Här kommer en berättelse om en löparupplevelse som var en fullständig motsats till förra loppet CCC. På CCC var jag i mitt liv form, hade världens största löparglädje och slutade med att jag kuppade av på sista berget. Jag kvalade, anmälde mig och lottades till slut en plats till CCC. På helgens lopp spontanbokade jag med usel framförhållning. På helgens lopp fick jag gräva djupt för att hitta motivationen, kapaciteten och engagemanget – MEN – jag tog mig ju i alla fall i mål…. (bara det liksom.. framsteg…)

Ärligt talat så förstod nog varken jag eller Anette vad vi höll på med förrän vi faktiskt hämtade ut hyrbilen på flygplatsen i Milano. Vi hade spontanbokat några resor, en bil och någon hotellnatt. Lite sådär. Ingen direkt eftertanke. Motivet var helt enkelt att åka dit och plocka hem några UTMB-poäng så jag skulle kunna söka till CCC nästa år.

Väl på plats efter en lång resdag med mellanladningar, uthämtning av hyrbil (tog massa tid), bilkörning, suttit på race-meeting och hämtat nummerlappar så fick vi då äntligen dagens första mål mat kl 21.30 på kvällen… hahaha…

Det finns en stor risk med att ta ett lopp med en klackspark, det slutar med noll fokus på i stort sett allting. Vi är glada att vi till slut hittade till den lilla byhålan Calestano några timmar utanför Milano. Och att vi fått med oss löparskorna. Snudd på.

Vad som var ännu värre förresten var att det var först PÅ PLATS i Calestano det gick upp för oss att 66km ÄR NÄSTAN SJU MIL LÅNGT. Ärligt talat, det låter helt idiotiskt när man skriver det, men vi hade nog inte riktigt djupdykt i hur långt det är. 7 mil och 3500 höjdmeter är bra mycket längre än en simpel dagstur.

En klackspark?!

Mina ben var så otroligt sega på lördagskvällen när de på race-meetings beskev hur banan på 17km var ganska enkel, 28km var lite knepigare, 50km var en rejäl upplevelse och 66km:arn var HORRIBELT TUFF, UTMANADE, MÄKTIG, SLÅENDE, LÅNG OCH TUFFA TIDSKRAV…

”Vad sjutton höll jag på med?”

Jag som vanligtvis inte ryggar tillbara för så mycket erkänner att det knöt sig i magen. Önskade att jag kunde slippa tävla och sitta på en bänk hela söndagen istället. Jag kände mig inte i form, jag kände mig inte mentalt peppad och jag kände ingen direkt motivation. Snacka om ej optimal uppladdning…

Men tids nog så stod vi ändå på startlinjen. Och 66km och 3500 höjdmeter kändes väldigt långt. För den som inte känner till kalkylen så brukar jag räkna 1h per mil och 1h till per 1000 höjdmeter när jag räknar på ”eventuell sluttid”. Dock brukar jag vara snabbare än så när jag är i högform (dvs inte i söndags). Hursom. Jag räknade helt enkelt 7h + 4h = 11h.

Ni vet att jag älskar att springa. Det VET NI. Men jag var måttligt sugen faktiskt. Sen om det var sega ben, dålig sömn, resande, dålig form eller helt enkelt dåligt motiv som var anledningen, who knows?

Vi skuttade uppför första backen med 600 andra löpare. Tänk att lilla hålan lockade 600 löpare. Dock var det Italienska nationella mästerskapen i Sky Running så det fanns en del snabba lirare på plats (trodde vi i alla fall). Vi hoppades på att inte komma sist helt enkelt. Anette hävdade att hon hade dålig form men hon såg både glad och pigg ut i första backen. Världens skönaste sponranresarkompis!

Så nu ska ni få höra hur jag överlevde. Jag lunkade på. Tackade gode gud för min mp3 som gav mig lite pigghet. Lunkade på långsamt uppför och hyfsad fart nedför. Försökte att inte få panik över att jag skulle springa 7 mil och kände mest helst för 7km dagen till ära. Mina ben var tunga och sega.

