Hejsan allihopa! Pust. Nu kommer en bloggroman. Men först, tack för alla fina ord både här och här. :-)
Jag hoppas ni alla därute som börjar läsa detta är mycket medvetna om att detta inlägg kommer bli långt. Och jag älskar er som skriver att ni längtar efter ”bloggromanen” hehe, det ger så mycket pepp ;-) Det tar ju nästan lika lång tid att skriva som att springa – fast det är ju skitkul att skriva också. Dock gör det mindre ont i alla fall.. tack och lov.
För smärta får det vara nog för i denna stund och en stund framöver. Tillräckligt mycket under loppet.. höhö.
Dagen innan: den sedvanliga ”inför marathon-proceduren”. Lägga fram tävlingskläder. Chippet på skon. Packa påsen. Nummerlapp på linnet. Osv. Tidigt i sängen. Starten gick ju 09.00 så vi var uppe innan 06! Vi åt gröt och mackor. Nervösa. I alla fall jag, Alex är ju mest alltid cool-lugn.
.. och så vidare till tunnelbanan. INTE ensamma. Bara vi och 38.998 andra som ska springa ju..
Fantastiskt väder denna morgon. Det skulle bli en magisk dag! Med kaffe i handen promenerade vi från Haupbanhof till starten och hade gott med tid på oss. Inför marathon och flygresor ska man alltid ha lite extra marginal, det vet ni va??
På plats var vi verkligen inte ensamma fastän vi var där ungefär 1,5h innan start!! Och vilken STÄMNING som låg i luften. Det var HELT FANTASTISKT. Jag var nervös och kollade gps:en. Hade såklart alldeles för hög puls, bara för att jag skulle tvingas ojja mig.. haha jag blir ju så ojj-ig då. Men den lugnade ner sig så snart jag började slappna av.
Snabbt som attan ställde vi oss i bajamaja-kön och det var ett jävligt bra move kan jag meddela. För så FÅ bajamajor har jag väl aldrig sett??!!!! Får Stockholm Marahon att verka som ett paradis i bajamaja-världen ungefär. Att ha det avverkat innan kl 08 var smart för sedan såg köerna ohyggligt långa ut och jag led med folk som tittade på klockan. Katastrof. Dock det enda dåliga med Berlin Marathon. I övrigt var allt fantastiskt bra. Tydlig info och bra folk överallt :-)
En glad Mirre i bajamaja-kön. Hehe. Vi var ju ute i god tid.
Alex såg lite mer pressad ut i kön haha.
Men sedan var det dags för de slutliga förberedelserna. Av med överdragningskläder, fram med gels, äta en bar, dricka lite vatten, knipsa fast mp3:n på linnet, sätta igång gps:en, lämna in påsen och på med det ”snygga” vindskyddet från Adidas. Vi frös som f-an efter att ha lämnat våra överdragningskläder kan jag meddela. Men det hindrade oss inte från att först köra lite show och fotografera lite ;)
..och så peppa till lite i tävlingsoutfiten!
SÅ VART DET DAGS FÖR START!!!
Precis innan jag skulle in i startfållan så skulle jag bara snabbkolla min mp3. ”Tänk vad jag skulle dö om jag hade glömt stänga av den i torsdags när jag laddade den haha.. ” tänkte jag. Men så. Den var INTE på off!! Den var på??!! KATASTROF!! Nervöst startade jag den och fick ljud. Men hur länge skulle den hänga med?? Åh nej! Tårögd sa jag hejdå till Alex som försäkrade mig att jag sprang med benen och INTE öronen. Men vad fan. Det tyckte jag inte i denna stund.
Men då. MIRANDA!! Fokus. Du kan inte låta mp3:n förstöra allt. Förbannade mig själv tretton gånger om och undrade hur jag hade kunnat missa denna VIKTIGA sak. Jag vet att jag kan springa utan musik, men jag blir bättre med musik, det bara är så. Alltid. Trots att det står en miljon i publiken och hejar. Musik hjälper mig att slappna av.
