Vilken omtumlande dag!

Å ena sidan en fantastisk dag och otrolig stämning, men å andra sidan en Alex-kropp som havererade när den skulle prestera som mest.

Jag är så djupt ledsen å Alex vägnar, och delar verkligen hans besvikelse. Om det är något vi har pratat om så är det just Järnmannen i Kalmar.. Men storyn får han komma med. Med något ska ni vet, och det är att det knyter sig i magen när man till slut kutat 3km längst med löpbanan i jakt på sin pojkvän och sedan får se honom halta fram långt därborta.. nä fyfan, då grät jag bara..

..och enkelt var det inte att pussa en förstörd Järnman hejdå och sedan sätta sig och köra till Stockholm. Men hit kom vi, jag och Suss, och imorn börjar vårt äventyr.

Vårt äventyr som jag nu måste ladda lite inför mentalt.

Men jag kommer dit, det gör jag, även om jag kommer att lida med Alex i veckan.

Vilken dag verkligen. Hur pallar folk att stå bredvid?! Hellre pina en Ironman än att titta på en…

Men Alex var fantastisk, även om han själv inte tycker det, som slet många timmar en dag då inget stämde.