Jo man kommer ganska långt. Man ska ju springa eller hålla sig i rörelse i 24 timmar i sträck.
Stundtals så säger jag åt mig att ”Miranda, inte kan du satsa på 18 mil när alla erfarna ultralöpare kämpar för att komma över 18mil.. du har ju inte ens sprungit en 24-timmars-tävling tidigare”.
Och i nästa stund säger jag åt mig att ”Man inte ska begränsa sig mentalt för vad man klarar av” precis som jag föreläser om dessutom.
Så står jag där ändå och sticker ut hakan och kommer trotsigt fram till att jag banne mig vill över 18 mil i Bislett. Även om det liksom är topp 10 i Sverige.
Dock är 100miles (161km) godkänt definitivt.
Det är så knepigt sådant här. Att vara offentlig med sina målsättningar. Man jinxar nästan det hela känns det som – men ändå har jag ju lyckats pricka in dem ganska bra hittils…
Men nu är det annorlunda. Det är något helt nytt. 24 timmars löpning. Alla snackar om magproblem, sömnproblem och mentala problem.. och jag tänker ”Hur svårt kan det vara?”. Jag menar förstås inte att dryga mig, även om jag förstår att det inte är det mest ödmjuka att tänka. Men jag funkar så. Jag måste förminska utmaningen framför mig. 24h löpning. Jag kan göra det. ”Hur svårt kan det vara?” Det är mitt absolut bästa mentala trick. Att tycka att det är lugnt. Annars blir jag ju rädd.
Nej nej. 24h. Nemas problemas. ”Jag ska ju bara springa lite”.
Låter säkert naivt och någon därute tänker säkert ”Miranda, vänta bara”. Visst. Men det är jag nog förberedd på ändå. Att det kommer bli tungt. Men jag kan inte ställa mig på startlinjen och tycka att det är världshistoriens jobbigaste grej. Då går det garanterat åt helvete.
Bättre att tänka ”Hur svårt kan det vara?”. Så fungerar i alla fall jag.
Har ju gått bra hittils ;-)
Helt rätt inställning! Jag tror på dig!
Åh tack Vanessa!
Det är faktiskt så. Ganska lätt med 24 timmar. Inte svårt alls. På riktigt.
Haha… du får allt att verka enkelt du tuffa kvinna ;)
Rätt tänkt! När jag skulle cykla vätternrundan sas det till mig: ”föreställ dig att det kommer bli jäkligt jobbigt på slutet!” Nej! Tänkte jag. Jag föreställer mig istället när jag cyklar in mot Motala och har klarat det!
Jag måste ju fokusera på det positiva. Jag kan ju inte springa/gå/cykla där o vänta på att det ska bli jobbigt. Bättre att se målet, tycker jag. :)
Det kommer gå så bra i Oslo och jag tror inte 180 är nåt problem för dig. Det fixar du med marginal.
Tack SuperSandra! Shit vad roligt vi kommer ha :-)
Du kommer att fixa det lätt! Ditt psyke är unikt!
Tack underbara vännen!
Vi älskar ju att springa och det är ju det vi ska göra :-)
Vi njuter av att umgås med andra löpare och det ska vi göra också
kan vi få det bättre
Ja.. det kommer blir hur kul som helst, så många roliga löpare på plats! :-)
En tanke slog mig precis, hur gör man om man måste gå på toa? får man göra det under loppet? :)
Haha.. absolut! Finns omklädningsrum vid banan!
Hur svårt kan det vara? inte alls svårt om man kan, och skulle det inte gå vägen… hur farligt är det då? nä just det, det är ju inte så farligt om man skulle misslyckas. Lycka till Mirre-Pirre!
Tackar!! :-)
Dryga på du. Det är inte ett dug drygt för du har fog för varje ord och lite till. Hur svårt kan det vara?! För mig just nu: Rätt svårt. För dig: Inte alls svårt. Du är så himla förberedd och stark i kropp och själ och psyke!
Underbara Marika, du är för gullig ;) Tack för stödet kompis!