig plötsligt väl förberedd inför UTMB-uppgiften. Man kan ju aldrig veta något med säkerhet, men att mina ben kan tugga höjdmeter är jag trots allt rätt väl medveten om. Att jag började LÄNGTA efter loppet i mitten av augusti var dock det bästa som kunde hända och gav mig en liten skopa extra självförtroende.

Men ingenting är ju någonsin säkert även om jag började känna peppen. Jag kände också en ENORM respekt för distansen och höjdmeterna. Jag har ju aldrig gjort 100 miles förut och ej heller med dessa höjdmeter. Det var knappt jag själv förstod hur länge jag skulle vara ute!? 46 timmar?? Jag kom ner ett par dagar innan start för genomgång av utrustning, jobb i vår EcoTrail -monter och allmänt häng med mitt kära supporterteam och vänner. Dessutom fick vi chans att heja på fler svenskar som sprang lopp och jag kunde passa på att acklimatisera mig lite till högre höjd. IMG_8408

IMG_8436

IMG_8447

IMG_8466

Tyvärr började prognosen att ange snö och storm inför loppet. Det fina underbara vädret vi hade under veckan skulle bytas ut mot storm och storm och storm. UTMB-organisationen började hota med att justera banan och alla löpare började oroligt grubbla sig till sömns. Inte minst jag! Vädret var det enda jag kunde tänka på under veckan och jag kände en stark ångest inför en lansering av ”plan b”  som skulle innebära halva distansen och höjdmeterna?! Jag hade ju kommit hit för att springa UTMB och INGENTING ANNAT!

profil_utmb2016Starten skulle gå 18.00 på fredag kväll och samma förmiddag (!) fick vi till slut info att ordinarie bana gällde dock med den enkla justeringen att vi slapp lite höjdmeter på pyramiderna efter La Chapeux och på sista toppen vid Flegere. Omdragningen säkerställde dock att vi fick alla höjdmeter som skulle göras ändå skulle det visa sig haha. Ovan ser ni höjdmeterskurvan och varje liten ”kulle” är alltså ett rejält berg liknande Åreskutan om man vill kunna relatera…

Starten!

Jag vill säga att Chamonix kokar men det gör det inte. På alla andra bergslopp kokar staden. Men i Chamonix strax innan start har stundens allvar tagit över oss löpare. Det är trots allt inga dunungar på plats, alla är vi väl förberedda och duktiga löpare. Men vi är nervösa och det märks. Att det ska bli storm och snö på topparna kunde kännas i luften.

Vi väntar in startskottet. I över 1,5 timme väntar vi på plats. Det finns mycket nervositet.. alla VET att det kommer bli jobbigt, kanske jobbigare än någonsin (?) att ta sig runt. Alla vet också att banan är så pass krävande att du inte får göra misstag. Du får inte ha problem, för då kommer du inte runt. De första 100km och 5500 höjdmeter måste avverkas inom loppet av ett dygn, annars är du ute ur leken. Cut-off-tiderna oroade mig lite, liksom allt annat. Och det faktum att det var FREDAG KVÄLL och jag skulle gå i mål på SÖNDAG FÖRMIDDAG. Vad fan har jag gjort?! hahahahah….

IMG_8584

Chamonix – Les Contamines 31km

Första biten till Les Houches är lättlöpt och vi rider ut ur staden som de dårar vi är! Publiken hejar på oss och den dramatiska musiken följer med oss ut genom staden. Alla skriker, alla ler, alla fejkar självförtroende ;) Jag spelar musik i öronen och försöker gå in i bubblan. Flera svenska löpare försöker prata med mig men jag behöver komma till ro och hitta lugnet och trummar på på egen hand. Benen pendlar och jag ligger på lite för att inte fastna i någon kö på första stigningen. Vissa springer som om det är ett sprintlopp vi ska genomföra men jag tar det ganska lugnt och tycker det är rätt skönt att lyckas få upp pulsen och bränna iväg ett par enkla kilometer. Innan ens 8km gått så hinner en dragkedja i ryggsäcken paja och ena stavhandtaget gå av, så det börjar dåligt. Men jag låter mig inte påverkas. ”Ett berg i taget” mässar jag i huvudet.

