Hejsan alla.
Nu när vi ändå snackar om det här med att blogga… här kommer en hel drös med ord..
Får lite frågor på det där med bloggande då och då. Hur det är att bli igenkänd för att man bloggar? Det är precis lika roligt och förvånande varje gång. Ännu roligare att få mail där någon berättar om att hen sett dig men inte vågat hälsa, HALLÅ?!! Jag som är så snäll !! :) :)
På löptävlingar och sådant så är det ju ganska vanligt nuförtiden. Det är jättekul, även om jag ibland kan undra ”hur mycket skit jag skrivit” som personen i fråga hunnit läsa. Hehe. Men så länge personen är glad så misstänker jag att hen gillar mig ändå?
Hur gör man för att bibehålla bloggandet då? För en äkta kvantitetsbloggare a.k.a Duracell (och då menar jag en person som bombar inlägg, sällan tänker tretton gånger om innan fingrarna trycker på tangenterna och oftast är det första bästa vadsomhelst som hamnar i ett inlägg) så gäller det att det blir lite av en livsstil. Jag skojar verkligen inte, jag kommer verkligen inte ihåg hur ”det var” när jag inte rapporterade allt jag gjorde… haha. Det var ju så länge sedan!
Man ska också trivas med att skriva om det mesta som händer i ens vardag. Man ska gilla att få lubba ut om intervalltider, ta roliga/knäppa/många/löjliga bilder och dela med sig av sitt liv. Det ska inte vara betungande.. då kan man lika gärna låta bli!
Jag hatar när bloggare ber om ursäkt för att de ”inte har bloggat”. Nog för att jag älskar att ni alla läser, men jag bloggar väl ändå för min egen skull? Om man börjar blogga endast för sina läsare tror jag att man kommer ha svårt att hitta motivationen. Man behöver inte blogga varje dag, om man nu bloggar och inte vill köra mer än ett par inlägg i veckan är det också okej, bara man väljer själv. Man lägger in vad man vill ha själv på sin blogg. Men det är såklart fine att fråga vad läsarna föredrar, men som sagt, i slutändan är det ändå ett onödigt jobb om man inte vill göra det för sin egen skull.
Själv tycker jag fortfarande att det är superkul, och inte speciellt jobbigt heller. Jag bloggar ju ungefär på 2 min efter passen under tiden jag stretchar. Jag har liksom en invand bloggvana.. och en inrotad fotovana nu. Och måhända att det kan kännas motigt stundtals, men det är verkligen värt det. Så mycket pepp (och sättet ni faktiskt skämmer bort mig på!!), så många dörrar som öppnats, så många roligheter som finns sparade på pränt med text och bild… ja. Det finns så mycket positivt kopplat till att jag bloggar att tanken att sluta aldrig skulle falla mig in. Jag mår bra av det helt enkelt. Jag älskar att blogga och helt ärligt, jag älskar den bloggen ”jag har byggt upp”. Jag älskar att skriva lååååånga historier om långa lopp, all pepp jag får inför tävlingar, synpunkter och idéer och alla fina ord framförallt. Love it!
…även om tanken ”att blogga tills jag dör” knappast är något jag kommer lova.. utan så länge jag tycker det är roligt/njuter/roas av det så kommer jag fortsätta ordbajsa på nätet :)
Hur privat och personlig ska man vara egentligen då? Jag brukar tänka att jag är personlig, men inte överdrivet privat. Det här är ju en träningsblogg och mitt liv handlar till stor del om just träning, och det är så jag vill hålla det. Visst är det mycket middagar och annat som händer, men varför ska jag rada upp allt som händer här? På så vis är det skönt att nischa sig. Nu finns de säkert de som tror att jag inte gör annat än exakt det som hamnar i bloggen, men riktigt så farligt är det faktiskt inte. Vissa saker hamnar utanför.. faktiskt ;) men absolut att mycket hamnar i bloggen. Eller det mesta då. Jag erkänner… Det mesta..
Vad vill jag fylla upp min blogg med? Min blogg ska vara en plats för inspiration och glädje. Jag må kunna gnälla över mitt knä ibland och dra ner stämningen, men livet går ju upp och ner. Här kommer jag mestadels alltid att fascineras över vad människan kan och vill åstadkomma, vilka lopp och drömmar jag har och saker jag vill ordna, förverkliga och uppleva. Ibland kanske jag dänger till med att kritisera något, men det är sällan. Jag har absolut skinn på näsan och ingen sätter sig på mig, men jag är inte mycket för att klaga öppet och konstruktivt på bloggen, även om jag förstås också har en massa åsikter, men det kan andra få syssla med. Jag tycker mer om att lyfta sådant som är positivt ;)
Sedan är det ju såklart en blogg om mig, och därmed blir det mycket jag, jag och jag. För bloggar är ju per-son-lig-a… MEN det handlar mycket om er också. Med event, föreläsningar, coaching och annat utbyte så hoppas jag ha (eller åtminstone kunna skapa framöver) en plattform där alla får höras. Dock måste man nog som bloggare vilja skriva mycket om sig själv eftersom det trots allt är grunden.. ego på ett bra bloggsätt?!