Så nu var det alltså dags att mentalt manövrera alla tankar. Jag kan springa utan musik. Om den dör vid 3km är det ingen katastrof. Jag kan jag kan jag kan.
..och snart stod jag ändå glad i startfållan. Vad fan. Jag kan. Jobbade mentalt för att palla att musiken dog tidigt. Bara att acceptera. Tänkte på Allan i ”hundraåringen…”-boken. Han som tänkte att ”allt som sker helt enkelt sker”. Inget att göra åt liksom, för vad kunde jag göra åt det?
Så jag överlevde mentalt. Stod i en GIGANTISK marathonstart med 40.000 folk. Stämning. Lycka. Glädje. Hundratals olika länder. Paula Radcliffe och jag på samma arena liksom. Häftigt. Även om jag aldrig såg henne.. men ändå. Gebresselassie (stavning?) också. Coolt. :-)
Utan uppvärmning i startfållan. Hanns liksom inte med, och när jag väl var inne i fållan så fanns det ingen plats. Bara att tuta och köra då. Nervös.
..och så går startskottet! IVÄG!!
Börjar springa. Klickar igång klockan när jag passerar startlinjen. NU KÖR VI. NU??! Nu!! Nu är det dags! 42km. Usch långt. Ojj så kul!
Som alltid är jag supernervös när jag ska satsa på ett lopp. Som alltid är jag superseg. Tycker t.o.m att det är JOBBIGT att springa första kilometern. Tunga ben. Försöker förklara för mig själv att jag alltid tycker att första milen är jobbig på marathontävlingar. Hjälper föga.
Men ändå. Vilken MASSIV start. Som om hela jorden rörde på sig. HÄFTIGT! Inte direkt som i SM på 100km-starten i Tibro direkt…
Klockar första kilometern på exakt 4.46 och känner HERE WE GO. Jag har ett tidsband på armen som säger vad varje kilometer ska ligga på för att nå mitt mål: sub 3.23. Jag planerar att följa detta band som en slav de närmsta 42kilometrarna och det är exakt vad jag gör. För varje passering så kollar jag vad nästa kilometer ska ligga på och noterar hela tiden hur många sekunder jag har till godo.
Första 5 flyter på ganska bra och jag passerar på 23.43 och har nästan 20sekunder till godo. Det är alltså en kamp om sekunder! Benen känns dock sega som tusan och inte alls med i matchen. Manar på. Manar på. Jag ligger inte enkelt i 4.45fart egentligen i början utan måste jobba. Lätt att bli nedslagen men jag VET ju att det kommer att gå enklare snart. Jag är trögstartad.
..och det är inte förrän efter milen som det faktiskt händer något med mig. Innan dess har jag tittat på tisbandet och klockat varje kilometer – en halv minut till godo! 47.30!
Tänker aldrig på hur långt kvar det är att springa. Är i nuet. Försöker njuta även om jag är nervös. Musiken pumpar i öronen till min stora lycka(!!!!) och publiken runtom är vild. Inga uppförsbackar så långt ögonen kan se och massor av snabba löpare runtom som liksom ”lyfter” fram en längst med vägarna.
Snart kommer glädjen och benen känns inte längre. De är med i matchen. Äntligen. Pressar på lite. Tar en liten klunk gel vid 5km, en till klunk vid 9km och ytterligare en till vid 12km. Helt enligt min nya taktik som Rebecca tipsat om på pastapartyt dagen innan.
Kommer äntligen in i ett flow och kilometertiderna sänks. Känner glädje vid varje passering när marginalen växer!! Jippii!!!!!
Har ingen aning om vad det är för saker vi passerar men Berlin är vackert i ett sol – och löpdränkt landskap. Yess!
Mellan 10 och 15km höjs mitt tempo och jag springer i 4.43tempo, och klockar in 1.11.02 – nästan en hel minut i marginal! En minut är lång tid, det innebär ju att man kan tappa någon sekund hit eller dit i drickpauserna, men samtidigt kan man ju absolut inte slå av på takten, en minut förlorar man snabbt om man tvingas hoppa in i en bajamaja, knyta skorna eller råkar ramla eller något.
