Hejsan kära godingar!

Okej, ni vet hur jag in i det sista knappt visste om jag skulle komma till start? Och senast igår faktiskt bestämde mig för att starta, men hade noll koll på om jag egentligen skulle ta hela distansen pga min ständiga oro kring knät.

Jaha.. haha hela Jubileumsdistansen (40.075m) blev det, och HERRANS VAD SKOJ!!!

Jag klädde mig tidsenligt (not) 1912. Detta var visst något arrangörerna önskat, och vet ni vad, jag hade inte koll på något inför loppet. Så en sådan sak hade jag helt missat, jag körde på ”tidlöst” helt enkelt. Att dessutom distansen 40.075m existerade (var uppenbarligen 1912-år-marans officiella distans) och att det gick att välja mellan den och ett helt marathon, ja, det visste jag inte förrän jag var på plats imorse. Bra koll Mirre.

Men stilig kände jag mig i alla fall ;)

Stämning var det i alla fall helt klart! Och himlans vad roligt det var att kuta runt utklädd vid starten! Eftersom jag inte satsade på något resultat hade jag knappt laddat. Klockan hade jag glömt hemma (crazy!) och frukost hade jag ätit runt halv elva, och mer fick jag inte i mig innan starten kl 13.48. Att ha med sig energi på banan hade jag inte heller. Jag skulle ju bara lattja runt tänkte jag :-) och det gjorde jag, så himla roligt!

Dock slog det mig någon gång inne på Stadion att det trots allt var ett marathonlopp jag stort i startblocket för. Det är ju inte direkt kort ändå. Men eftersom jag inte riktigt bestämt mig för hela distansen ändå (pga restriktioner kring knät som vanligt ni vet) så hängde jag inte upp mig för det. Skulle bli vad det blev helt enkelt!

Från första stund så tjoade jag i spåret! Fick pepp och skrik från ALLA jag passerade, och de fick minst lika mycket tillbaka från mig :D

Helt utan klocka hade jag noll koll på tiden, och det var otroligt skönt. Jag kunde ändå inte bry mig mindre. Skrek och gjorde high-five till alla som ville. Skrattade och roade mig till ”Heja Superman, eller Superwoman??!” haha!

Det fanns ingen logik bakom min framfart i tempo, helt oregelbunden blev den. Eftersom jag typ spurtade och skuttade så snarrt det var mycket folk, och sedan typ saktade in och ”pustade ut” så snart det inte fanns någon publik ;)

Väl vid Sollentuna centrum var jag kuuung, haha jag skrek och tjoade igång publiken något galet. Då tänkte jag att jag då ALDRIG tar av mig den här dräkten, det är så sjukt kul att göra folk glada!!!

Sedan kom man till vändpunkten och det var bland det roligaste på dagen. Hehe jag kände mig som världens rockstjärna ju!!!

Hehe.. jag hade verkligen ingen koll på distansen, utan kilometer efter kilometer rullade. Lite fixande av dräkten då och då, men den gick förvånansvärt enkelt att springa i. Dock andades inte materialet direkt.. höhö…

Lite segare andra halvan, så jag tryckte i mig lite extra dextrosol. Sedan gick jag igång igen.

Ungefär strax efter 3mil så ömmade knät en aning, och det kändes ju förjävligt. Får ju bara inte hända! Dock så hade jag ju bestämt mig redan innan start att vid minsta lilla så skulle jag hoppa av. Detta var verkligen minsta lilla, knappt så att folk skulle kalla det känning egentligen. Lite ömt bara. Som till min ENORMA glädje gick över efter att jag gick någon backe extra och tog det lugnt vid en drickstation.

Så jag fick fortsätta peppa och heja !

Extra kul med varvbana också då man mötte så oerhört många på banan man kände, oavsett tid. Tjoooohej så roligt ;-)

Taggade igång och närmade mig Stadion. Tog det lugnt som en filbunke in på Stadion och drog direkt loss till höger mot Jubileumsdistansen avslut, kändes ju urbota tråkigt att behöva springa ut 2km för att få en officiell distans – har ju några sådana redan ändå. Väl in till höger i alla fall så kunde jag inte låta bli att formligen flyga upp och ner i luften och skrika sista biten. Fick med mig publiken och hade otroligt roligt. Kände mig som världens friidrottsstjärna när hela Stadionsidan vrålade på mig, SÅ JÄKLA COOLT!

Bara det var ju en once in a lifetime-upplevelse!

(Återigen, I am never taking this outfit offfff!!)

Haha.. skrattade mig in i mål och hade haft en riktig kulig dag! Aldrig blivit så peppad, eller givit så mycket pepp förut. Skrikit non-stop och hade liksom värk i armarna av att ha vinkat och gjort vågen hela löpningen igenom!

Summa kardemumma oerhört nöjd med att kroppen gick med på påfrestningen utan problem, det är ju trots allt ett hyfsat formkvitto på något vis ändå att göra 3.38 utan problem. ÄNNU MER nöjd med knät förstås som gick med på 4mil löpning. SÅ LYCKLIG!

Många kända ansikten i vimlet! Janne var stilig!

..och Jenny himlans glad!

Och så träffade jag supergulliga Ida som läser bloggen och hade gjort en helt MAKALÖS insats med starka 3.18!!! Du får hemskt gärna berätta hur man gör grymma kvinna! ;) ;)

Tessan, Bernt, Peter och Annie, alla sjuk nöjda :-)

Massa godingar everywhere alltså, och jag kände mig pigg som en lärka efteråt, sprang bara runt och spexade och mös. Hehe.. typ världens roligaste lopp, jag kunde bara inte sluta le!

Jag lovar, ni fattar om ni drar på er den här dräkten och springer runt en hel dag. ALLA ler mot en helt enkelt. Man blir mer än glad.. det är fantastiskt. Såhär borde det ju alltid vara kära vänner!

Så med andra ord rundar jag av en himla härlig dag i Stockholm. Många utklädda 1912-åringar, skratt, stim och skoj, härlig stämning, massa leenden, många debut-maralöpare och en once-in-a-lifetime-experience.. inte illa.

Hoppas ni har haft en lika rolig lördag som jag har haft..

..den var SUPER.. höhö (rolig Miranda idag).