Jag behöver inte sticka under stol med att jag vill ju ha framgång som bloggare/människa/löpare osv. Men jag tror även stenhårt på att alla ska få framgång. Jag unnar andra att lyckas och vill gärna hjälpa till på vägen. Som tidigare nämnt är ju coach trots allt den rollen jag trivs bäst i. Precis på samma sätt som jag får vara bäst så får ju du också vara bäst. Varför nöja sig med sämre??
I bloggosfären finns det verkligen en hel drös blandade bloggar. Jag avundas vissa för att de är så duktiga på att fixa och trixa med bilder eller för att de är duktiga på att filosoera kring dittan och dattan. Men så kommer jag på att mitt sätt har ju också funkat ganska bra hittils. Mitt halvcharmiga (??) sätt att förvirra mig bland orden ibland, PEPPA ER som attan, drömma om helt galna lopp osv. Jag kommer aldrig vara den där som har superfixade bilder eller som skriver om träningkläder i var och varannat inlägg. Som fotar varenda eviga perfekta lunchportion eller alltid har rena nya nike-skor på fötterna. Citat som hopar sig och produktutvärderingar stup i kvarten.. Näääääää.. inte min stil. Lite mer kvantitetsbloggande, inte alltid så genomtänkt, många utropstecken och ibland långa bloggromaner, dåliga men många bilder, en dos endorfiner, en drös intervaller, några skuttande mirandor på bild, stora leenden, vänstersidahästsvansen, och ganska ofta en dialog med läsaren på vän-till-vän-basis…..
THAT’S ME :-)
Tänker inte alltid efter, utan bara skriver. Mycket, ofta och massor ;) På samma sätt som jag vill springa. Mycket, ofta och MASSOR!
Tack för all underbar inspiration och för ett inlägg som visar prov på stor generositet :)
Jag vågade faktiskt ropa hej på upploppet av Iformloppet en gång… hög på löpning ;) Annars hade jag nog inte vågat, hihi!
Tack än en gång!
Hejsan Linda. Blir otroligt glad av din kommentar :-) och ropa hej nästa gång igen, jag är hur ofarlig som helst!! ;D
Det är bra Miranda,fortsätt så!=)
Tack kompisen, hoppas vi ses i helgen!! ;D
En grej som jag verkligen gillar med din blogg är just att den är så positiv! Din energi och glädje smittar av sig, och man kan inte låta bli att bli motiverad till att ge sig ut på egna galna äventyr! Men jag gillar också att du verkligen står upp för dig själv och vet vad du vill, du har dina mål klara för dig. Jag kom att tänka på ett inlägg du skrev för ett tag sen som svar till någon som klagade på det du åt. Det var sjukt bra skrivet och fick mig verkligen att se på saken på ett annat sätt, ett hälsosammare sätt. Så jag vill bara säga fortsätt i samma anda som du gör nu, och tack för en bra och inspirerande blogg!
Elsa.. tack för din kommentar! Jag svarade inte direkt för att jag ville läsa igenom den ännu en gång, så den har funnits i min inkorg och påmint mig vilka grymma läsare jag har. Blir helt lycklig, så tack tack tack!! :)
Jag har läst din blogg i mer än ett år och det är den bästa och mest inspirerande blogg jag vet! Jag har läst den som pepp både när jag varit skadad och när jag varit i topform. Jag vet inte vad jag skulle göra om du slutade blogga! :-)
Det enda lite jobbiga med det är att det känns lite som att jag känner dig fastän vi aldrig mött varandra. :-)
Keep up the good work!!
Hejsan Karolina! Hahaha då ska jag aldrig sluta blogga! ;)
Hahaha.. men då får du verkligen lova att hälsa om vi råkar på varandra, det vore grymt! Tack återigen för din kommentar, blir så glad :)
och det är det som gör din blogg så bra, för du är du! Duracell Miranda!
Tack Pernilla, gulliga du :-)
Även om du ”kvantitetsbloggar”, så tycker jag alltid att dina inlägg, om stort som smått är läsvärda. En stor behållning är avsaknaden av produktutvärderingar, pressfrukostar (dessa förbannade pressfrukostar?!), och dylikt.
Jag unnar dig all framgång, det är nånting med ditt sätt att skriva som gör det lätt att glädjas med dig!
TACK Malin!! Otroligt så glad jag blir :-) Vad roligt att du uppskattar att jag väljer bort att bomba med produkter !
Just spontaniteten, livsglädjen och det härligt jordnära är anledningarna till att jag har läst din blogg i flera år, och gärna fortsätter göra det. Jag tycker att du har skapat en stil och nisch som bloggare som verkar passa din personlighet perfekt, och det är ju då det blir intressant och läsvärt i mina ögon. Keep up the good job! :-)
Hejsan Nanna :-) Tack så jättemycket för din kommentar, blir jätteglad av den! Jag är verkligen mig på min blogg, och det är så roligt att det uppskattas.. och hoppas du fortsätter läsa läääänge till :)
Bra skrivet! Du är duktig på att skriva och uttrycka dig. Fortsätt i samma stil. Det är Miranda man vill läsa om :)
Tack Vanessa, så gullig du är!!