Jag har aldrig varit i Ljusdal eller Järvsö. Det är spännande när livet gör att man får se nya saker!

Att kastas in i utmaningen och anta den. Som att sätta sig på ett tåg till Ljusdal och ställa sig inför ett 50tal främmande människor och berätta ”sin historia”, idéer, filosofier och erfarenheter. Det är spännande och utmanande på samma gång. För ett år sedan hade jag varit mycket mer nervös, och filosoferat över mottagandet, publiken, osv. Inte fokuserat på mig själv utan allt runtomkring. Hade kanske tyckt det varit jobbigt och funderat på varför jag ens ”utsätter mig för det här?”.

Nu har jag mer erfarenhet och självförtroende. Fokuserar på mitt race och min prestation. Det är bara jag som kan påverka min prestation, med rätt förberedelse och rätt energi.

Även om viss nervositet är kvar i maggropen förstås, men inte till ondo. Det är härligt att ha kommit till den punkten att man välkomnar lite nervositet liksom. Låter lite konstigt kanske, men sedan i höstas har jag verkligen välkomnat lite mer ”utsatta” situationer eftersom man UTVECKLAS av att utsätta sig för risker.

Haha. Men det handlar ju om hur man ser på saker och ting. ”Shit vad läskigt!” , nej ”Shit vilken möjlighet till utveckling!” ;-)

Låter ju astöntigt… men det är definitivt sant…!