Uppför första stigningen som jag gjort ett par gånger tidigare och en stund in i loppet lägger sig mörkret och dimman kommer. Liksom kylan och jackan är på liksom pannlampan. Jag trummar på uppför i lugn takt och benen verkar kunna hänga med. Äter i lugn och ro och låter bli att tänka på att jag ska köra en hel natt, en hel dag och en hel natt till.. haha sådant är lika bra att gömma djupt ner i skallen.

I Saint Gervais efter 21km står massvis av människor och hejar och jag gör high-five med alla barnen! Stämningen är på topp och en halvmara är avverkad. Mina grymma vänner och familj är på plats och skriker och jag ser uppenbart pepp ut på Jennis bild, känslan är god! (Tack Jenni för så många fina bilder btw)

mkJag fortsätter trumma på fram till Les Contamines efter 31km och första service-stationen. Här får min bästa Alex förse mig med mat, godis, kaffe och allt däremellan. Jag blir så sjukt bortskämd att jag får tårar i ögonen. De första milen har gått bra men jag fasar den långa natten. Nu kommer jag inte träffa mamma och Alex på över 5 mil (!) och en hel natt ensam i mökret väntar… Försöker vara tapper på bild.

IMG_8612

Och det blir en lång natt. Jag har tre rejäla stigningar framför mig innan jag når Courmayor och morgonen. Jag kan inte tänka så långt utan tänker endast en vätskestation och ett berg i taget. Räknar ner varenda litet delmål. ”8km dit..” och ”12 km dit” eller ”300 höjdmeter kvar..” osv. Mot La Balme uppför loppets andra rejäla stigning och egentligen kanske loppet tuffaste stigning har mörkret bäddat in oss löpare. Det är iskallt i luften och det snöar runtomkring oss. Det är hårt väder och det är tyst runtomkring oss. Ingen skrattar och ingen ler. Stundens allvar är här. Jag trummar på. Jag är trots allt svensk, jag har sett snö förr.

Låter benen pendla i ett traktortempo som inte sliter ut dem. Så snart jag når platten eller utför trummar jag på nedför. Det är geggigt, snöigt och svårlöpt. Underbara tekniska stigar blir klart mer utmanande än de behöver, men vem säger att det ska vara lätt?!

Natten är som sagt lång och kall men jag får inte vara för trött på morgonen, det är helt enkelt för långt kvar. På varje vätskestation försöker jag äta och jag tvingar i mig energi varje timma. Märker att jag kommer framåt stadigt och är långt under cut-off-tiderna så jag slutar oroa mig. Ett par 12 timmar in i tävlingen så njuter jag, ÄNTLIGEN är jag på UTMB. ÄNTLIGEN är jag inne i tävlingen! Äntligen!

Jag lämnar La combal efter 66km och påbörjar nästa stigning. Då kommer solen upp ovan topparna och den karga natten är som bortblåst. Jag är ”bara” 2 mil från mamma och Alex i Courmayour och jag ser blå himmel och sol! Jag dör lite av lycka och tar nedan 2 bilder, de enda (!!) bilderna jag tar under mina timmar på tävlingsbanan! Under dessa morgontimmar strålar äntligen solen efter den snöiga natten, sicken lycka!! Inte för att jag är förvånad, solen skiner alltid i courmayor…

 

IMG_8587

IMG_8590

Wooooohooooooo!! Känner mig stark och springer ganska piggt nerför de sista kilometerna mot Italien och Courmayor. Snubblar nerför branta tekniska stigar och tackar mina stavar för att de hjälper mina ben att hålla sig uppräta. Kommer joggandes in mot staden och hör min mamma skrika av stolthet! Jag dör lite av glädje – mamma som jag har längtat efter dig!! Och där är fler personer, Anders, Robin, flertalet svenska löpare, Martin, Oskar osv! Mycket pepp och glädje! Och Alex är återigen servicekung!

Självklart börjar det kännas på allvar nu i kroppen, det är trots allt över 8 mil som avverkats. Jag tillåter mig det längsta stoppen under loppet och det hittils längsta stoppet överhuvudtaget på något lopp som jag har genomfört. Det blir pastaparty, godis, saltgroggar, energibars och allmänt tjatter. Det är underbart att sitta ner!