Vid 9km tittade jag på klockan och undrade om det inte borde stå 19km?! Kan det bara ha gått 9km?! Är det såhär ANDRA MÄNNISKOR KÄNNER?!!

Vid 2h dog min mp3-spelare. Ville lägga mig i diket. GOD NO WHYYYY?!

Vid 16km gick jag in i ett mer apatiskt tillstånd och konstaterade att det är ”bara” 50km kvar. Kom igen Miranda. Det är ju tyyyp ett vanligt långpass. Lyckades INTE lura mig själv.

Vid 22km så höll jag på att missa tids-cut-offen. Nästan så jag tyckte det hade varit skönt. Då hade jag ju sluppit fortsätta. Jaja… klarade med 20min till godo. Jaha, då får jag fortsätta då..

Vid 4h fick jag äntligen i mig Coca-cola. Ljuva ljuva ljuva dryck.

Vid 5h var jag fortsatt apatisk och kände inte alls efter för fem öre. Ville inte alls ta in att jag skulle springa lika många timmar till som jag redan hade genomfört. De första 5 timmarna på det här loppet hade tagit lika lång tid som de första 18 timmarna på CCC.

Men vet ni hur jag klarade första 5 timmarna utan direkt löpvilja, motivation eller energi?

Jo. Jag tyckte det var lite skönt med egen tid. Jag fokuserade inte alls på loppet. Jag tänkte på relationer, arbete, vänner, resor, drömmar och saker och ting jag ville ändra, justera, åstadkomma, genomföra osv. Så även om det var sjukt långa (overkligt långa) timmar i löparskor så kanske det inte var helt dumt att få den där tiden med sig själv ändå. Nu hade jag ju passerat 26km för ett tag sedan också, så ”bara” 40km kvar att springa.. hepp hepp…

Vid 6h så kom det en jätterolig utförslöpa. Här passerade jag massvis av löpare och ÄNTLIGEN kom kicken jag hade väntat på. Jag ÄLSKAR ju att springa. Haha. Det var som att hela min värld hamnade på plats igen. Otroligt fascinerande det där med löpning. Jag tycker visserligen inte att jag kom så snabbt framåt, men jag fortsatte lunka på lite, dock denna gången med några fler leenden än zombie-stuket som innan.

För 2v sedan hade de evkuerat hela byns befolkning pga översvämningar, det gjorde att stigarna liksom upplöstes i små sjöar i tid och otid. Stigarna var dyngsura och geggiga samt att en passage över en stor flod hade blivit av med sin bro (!). Så vi fick simma över. Inga problem för min del, man är ju van vd fjällbäckarna ändå.

Vid andra tidscutoffen började jag få lite panik. Jag ville INTE missa denna. Jag hade förstått att jag behövde vara vid 50km på 7h. Vilket var horribelt tufft krav med tanke på att det kanske var majoriteten av alla höjdmeter fram till 50km:arn. Jag var fasiken inte ens nära. Så i någon form av dödspanik och vrede så rullade jag in där 1h sen och funderade på om jag skulle gråta eller vara arg – vad skulle de enklast gå på? Eller om det skulle räcka med att jag var avklädd i sporttopp?… ja ni fattar. Desperata tider kräver desperata metoder.

”Snälla snälla snälla jag har åkt HEEEEELA vägen från Sverige”

Men som tur är så slapp jag. När jag frågade om tidscutoffen så fick jag bara höra att den var ändrad och att jag hade en 1,5h på mig att springa en sträcka som skulle ta 20min. Nu tog den visserligen inte 20 minuter utan minst det dubbla, men jag pinnade hursomhelst förbi sista tidscutoffen med 35min marginal.

Jag förstår att det inte är seriöst enkelt att komma i mål när man ska våndas så mycket på cutoff’serna ibland :) Jag är ju aldrig nära dessa cut-offs i vanliga fall, så det blev lite svettigt hursomhelst.