Men man måste tänka positivt, och det gjorde jag!! Nu flög jag äntligen fram!!! Pulsen var med mig från start och jobbade på och det var äntligen kul att springa!
Jag höll samma fart fram till halvmaran och klickade in 1.39.43 – bara en minut efter pers!! Så med andra ord ska det där perset tas om hand inom en snar framtd, för här finns helt klart möjligheten att det ska mosas kompisar!!
Vid halvmaran hade marginalen mot tidsbandet för sub 3.23 växt till 1,5minut!
Ytterligare gel-klunkar både vid 15km, 18km och halvmara.
MEN
Nu började det kännas i benen. Efter ca 23km. På riktigt. Strax efter halvmaran!! HJÄLP!! Och egentligen var det väl aldrig superenkelt fram tills dess heller, men från 25km så fick jag börja slita verkligen. Kilometertiderna började ticka upp mot 4.50stråket fastän jag jobbade HÅRT för att hålla dem nere. Benen kändes men jag bara mosade framåt.
Tänkte bara hela tiden på vad jag skulle ha för tid på klockan vid nästa kilometermarkering. Jag har ALDRIG startat såhär hårt på en mara, och jag har då aldrig börjat slita vid 25km heller!! Vid 28km tyckte jag att det var riktigt jobbigt men bet ihop. Helvete Miranda, det är NU det gäller!
Här får jag tacka mina ultraben för att det håller. För att det inte skräms av distans. Jag funderade aldrig på hur långt det var kvar utan konstaterade bara att ”jag kommer att palla jobba på den här nivån i 15km till, jag KOMMER palla”. Jag bara KOMMER PALLA tänkte jag nog ett tiotal gånger redan innan 30km-markeringen.
Ja, tack gode gud för att jag har gjort mina långpass, för jag är ju inte rädd för 12km. Men USCH vad jag slet nu. Manade på benen och jobbade hela tiden hårt för att behålla marginalen. Tänkte bara på att passera nästa kilometer-skylt, inget annat.
Tack älskade Berlin marathon för att du erbjöd vackra, FANTASTISKA, breda asfaltssträckor som nästan sluttade neråt när jag hade det som värst. Tack!
30km vid 02.23.52 och jag hade tappat en halv minut i marginalen, men jag hade fortfarande en minut till godo!!
Slet mig framåt. Sa åt mig själv att inom en timma är det över och JAG KOMMER KLARA AV DET. JOBBA KVINNA JOBBA!!
Det blev varmt. Mycket varmt. Även jag som älskar värme led av den. Magen började smärta lite och snart tog det emot att få i sig gel. Tvingade i mig det ändå. Kände av lite minikramp i vänster vad och undrade var tusan saltgurkan var (även om jag visste att det inte serverades någon sådan på detta lopp). Tvingades ödsla tid på att dricka på alla vätskekontroller.
Klarade inte av att hålla mig under 4.50fart nu och visste att jag tappade mot marginalen för varje kilometer. Slet med steget hela tiden. Hög puls som tickade, men den jobbade på jättebra. Mitt i alltihopa var jag ändå stark. JAG – SKA – FIXA – DET!!
Men fram till 35km var det tungt och det var långt kvar. Bara att bita ihop! 35km var till slut avverkade på 2.47.20 och hela senaste milen hade sprungits i över 4.50fart, hur mycket jag än slet. Nu hade jag dessutom bara 40 sekunder i marginal!!
Åhh NEJJJJJ! Kände jag när jag passerade 36km och marginalen var KNAPP. Bitterheten tog över mig. Helvete här har jag slitit i 36km och nu tappar jag för varje steg! NEJ NEJ NEJ NEJ!!
JUSTE MIRANDA, HÄR HAR DU SLITIT I 36KM, INTE HELSICKE SKA DU TAPPA DETTA NU!!