IMG_8611

Lämnar Courmayour stark och glad, om än ganska trött såklart: Men med gott mod! Härifrån har jag 2 gånger påbörjat loppet CCC som går hela vägen in till Chamonix. Då har jag tyckt att det är SUPERMEGAÖVERLÅNGT till Chamonix och nu ska jag ta den sträckan med REDAN 8 MIL i benen?! Jag skrattar åt mitt eget dårskap och njuter av att för första gången i loppet få springa i t-shirt, sicken lycka!

Påbörjar klättringen mot Rifugio Bertone och Bonatti, välkända stigar för mig som jag älskar och benen funkar de, de skuttar på!

En stund senare börjar det blåsa av bara hel** och t-shirtslyckan är borta. Det blir vindjacka och skaljacka igen! Den sista biten in mot Arnouvaz börjar det spöregna och jag biter ihop. Snart är 100 km avklarade! Slår även mig själv med häpnad över att ha avverkat de första 10 milen och 6000 höjdmeterna på tangerat rekord från mitt senaste CCC, dvs 19,5 timma! Helt makalöst! Försöker att inte tänka att jag ska vara ute det dubbla minst..

Det är i alla fall en härlig tröst att jag har rätt bra tidsmarginaler när benen börjar bli trötta och spöregnet piskar i ansiktet. I Arnouvaz äter jag varm mat och försöker hålla värmen. Nu kommer dimman in igen och funktionärerna släpper inte ut oss utan att vi är fullt skalklädda. Vantar och buff är självklart också på och regnet piskar mig i ögonen påväg uppför respektingivande Col de ferret och Schweiziska gränsen. Högre upp blir regnet hagel och det piskar stenhårt i ansiktet och gör ont. Vi löpare ser ingenting, det är hagel i ögonen, vind som viner och hela berget är i mörk dimma. Det är knepigt men jag lyckas hålla värmen och humöret uppe. Jag är trots allt svensk intalar jag mig återigen, och tänker att det borde hjälpa. För 2 år sedan höll jag på att avlida i hettan på samma berg så jag tänker att lite hagel är inte hela världen.

Men ”lite” hagel är ganska mycket hagel och det är väldigt kallt. All kall-luft skulle visa sig påverka luftrören och härifrån framåt så hostar jag väldigt mycket. Vi är många löpare som kämpar på och hostar. Ett berg i taget. Ett steg till. Uppför, uppför, uppför.

Jag vet precis hur toppstenen ser ut men den kommer aldrig känns det som. Förrän den helt plötsligt står där! Och jag får springa nedför igen! Och det är länge, sååååååå länge, som denna nedförsbacke pågår. Man kanske tänker att det är nice med lite nedför, men nu börjar det bli lika jobbigt som uppför. Benen är så fruktansvärt möra! Framsida lår skriker lite och gnäller av belastningen. Men jag är glad över att få lämna berget och vet att om en mil så får jag träffa alla igen!

Nere i dalen regnar det inte ens – sicken lycka! Och så möts jag av pepp tidigare än förväntat. Massvis med kärlek!

utmb6

utmb4

utmb5

Mamma skriker så det står härliga till och jag får en mycket välplacerad stärkande kram. Precis vad jag behövde efter min hagelstorm på berget!

utmb7

ütmb3

Nya krafter så jag tar mitt skitiga jag och påbörjar transporten vidare mot nästa mål, nämligen Champex-Lac och tävlingens andra långa stopp. Nu skulle jag njuta av att få sitta ner igen! Och få kaffe och pasta av Alex! Kämpa Miranda! Bara 14km till nästa delmål. Men OJ vad långa de skulle bli. Efter en lång utförslöpa kommen stigningen på 400 meter men den känns evighetslång. Här får jag mina första synvillor och ser både björnar, vakthundar och konstiga människor i skogen. Jag förstår att det är synvillor då hundarna förvandlas till träd när jag närmar mig. Samtidigt fortsätter andningsbesvären från natten och jag har svårt att dra riktigt djupa andetag i kylan. Jag blir lite oroad och längtar efter vilan.

