Ni vet känslan av att man har det deppigt, och ”allt suger”. När man tycker att man är den enda som har problem. Som knä-helvetet. Jag har inte ens ont ofta/konstant/mycket men jag använder ändå ordet knä-helvetet. Och kan börja gråta över mitt knä för att jag inte får springa.

Okej. Det är då man ska ta ett djupt andetag och inse hur fucking jäkla bra man har det ändå. Inte glömma bort allt positivt. Hur bra man mår. Hur mycket värre det skulle kunna vara.

Min kropp håller för massor. Jag kan dra loss några timmar i poolen, på spinningcykeln, skutta upp morgonen därpå och fortsätta; springa mil efter mil efter mil. Jag kan verkligen göra allt jag egentligen kommer på. Okej. Jag måhända få lite problem med att bestiga Mount Ewerest imorn, men ni förstår vad jag menar.

..och jag må ha fått en liten törn i mitt ”jag-är-odödlig-självförtroende” i och med knä-trasslet, men jag kan ändå se ljust på de flesta utmaningar.

Sedan läser man i tidningen att självmord är den absolut vanligaste dödsorsaken bland unga i min ålder (19-24 år). Och man undrar. Hur är det möjligt? När livet är som bäst nu?! När man är som starkast och lyckligast..?

Och man inser att frågorna man ställer är rätt korkade, men samtidigt är man ju inte insatt – så hur ska man veta? Man inser att man har noll koll på många människors lidande.

Och samtidigt inser man hur tacksam man ska vara för att man inte vet bra mycket om sådana hemskheter. Att man är rätt skyddad och lycklig i sin lilla bubbla. Där alla mår bra, är friska och livet leker..

Och så inser man att knät.. ja. Det kan få göra lite ont. Om det vill. Det fixar sig. Allt fixar sig. Det finns långt mycket värre saker i världen.

Så när knät gnäller ska jag motivera mig med att jag har det ganska bra ändå. Mer än bra. Jag har det faktiskt fantastiskt bra. Viktigt att komma ihåg.