Jag minns när mamma sprang Tjejmilen för många år sedan. Det var värsta grejen att få åka in med pappa, syrran och brorsan och heja på mamma bland alla dessa tusentals kvinnor.

Så stod jag på den startlinjen en dag själv. Väldigt mycket INTE löpare typ 16 år gammal. 

Jag minns när vi väntade inne på Stadion också. När mamma sprang marathon. Vilken känsla. Jag var 11 år och undrade fascinerat hur ”alla gubbar kunde slå mamma” innan hon dök upp efter drygt 5h.

Den startlinjen stod jag också på till slut. 18år och löpare uti fingerspetsarna. Jag gjorde ingenting annat än sprang det året.

Sedan dess har det blivit många lopp för Mirre men färre för mamma. Men mamma coachades av dottern sin till en fenomenal comeback på marathondistansen iår. Satte nytt PB i kylan och var stark när jag mötte upp henne efter 37km.

Min mamma är fett ball (och fantastisk, kärleksfull och bäst). Men också fett ball. Coolast. 

Och sannolikt en stor anledning till att Mirre blev löpare.

Ikväll hängde världens coolaste mamma hos Mirre.

Och planerade eventuellt något lite coolare än en asfaltsmara :-)