Fick på mig den helt nya våtdräkten timman innan start. Jag borde nog ha testsprungit den innan tävlingsdagen. Jag borde också ha sovit mer? Jobbat mindre? Tränat mer simning! Inte varit på tävlingsarenan och byggt tävling från 07. Fått i mig lunch? Hur skulle detta gå?

Det är enkelt att tänka på allt man ”borde” ha gjort när man väl står på startlinjen. Faktum är att jag slog rekord i att vara oförberedd inför ett lopp. Det är snudd på pinsamt, också med tanke på att jag arbetar med arrangemanget! Men då tänker man på deltagarna och glömmer bort sitt eget tävlande. Hur ska alla hinna få i sig lunch när vi ligger efter tidschemat? Osv. Att jag själv skall få i mig lunch blir lite härligt nedprioriterat.

Men på startlinjen stod jag. Stockholm Swimrun. 21km löpning och 3,8km simning. Tillsammans med Ångloket Alexander som kan simma genom en storm. Det kändes betryggande då min egen simträning blivit lidande på sista tiden. Och snudd på alltid varit obefintligt (om man nu ska vara helt ärlig ändå). På mig hade jag något av det snyggaste i våtdräktsvärld från Wolf-Wear. Nu bär jag inte upp den lika bra som kvinnan på bilden, men ändå. Hoppades att den skulle hålla mig flytande. Kanske att den rentav simmade av sig själv? Tänkte jag. Hoppfullt va? :)

Men så blev det dags att svälja nervositeten. Solen sken. Dagen D för Stockholm Swmirun var här! Alla log. Runtom mig stod vältränade karlar i tajta våtdräkter. Det kan INTE bli en dålig dag?!

Startskottet gick och jag och Alex började småjogga tillsammans med övriga deltagare. Första etappen löptes bakom en Pace Car som såg till att ingen gjorde en max-intervall inför första simningen. Inte bra för hjärtat vad jag förstått. Så vi tog det hela väldig lugnt. Joggade igång kroppen i en heltäckande våtdräkt. Varmt är en underdrift men ändå förvånansvärt hanterbart. Dessutom så fick man längta lite efter simningen. Ni hör ju själva – LÄNGTA – efter simning? Världens är uppochner ibland!

När vi kastade oss i efter första löpningen så fick jag den första absoluta äventyrskänslan över mig. Det hela kändes så naturligt och så absurt på samma gång. Swimrun är en fantastisk sport eftersom det naturliga ligger i att man verkligen tar sig fram en sträcka OAVSETT underlag som kommer i vägen. Det går inte att jämföra med triathlonsportens koner som skall rundas ett par varv; eller asfaltslöpningens lika stela banläggning. Vatten och land skall erövras no – matter – what så att säga.

I simningen så hade jag ångloket som drog mig framåt. Vet inte riktigt hur jag hade fixat simsträckorna så bra utan min team mate. Det är kul att tävla i team! Man offrar sig för sin partners skull, och stackars Alex fick offra sig! Tur att han är 90kg axelmuskler som orkade dra på mig där bakom. Tur att följelinan följe med :)

Heeeja oss!! Peppade Alex lite ”Bra träning!” när vi närmade oss land igen. Det var en härligt mäktig känsla att tillsammans med de andra ta sig igenom Ålkistan. Upp och bli påhejad av funnktionärerna innan vi fick ”kasta oss ut” på löpningen. Jag vet inte om man kan kalla vår våtdräktsjogg för annat än just jogg; men fick tog oss framåt. Solen sken och publiken hejade. Djurgården var vacker.

Vi kämpade framåt! I och ur vattnet och upp och ner från land. Man hann liksom aldrig bli uttråkad! Det var alltid något att tänka på. Och variationen var förvånansvärt rolig!! Jag som sprungit 100km på en 7km-bana och 24h på en inomshusbana är ju inte direkt kräsen vid det här laget, men det var roligt att det aldrig gick mer än 2-3km löpning innan vi skulle ”bada” igen.

Roligast var nog när vi skulle simma över till Kaninholmen – korsa ön rakt över – och sedan simma tillbaka. Man får se platser man inte förväntar sig..!

Sedan var funktionärerna fantastiska med sin pepp och energistationerna var mycket uppskattade.

Sprang runt och skrattade lite för mig själv. Tänkte att detta borde alla klara av; så farligt är det inte, bara helgalet och roligt. Springa i en våtdräkt och simma i ett par löpskor; whats not to like? På Bockholmen fick vi äta köttbullar; bara det är värt en start, de var ju jättegoda. En vän till mig åt 7st fick jag höra. Han verkade inte vilja att alla skulle få..

Känslan av äventyr kan man även få känna på filmen. Jag och Ångloket fortsatte rulla framåt. Blev kall på simningen och varm på löpningen. Längtade efter löpningen på simningen och längtade efter simningen på löpningen. Absurt och roligt på samma gång. Simmössan höll knappt uppe mitt hår och blev till slut som en toppluva. Men vad gör man inte för lite action på en lördag?

Jag skrattade mig igenom sista trailen då det äntligen blev äventyr under fotsulorna. Mitt ånglok a.k.a. ironman-triatlet hade inte ens chans mot detta trailtroll i skogen (!) och det kändes bra att jag för en gångs skull också låg främst under tävlingen!

Vi peppade vidare. Det är viktigt vid lagtävlingar att man verkligen kör TEAM all the way och vet när man ska peppa och när man ska pusha. Ångloket hade trots allt kört Ironman Texas precis så jag mobbade honom inte alltför hårt över att han inte hängde med mig i löpningen. Bara lite. Lite grann.

Efter en sista liten batalj med ett sista träsk var det dags att spurta över gräsplanen fram till Stora Skuggan och gå i mål. YES! We did it! Och kul hade vi haft! Strax över 4h tog det oss att briljera genom tävlingen, ”bara” en timma efter eliten.

Team Ånglok och Duracell erövrade Djurgåden. Visserligen var 25 mix-lag före oss i mål, men hade vi bara kommit före dessa hade vi ju tagit segern. Det gäller att alltid behålla positiviteten ni vet.. Skämt å sido; faktum är att om jag bara skärper till mig med simningen och jag och Alex inte är slitna på startlinjen efter andra event och lopp; så kanske vi rentav skulle kunna ge topp 5 en chans på allvar nästa år. Vad säger du Ångloket?? (Det blir bra träning, jag lovar!)

Vi stannade i målområdet och åt mat; pratade med vänner och njöt av sol och stämning. Alla verkade glada och roade. Vad jag förstod var det en positiv upplevelse för alla deltagare, och det värmde mitt arrangörshjärta. Jag tycker att det även visar sig på följande film när vi hejar in det sista laget i mål!

 

 

TävlingsledarFredrik stod för en charmig och underhållande prisutdelning efter maten och sakta men säkert tömdes tävlingsarenan av nöjda Swimrun-par. Jag tror verkligen att ALLA fixar detta. Tävlingens sista lag var en hel timma (!) före maxtid, så måtte bara fler våga ställa sig på startlinjen till nästa år. Våga äventyr! Det största steget är härifrån till startlinjen, inte från start till mål – kom ihåg det!

Personligen är jag glad att jag övertalade Ångloket att skutta på denna utmaning med mig, och jag tror till och med att jag fick lite blodad tand. Nu hänger våtdräkten hemma i badrummet och flörtar lite med mig. Den vill ut och swimrun’nna igen, och vet ni vad – det är inte alls långt bort! Ska bli riktigt riktigt roligt dessutom!