Två saker har idag satt spår hos mig kring rörelseförmåga. Dels att jag promenerade och skulle handla jordgubbar på fruktståndet bredvid hemmet. Tankarna var i en mailkonversation med en ung tjej som riskerade att verkligen träna sönder sig. Vars träning bröt ner kroppen timma efter timma. Precis som jag själv var för många (förvånansvärt många) år sedan nu. Med en överträning på posten (och tack och lov ingen permanent skada) för att man ignorerade kroppens signaler under alldeles för lång tid.

Jag försökte formulera ett klokt mailsvar i skallen. Det handlade om rörelseglädje, maskineri och förmågan att lära sig när träning stjälper och när träning hjälper. Om att känna sig stark och ha en kropp som tar med en på äventyr.. Om uppbyggnad, återhämtning och prestation.

I samma veva skulle den glada och pigga gubben med käpp framför mig böja sig för att ta lite jordgubbar. Han satte ner vänsterfoten och fick möjligtvis en vindpust på sig eller liknande (ingenting man noterade), men något gjorde att han tappade balansen. Det krävdes ingenting för att stackarn skulle välta rakt ner bland jordgubbarna och inte kunna ta sig upp. Mitt hjärta gjorde ont när jag såg honom och vi var snabbt där och hjälpte honom upp. Vänsterbenet hade lagt av för många år sedan, knappt någon känsel eller kraft. Det krävdes inte mycket, berättade den glada pigga farbrorn.

Han var levnadsglad ändå, men jag kunde inte låta bli att känna mig dyster när jag gick därifrån. Jag tänker alltid tacksamma tankar om min kropp. Jag tackar den för att den tar mig på äventyr. Jag kommer allt som oftast ihåg att leva i NUet och jag är ständigt glad över att få vara skadefri och hel och stark.

Oavsett om denna glada farbror skulle vilja eller ej, så skulle han aldrig kunna uppleva de äventyr ett svenskt fjäll innebär, eller ens en vända uppför Hammarbybacken. Och jag förstår att det inte är allas dröm, men faktum kvarstår ändå att han inte skulle ha förmågan. Och oavsett om det är ålder eller olycka som ligger bakom hans knappa förmåga att röra sig, det är också oväsentligt, hans kropp är ändå inte brukbar som de flestas.

Och tänk vad vi glömmer bort det ändå. Vi behöver påminnas. Alla kan inte springa. Alla kan inte röra på sig. Men du och jag kan röra på oss. Du och jag har kroppar som fungerar. Som tar oss på äventyr. Som bidrar till endorfiner. Som får oss att känna oss odödliga stundtals, och se mäktiga vyer och känna på härliga adrenalinkickar!

Det är inte helt illa att påminnas ibland om att inte ta allt för givet.

Så idag är jag extra glad över att kunna skutta, kuta, hoppa, springa, skubba, trippa, jogga, löpa med mera. För att återkoppla till inläggets start; ta hand om den enda kroppen du/vi har, kör inte över den. Behandla den väl. Vårda den. Mata den. Vila den. Boosta den med kraft.

Så ska vi se att den håller för ett livslångt äventyr! :)