Det absolut värsta var att överleva från 36km till 39km-skylten. Någonstans kan man ändå relatera till att det snart är slut när man ser 39km-skylten eftersom nästa visar 40km. Men när man passerar 37km och benen känns som betong och man har 5km kvar.5 km!! Tro mig, det kändes lika långt som de sista 30kilometrarna på 100km-loppet.
Jag har blandade känslor från kilometer 37 till 39. Går mellan förtvivlan och ilska. Till slut vinner ilskan och jag konstaterar att ”så över min döda kropp att jag kommer in på 3.23.16” eller liknande. Pressar all kraft jag har i benen.
.. och passerar till slut 39km-skylten med en pytteliten marginal trots allt. Liten dock. Men ändå!! Nu är jag ju nära!!
Tar i utav bara hel*** och passerar 40km på 3.11.52 (8 sekunder till godo mot tidsbandet!!) och slänger mig framåt. Fyra nolla. Fyra nolla. JAG KOMMER FIXA DET.
Tittar lite extra på tidsbandet och inser att den ger sluttiden 3.22.33 – dvs 27 extra sekunder till godo har jag! JAAA!!
..och jag pushar. Jag tror att jag försöker mig på en ökning i hastighet, men det syns inte på kilometertiderna direkt. Passerar äntligen 41:an och ser Brandenburger Tor som vi ska få springa igenom.
Det bränner överallt när jag försöker mana på benen lite extra. Pulsen är hög och jag passerar lite löpare. In i kaklet. ALEX-MAX.
KÖR HELA VÄGEN IN I KAKLET och faller ihop över mållinjen.
YESSS!!
YESSS!!!
JAG GJORDE DET!!
JAG LYCKADES!!!!
Gps:en säger 3.22.00 och jag skrattar åt mig själv och jämna siffror. GLÄDJE. Lycka. Illamående i ett.
Ser min fantastiska Järnman som kramar om mig!! Det var inte hans dag idag men han gjorde ändå ett riktigt bra lopp med tanke på förutsättningarna. Han har peppat mig så mycket också, han är bäst han .
Kramar om Kerstin och Lina också som båda persat de med, Lina bara ett par sekunder efter mig – och ändå såg vi aldrig varandra?!
Men alltså,
JAAAAA, JAG FIXADE DET!
YESSS YESSS YESSS!!
Jag är lycklig. Tjattrar med diverse olika, springer runt och letar grejer vid målområdet och snackar loss.
Sedan kommer det över mig. Smärtan i benen. Illamåendet. Krampen.
Och jag är körd. Kan inte gå, lägger mig på backen. Allt snurrar. Alex min fina fick gå och ställa sig i kö för att få våra medaljer graverade (ett himla fint tillval för 8 euro tycker jag) medans jag ligger och kvider under ett träd.
Det visade sig då blivit 3.21.59 i nettotid, jippi! Desto bättre :-) men inte tillräckligt upplyftande för att jag ska må bra..
Kan gå maximalt ett par hundra meter i taget. Sedan måste jag sitta. Spykänslor. Trötthet. Uschh. Mår förjävligt.
Alex menar att det är fantastiskt. Det betyder att jag har gjort mitt max. Ja.. gud.. jag har då ALDRIG mått så uselt efter ett lopp. Fast jag har då heller aldrig slitit så hårt heller!! så han har nog rätt.
Det är fantastisk stämning i målområdet. Jag är lycklig samtidigt som jag bara vill spy. Sådär som det ska kännas på riktigt efter en fullständig utblåsning antar jag..
Här ligger vi länge och slickar våra sår med påsen vi fick i mål. En bra påse, även om jag personligen inte hade behövt öl-biljetten..
Vi kommer mödosamt hem till lägenheten. Det krävs en timma på soffan i ligg-position innan jag är kapabel att duscha och tvätta håret. Sedan ytterligare 2h i sängen innan jag är kapabel nog att ta mig ut igen. Hinner läsa lite kommentarer på facebook och bloggen som gör mig lycklig i själen, och sedan går vi och äter middag. Fast där lider jag också. Får i mig en halv portion pasta med tomatsås. Tycker synd om min fantastiska Järnman men han meddelar bara att jag är grym och att han tycker att det är fantastiskt att jag mår som jag mår. Även om jag inte riktigt får ihop det där.. jag trodde han var på min sida?! Men han intygar återigen att det där är illamående till framgång.. eller något sådant. Att det är värt det. Att jag mår bättre imorgon.