IMG_8602

Tuffar uppför och närmar mig vackra Champex-Lac. Innan jag vet ordet av så har det blivit kväll igen. Jag fryser och Alex försöker värma mig med dubbla dunjackor. Här byter vi tröja också, jag kastar av mig min nytryckta tävlingströja och tar hans långärmade för stora ullunderställströja. Vi är rätt säkra på att det inte blir något mer t-shirtsväder direkt.. Jag trycker i mig alla elektrolyter, mineraler och salter jag har. Blandar stark sportdryck och dricker mer än jag klarar av. Om magen strejkar nu får det vara värt det eftersom synvillor och andning måste fungera.

Jag är geggig överallt och geggigare kommer jag bli. När jag lämnar Champex-Lac har jag det närmaste en dipp jag kommer under loppet. Det är LÅNGT in i loppet och det är mörkt igen. Jag har varit ute i evigheter. Det är svinkallt och det piskar regn i ansiktet på mig. Alex, mamma, Jenni och Martin som givit massor av energi har försvunnit med bilen för att möta mig på fler platser och jag tuffar vidare.

Magen känns uppblåst och misshandlad och jag får svårt att springa. Det känns som den bubblar inombords men det gör verkan för att jag vaknar till lite av all mat. Dock så fortsätter synvillorna men det kommer de göra hela natten, och jag roar mig själv med att se en groda och en gris spela keyboard, bland mycket annat..

Nu är det ”bara” 3 små kullar kvar intalar jag mig själv. Även om jag vet att det inte stämmer.. det är mördande berg och jag börjar bli trött.

 

IMG_8620

Stigningen uppför La Giete blir loppets absolut jobbgaste stigning. Nu orkar jag inte tänka på att detta berget ska avverkas OCH ytterligare 2! Det känns så långt så långt. La Giete tar aldrig slut. Aldrig. Det bara tornar upp sig fler och fler och fler höjdmeter. Trots att jag VET hur långt det är så känns det längre än någonsin. Trots att jag vet hur tekniskt det är ner så känns det värre än någonsin. Nu börjar jag bli trött och regnet och geggan skapar ett Tjurruset på bergsstigarna utför. Jag håller mig enbart på banan tack vare mina stavar,

Jag tuffar på långsamt uppför och blir passerad av vad som känns som ungefär alla löpare i tävlingen. Blir sömnig och ser syner. Slut som artist. Långt kvar. Nu är det inte kul alls. Långt till mamma. Långt till Chamonix. Geggigt. Kallt. Blä.

Och när man helt enkelt inte orkar mer så gör man det man har gjort hela vägen hit, dvs man biter ihop. Man biter ihop och tar ett steg till, ett steg till. För sakta men säkert kommer man ner även om det inte går snabbt ner heller. Snubblar ner och möter äntligen gänget igen. Är sömnig och får lägga mig som en liten bebis med huvudet i Alex knä efter att han har fått på mig dunjackorna och gore-texjacka. Han säger att jag får max 10 min och jag fick höra efteråt att jag somnade på sekunder. Efter vad som känns som en sekund senare så väcker han mig och meddelar at det är dags att äta. Jag ber om 2 minuter till. Det är härligt att ligga där på en bänk mitt i en vätskestation där det dånar om musik och människor. Jag märker ingenting, jag är så trött och det är så mysigt när han håller om mig. Bara 2 minuter till snälla?

Får 2 minuter till men sedan är det abrupt tillbaka till verkligheten. Kaffe, pasta, gel och salt. Ät!

Kramar om mamma och hejar på alla andra och försöker i mitt delerium att förklara hur mycket allt detta betyder för mig och hur underbara alla är. Jag vet ju att de också har det kämpigt och fryser!

”Sömnen” gör susen och den kommande stigningen känns enklare (!) än den senaste! Uppför NÄST SISTA BERGET och det går uppför ganska rappt. För första gången på en halv evighet så kan jag till och med passera någon enstaka löpare – halleluja moment liksom! Och nedför detta berg går det nästan lika snabbt för att nu är jag ”så trött på denna förbannade tävling och vill bli klar” ska jag ha förklarat för Andreas, en medlöpare på banan.. hahahha….

