Folk kan ibland ifrågasätta varför man spenderar alla sina pengar, och sin tid, på att svettas. ”900kr för smärta” brukar man kunna skämta om Stockholm Marathon.

Varför man spenderar sina vardagskvällar med att hänga i löparspåret eller i gymmet. Varför man väljer bort ”vanliga saker”. Jag väljer inte bort mycket tycker jag, jag håller inte riktigt med om den biten. Jag VÄLJER vad jag vill göra. Och det blir att träna. Jämt. Mycket. Varför??

Varför kan man fråga sig? Varför tränar man så hårt att känslan av att ta sig upp ur sängen i morse var ”en omöjlighet”.

Jo… man ser längre fram. Man blickar mot horisonten. Framtida tävlingar och utmaningar.

Man längtar efter en sak. EN SAK.

Jag kan inte riktigt beskriva det bättre än KÄNSLAN.

KÄNSLAN av att känna sig odödligt stark när man flyger förbi 42km-passeringen i Belin…

KÄNSLAN av att lägga sig i badet efter 8 mil av berg i Schweiz… den totala tröttheten.. och endorfinfyllda känslan..

KÄNSLAN av att överträffa sina förväntningar och klara 100km för första gången i sitt liv..

KÄNSLAN av POWER när 40.000 löpare lämnar startblocket tillsammans i Berlin.

KÄNSLAN av vinst när en 7 dagars avklarad löparresa tills fots når sitt slut..LYCKA…

KÄNSLAN av att kroppen JOBBAR uppför bergets 2300höjdmeter trots kyla, snö och rusk. Hög kontrollerad puls och det är på riktigt time of my life.

KÄNSLAN av att vara utmattad. Färdig. Finished. Slut. Överkörd.

Det är den känslan. I kombination med lycka. Att man klarat av något. Toppat sina förväntningar.

Ja.. känslan av att vara överkörd och lycklig.

DEN känslan.

Den fattar bara de som tränar och tävlar hårt. När man legat på gränsen i flera timmar och till slut lyckas… sjukt beroendeframkallande.

GULD. GULD. GULD VÄRT.