Ja, det får jag väl hoppas.. och jag är lycklig över att vi inte flyger hem kvällen till ära. Ja tack gode gud för det!!!
Mödosamt får jag ihop packningen och vi hamnar i säng tidigt. Det värker i benen. Jag är illamående och har krampkänning i vaderna.
Men ändå kompisar.
Det stämmer verkligen.
Det är värt det.
FÖR FY TUSAN VAD DET ÄR SKÖNT ATT NÅ ETT MÅL.
.. och löpning. FINNS DET NÅGOT BÄTTRE???
3.21.59.
Ja kan inte ens fatta det fortfarande!
DET ÄR JU ASSNABBT??! Jag?!!
.. och jag lovar. Här är det inget post-maradepression inte.
Jag känner bara en sak.
F-AN VAD GÖTT. JAG GJORDE DET!!
Tack återigen för all pepp och alla gratulationer på bloggen!! :-)
Stort grattis Miranda! Underbar story – som alltid! :-)
Tack tack!
Grattis! Vilken härlig läsning, och vad peppad man blir till att springa själv, som vanligt när man läser din blogg! Riktigt grymt gjort!
Åh tack Camilla, vad roligt! :-)
Mega bamsestort grattis!! Du är så grym, vilken vinnarskalle!!
Stort tack snygging!
Å, du är fantastisk! På att springa och på att skriva! Jag bölar som ett barn! Superstort grattis igen och stor kram på dig Miranda! Du är så jä*la värd det här!
Åh tack !!!!!!! Blir så glad, du är för snäll :-) :-)
Jäklar vad bra du är! Stort, stort grattis!
Själv mådde jag hur bra som helst när jag sprang i mål. Inget maxande med andra ord. =)
Tack Cathrin!!
Stort grattis till dig! Du är grym! Jättekul och inspirerande att läsa om loppet, vilken kämpe du är.
Vill också tacka för föreläsningen på Alewalds igen, pepp, var precis vad jag behövde inför Lidingö i lördags!!!
Stor kram!
Tack Johanna! och vad roligt att du gillade föreläsningen :-) Hoppas det gick bra på LL!!
Underbart att läsa min fina syster! <3
Jag blir alldeles tårögd och rörd när jag läser din berättelse! Vilken kämpaglöd du har! Nu vill jag ju också!!! ;) Grattis än en gång till en fantastisk prestation!!!
Tack :-) :-) Såklart du ska!!!
Tack för en fantastisk maratonroman, blev helt tårögd av att läsa den. Du är så grym, och vilken vinnarskalle!! Och måste också tillägga att jag tycker att du är så modig som skriver om ditt mål på bloggen och sen verkligen satsar järnet för att klara det, en sann inspiration.
Tack så hemskt mycket Nina!
Tack för kommentaren om mål också. Det känns alltid lite svårt eftersom man ”blottar” sig liksom.. men ändå är det oerhört motiverande att dela med sig i vårt och torrt. Kul att det uppskattas!
Grattis! Var stolt över dig själv. Kan man vara annat än imponerad av dig? Du är fantastisk. Grattis än en gång.
Åh men tack så mycket, det där gjorde mig väldigt glad !
Tack Mirre. För att du delar med dej så frikostigt! Det är väldigt enkelt att glädjas med dej! Grattis igen gumman!!
Tack Lisa, du är bäääst! :-)
Helt fantastiskt bra! Ruggigt snabb också! Nu har du ju alla delar! Uthållig och snabb! :) Skithäftigt att läsa och kul att du blev så slut – då har du tagit ut dig på riktigt!
Men du, ditt snygga linne – var kommer de ifrån? :)
Tack snyggingen!! :-)
Linnet är Craft linne, heter PR Singlet, köpt på Wiggle!