Sedan kommer det förlösande sista berget!!! Och innan det är det sista vätskestationen i Vallorcine! Det är SÅ NÄRA NU. Inom räckhåll! Stannar inte länge på stationen utan vill vidare och känner mig pigg. Någon kilometer efter stationen blir jag sömnig och dåsig. Dubbla nätter utan sömn sätter sina spår. Som tur är kommer en medlöpare och försöker prata något språk med mig. Jag tror han sa Rumänska. Jag sa att jag pratade Italienska. Då frågade han om jag pratade tyska varpå jag svarade att jag pratade svenska och så höll vi på. Tills en italienare råkade passera mig och ”räddade mig” med att berätta att han följde mig på instagram. Då vaknade jag plötsligt till och fånlog lite tills jag insåg hur jag såg ut med för stor ullunderställströja, snor i ansiktet, jacka runt midjan och gegga upp till knäna. Men varför inte, jag har en ju en italiensk följare på instagram #kändis hahaha… Ja ni förstår säkert att alltid kändes vimsig ungefär här, liksom detta stycke..

Benen piggnade till slut igång lite uppför stigningen mot Flegere som är väldigt teknisk och svår. Solen gick upp och det blev till och med INTE kallt för en stund, halleluja moment! Och tror ni inte jag hör en speciell kobjällra på toppen av Flegere när jag är på väg upp?! Alex har sprungit uppför att möta mig! Jag ser honom på en topp och gör en liten fartökning (även om han hävdar att det mer såg ut som en zombiewalk) men snart är jag uppe högst upp. SNART. Snart. Snart är 10 000 höjdmeter avklarade !! Sista toppen!

Och jag kommer upp tragisk och trött men jag får en peppande puss och plötsligt är jag high-life igen!

IMG_8610

Plötsligt åker överdragsbyxorna av och vindjackan på och jag poserar med Mont Blanc i bakgrunden, och jag har marginal för att springa dessa SISTA 8 kilometer och komma in under 40 timmar. Plötsligt är livet hela jävla övergreajt igen! Toppar och dalar och allt det där haha!

Trycker en sista gel (den sista gelen!!) och börjar trumma på nedför det branta! Alex skuttar iväg på pigga ben eftersom man inte får ha följelöpare och kommer möta mig i centrum. Till en början funkar det kanon att återigen springa utför innan framsida lår och resten av benen kommer på vad vi har gjort de senaste dygnen och tycker inte alls att det är roligt mer ;) Ömmare muskler får man leta efter! Men det går snabbt om man jämför med vissa andra som liksom kryper nedför stigen..IMG_8604

Och jag får hejarrop av alla jag möter och passerar eller som passerar mig. Solen skiner och alla skriker, alla är glad och alla är lyckliga! Jag får glädjetårar när jag äntligen når backen. Det tog nästan 1,5h att springa ner den sista biten och det kändes som en evighet, men vips så var backen borta! Liksom hela loppet typ, en evighet, men vips så var det slut?!

Ut på asfalten och platten och benen blir lyckliga! Manar på dem så mycket jag kan och de pendlar framåt. Inte direkt snabbt men inte direkt långsamt heller. En kvinna säger att de är 10 min kvar och jag vet vad som gäller, nu kommer ärevarvet i Chamonix! Tårarna fyller upp ögonen när jag inser att det faktiskt är klart, jag kommer faktiskt greja det!! In mot stan och alla skriker och hejar på mig när jag kommer springandes och ler, och snart får jag svänga de där svängarna jag kan så väl, och sista svängen in mot stan och där står mamma och skriker tillsammans med alla andra och håller sverige-flaggor! De vrålar rakt ut och jag kramar om de allesammans!! Vrålar med dem också och de säger åt mig att fortsätta. Så jag fortsätter runt huset innan den berömda målportalen uppenbarar sig, där är den! DÄR ÄR DEN ! DEN ÄR DÄR !! WOOHOOO!!!

