En liten text om min första och hittils enda bra halvmaraprestation.

2 sep

S:t Eriksloppet 21km

Perfekt väder, välfyllda glykogenförråd och spring i benen. Idag gick det så jävla bra, men vid två tillfällen sa det bara stopp! Jag höll mig till planen, dvs tog det lugnt och passerade 10km på 46.06 och därefter fortsatte jag i samma anda, 4.30-4.45 fram till 15 kilometer. Här gjorde det så extremt ont, magen smärtade! Jag har aldrig varit med om maken! Det var så smärtsamt att jag var tvungen att sakta ner till 5-6min fart och tog en kilometer på 5.20(!). Det kändes så sakta och jag var så otroligt ledsen, nu kändes ju allt kört. Sedan när jag ökade på igen och kom till 16km var tiden 1.11. Efter snabbt räknande i huvudet räknade jag ut att jag fortfarande skulle kunna ta mig under 1.40 om jag ökade på lite. Så det gjorde jag, ganska rejält eftersom smärtan försvann..iaf fram till 17km då jag för andra gången fick en blixt i magen men jag gjorde om proceduren och saktade in för att därefter öka. De 3 sista kilometrarna var hur trevliga som helst och jag gick ner på 4.30 tempo igen! Nu har jag i alla fall bevisat för mig att jag är otroligt stark på halvmara och om jag bara får chansen och en god dag så kommer 1.35 vara hos mig. Idag får jag dock nöja mig med:

01.38.39
Placering 75
4.40/km

Ja, nu jäklar är man lite halvmarafrälst faktiskt, det var ju en riktigt mysig distans och roligt hela vägen (förutom smärta och regnet som kom men ändå). S:t Erik nästa år också! Men nu blir det Bellman nästa vecka!

Ojoj. Nästan så man kan bli lite sentimental och tänka ”om du bara visste”..  Men det är det som är häftigt i livet. Från det ena till det andra liksom. Livet åker berg-o-dalbana med en.

Sedan att jag skulle bli övertränad, deppad och ge upp, glömma löpningen några år, flytta till italien, hitta tillbaka till den, aldrig sluta springa igen och sedan bli ultralöpare.. jaaa. Det är en annan historia… ;)