Åh jag känner hur min puls stiger när jag läser det här!! Så jäkla bra gjort!
Tack Anja!!
Vilken fantastisk läsning! Stort grattis till en enorm prestation!!
Tack så mycket Andrea!!
Oj så inspirerande, du får mig att längta till nästa marathon. Stort grattis till din prestation!
Härligt Pernilla!! Tack :-)
Grattis igen! Jag håller med Alex, illamåendet är positivt i det här fallet ;-) Hoppas att du mår bra nu iaf. Kul att träffa dig på mållinjen!
Jättegrattis igen till ditt pers Kerstin!!
Åh vad häftigt, tack för din historia och så jäkla imponerande. Spännande, känslofull och rolig läsning, och som jag sagt förr, du inspirerar. Stort grattis till din fin insats.
/Åsa
Tack så jättemycket Åsa!!
Älskar dina bloggromaner! Sluta aldrig skriva dem.
HAha never!
Grattis! Fy fan vad bra!
//Tuggarn
TACK!! :-)
Fan så grym du är!
Höll batterierna till mp3? ;)
JAAA!! :-) :-)
Haha, blev också tårögd av att läsa din lilla roman. Skönt att se att andra också känt likadant. Vi är nog alla lite knäppa haha. Gött att du klarade det i alla fall! Härligt med pepp till nästa pass!
Tjing
Haha… ni skämmer bort mig när ni säger sådär :) haha! Tack ;)
En otroligt massa grattiskramar till dig Miranda!! Fy faaaaaan vad grym du är! Jag är så sjukt imponerad! Du förtjänar det verkligen!
Tack Karin!!!!! Vad gullig du är :-) Götet den 17:e oktober förresten, boka kvällen för löplabbetevent!! ;-)
Miranda du har verkligen pannben…..vilken prestation!
Tacktack!!!
Om jag fattade lappen rätt så kom du på plats 202 av 40.000 människor. Det är fantastiskt! :)
Ja, plats 202 bland damerna! Fast jag vet inte hur många damer som tävlade, allt som allt var det dock 40.000 :-)
Grattis till ett nytt pers, och en fantastisk bra beskrivning av ditt lopp…. Gjorde min marapremiär där i söndags, så man kan väl säga att jag satte pers också…. 4:16 grymt nöjd. håller med dig löpning är fantastiskt. nu måste man bara hitta ett nytt lopp. Man har ju en tid att sänka….
Välkommen till marathons värld!!! grattis!!
Grattis igen! Å som alltid lika roligt att få läsa loppromanen:)
Haha :-) Tack!!
Stort grattis!! Vilket lopp du gjorde! Verkligen imponerande!
Tack Lisa!!
Underbar läsning, Miranda! Det är så fantastiskt roligt att få följa med dig på dina löparupplevelser på detta sätt. Och grattis igen till en fantastisk prestation, du är grym!
Tack så jättemycket Marre :-) Det är jättekul att dela med sig.. :-)
Så j*la bra prestation!! Det finns inga gränser för dig!!
Grattis och njut njut njut!!!
Kram
Åh tack underbara du! :-)
Shit vad grym du är Miranda!! Grattis till en otrolig prestation och vad härligt beskrivet. Känns som att man springer brevid (enda gången man snuddar vid den tiden:-) )
/Lotta
Men tack så jättemycket Lotta!!
Vilken prestation!! Du är verkligen as-grym :) och inte utan att man blir sugen på att skippa Lidingöloppet och köra Berlin nästa år:)
Åh tack snyggingen!! Ja, BERLN nästa år.. vi skiter i LL!!
Älskar dina bloggromaner. Så maxat att du inte vek ner dig. Du laddade på mentalt och hade vinnaren inom dig klar från start. Det är få som kan. Stort hurra för din super tid.;)
Håller på som bäst att ladda inför Berlin i september och jag vet inte hur många jag har läst den här bloggromanen, och för varje gång så blir jag mer och mer peppad inför resan :) Tack igen!!