Okej vi har alltstå tagit oss hela 52-53km och jag är tillbaka i apatiskt zombiestuk. Tuggar mig framåt uppåt och rullar ner med tempo nerför. En arbetsdag är passerad i löparskor och jag är inne i pinnandet.

Den stora löparlyckan är passerad och jag är mest lite grinig, må sjutton jag komma fram till slut. Säger åt mig själv att om jag ska springa snabbt och bra på 100km-lopp så får jag bannemig skärpa mig och springa 66km på en dålig dag utan att grina.

Kom också på att alla inte kan springa, så jag borde vara glad och det hjälpte helt klart med motivationen. Sedan gick jag igenom alla idiotiska saker jag gjort i löparskor och kom på att detta inte är i närheten av topp 10; jag menar springa alla gator på Kungsholmen 71km, från Stockholm till Gränna 30mil, 14 varv runt Tibro (100km), 24h inne på en inomhusbana, 5 bergsetapper på raken osv.. Så varför kändes 66km helt oöverstiget?

Hursomhelst, småtjattrade med en italienare sista milen på loppett och det visade sig vara det bästa jag gjort! Jag och Enrico blev riktigt goda vänner och snackade om jordens alla traillopp, livet,möjligheter, arbete, relationer m.m.! Haha. Och vi bestämde oss för att hinna i mål innan pannlampan behövde åka på. VI fick dessutom upp farten och passerade löpare ihop med riktigt riktigt god fart!

Jag vet inte om det var för att jag fick höra att jag (sjukt nog?!) låg 3:a bland damerna eller för att vi helt enkelt gav varandra energi, men helt plötsligt fanns det KRAFT, LÖPARGLÄDJE OCH PEPP i mina ben – 6 mil för sent!! :) Haha!

 

Vi kastade oss nerför sista långa utförsrakan på 7km när vi äntligen avklarat våra 3500 höjdmeter för dagen (för den som undrar så är det ungefär 41st Hammarbybackar).. och herregud jag trodde knappt det var sant, där var det ju – MÅLET! MÅLET MÅLET MÅLET!

Jag kom i mål ändå?! Vilken helt absurd resa, men i mål kom jag!!!

 

Och Anette vann!!! Och jag kom trea?!!! Hahahaha… Jag och Anette skrattade och skrattade och skrattade. Vad sjutton var det som hände?

Anette var 45min före koma-Mirre och jag unnar henne att vinna världens största parma-skinka-ben att släpa på hela vägen hem ;) Som jag skrattade på flyget också. Väl i mål blev det middag och fortsatt prat med alla våra nyfunna italienska vänner. ÅH så jag trivdes. Det är någon magiskt med low-key lopp i Italien. Stämningen, maten, värmen i luften. Riktig magi :)

Vi ville stanna hela kvällen men fick duscha efter en stund och sätta oss i bilen. Köra 3h til Milano med stopp på Autogrillen och käka fantastiskt goda Piadinor (allt är gott efter 10-11h löpning men men) och sedan något ton godis innan vi till slut strutsade in på hotellet och somnade kl 01. Sedan att klockan ringde 05 igen för att flyget skulle gå, det kanske inte var världens roligaste grej. Ärligt alltså.

Men hursomhelst. WE DID IT. Vi gjorde det. Vi tog oss i mål. Spontanlöpte och uppenbarligen gjorde ganska bra spontanlopp dessutom.

Jag är mest glad över de basala sakerna. Att jag älskar löpning så mycket att jag även kan springa 7 mil en dag jag inte ens vill springa.. det får man väl se som positivt på något vis ändå. Alltid ska man lära sig något nytt om sig själv!

Tack Anette för att du skrek ”JA” när jag frågade om du ville åka. Tack benen för att ni orkar med mig. Pannbenet också, nu vilar vi ett tag.

Och grattis till dig som orkade läsa klart :)