En Sverige-flagga i min hand och några trippande steg OCH SEN ÄR JAG ÖVER DEN DÄR MÅLLINJEN! 39 timmar och 15 minuter sedan sist!!

utmb8

 

IMG_8632

utmb9

utmb10

Och jag bara bölar och ler och blir omkramad. En osannolikt bra tid, en trots allt riktigt bra tävling och benen är glada och jag är bara så tacksam, och så glad… SÅ GLAD över att var i mål..

utmb11

 

Det är omöjligt att beskriva känslan av ett ultralopp, speciellt ett så långt som detta är. Det går nog bara att förstå när man upplever det själv. Det är så mycket känslor, händelser och tankar som går igenom huvudet under denna ”evighet” och samtidigt känns det som ett ögonblick när det väl är över. Och hela huvudet gapar tomt av trötthet och man undrar vad man höll på med under alla dessa timmar?!

Ett galet litet dårskap till liv i miniatyr fullt av känslor och upplevelser och utmaningar, det är vad det är! 39 timmar dårskap i bergen! Som jag INTE vill göra om direkt efter målgång. Vars smärta och jobbighet jag kommer hinna glömma bort väldigt snart och få för mig att göra om.. säkert också väldigt snart…

 

utmb

 

Men nu ska jag bara njuta ett tag framöver. Över ben och kropp som klarar av alla dessa påfrestningar. Över huvud, skalle och knopp som klarar av alla dessa bataljer. Över vänner, familj och all kärlek som gör att jag känner mig som UTMB:s mest bortskämda löpare med sådan service och crew. Utan er hade jag inte kommit runt. Ni fick mig att komma framåt.

Och så ska jag också njuta va att nå i mål. Inte bara på UTMB utan på hela grejen som helhet. Redan 2011 föreläste jag om drömmar och äventyr och visade en trailer om UTMB med en önskan om att avklara det loppet en dag. Och nu är jag där, och det är en magisk känsla att infria drömmar och det gör att man kan våga drömma ännu mer när man vet att allt går..!

Stort tack till alla som har följt mig inför, under och efter loppet. På plats eller via sociala medier. Tack för all pepp och kärlek. Jag känner mig överväldigad av allt, av året, av loppet och av all support. TACK! Och bra jobbat om ni lyckades läsa hela texten :-) VERKLIGEN TACK <3

 

Stapplar hemåt med min älskade mamma <3

utmb12

IMG_8649

 

10 Comments

  1. Fantastisk race rapport! Så grymt bra jobbat!

  2. Vilken Racereport! Du förmedlade alla känslor så bra. Du är helt fantastisk, det är svårt att föreställa att det går att springa så långt. Grattis!!

  3. Emma

    Men grattis igen Miranda och så kul att läsa om ditt första UTMB och så jädra bra springit och kämpat!

    Ja loppet står helt klart också på min drömlista. ;).

    Kram

  4. Petronella

    Så roligt att läsa. Nu sitter jag här alldeles rörd. En heltigenom otrolig prestation som var väldigt spännande och lite nervöst att följa här hemifrån. Höll på att bryta ihop när det inte gick att komma in på utmb- sidan direkt på söndagsmorgonen Så fint crew du hade med ❤️Kram

  5. Vilken härlig läsning! Jag blev rent av lite tårögd på slutet! Kan känna igen så mycket själv från när jag körde Nordenskiöldsloppet i våras, även om det ”bara” tog ett dygn. :) Grattis till en grym prestation!

  6. Nu grät jag allt en skvätt. Shit alltså! Du är makalös!!! Så sjukt bra gjort! Stort stort grattis superwoman !!!!!

  7. Elsa

    Så HIMLA imponterad! Det var inga problem alls med att läsa hela race reporten, du beskriver allt så bra att man bara vill läsa mer. Grattis till ett grymt lopp!

  8. Tack för en fin racerapport! Otroligt kämpat! Grattis!

  9. Hur många brukar delta i loppet och hur många av dem fullföljer?

  10. Juliette

    SJUKT bra jobbat!!! Och tack själv för att du skrev ner allt, jag blev helt fängslad och lite tårögd av läsningen! Nu har jag bestämt mig, om några år när jag fått mer mil i benen ska jag också springa UTMB! TACK för inspirationen, och grattis till målgången! Hälsningar Juliette, 19år

Comments are closed.