Trots tuuuunga cykelben var det inget annat en en mil i Ursvik som jag ville ikväll när jag kom tillbaka till stan. Men jag avhöll mig ifrån det, körde ju trots allt bra med löpning i söndags och intervaller igår.

Har fått frågor på knät. Status är att förra helgen så kändes inte högerknät av det minsta, jag ropade hej och sprang på (liiiite för mycket) och i tisdags så meddelade knät att det var med igen. Ingen smärta som det varit förr. Bara en yttepytteliten känning. Alltså helt enkelt löpbart utan problem. Men jag nöjer mig inte med känning. Jag vill ha ett knä som inte känns alls.

Så jag jobbar stenhårt med mig själv alltså att ”kompromissa” med milen. Idag dealade jag bort Ursviksmilen med att ”jag ändå har trötta ben, hur kul kommer det vara?? Du får springa astuffa intervaller imorn istället”. Haha. Jag och mitt schizofrena träningsjag.

Dessutom är det max på halvmaran som gäller om ett par dagar, och även därför blir det lite mer sparsamt med träning torsdag och fredag. Can’t wait! 

Så status är: Bra. Men inte tipptopp. Knät alltså. Annars är jag gladis :)

Och efter dagens avklädda bilder så kör vi på en jacka-bild. Det var kallt ute när vi åt middag på Café Cino. Men trevligt, som alltid. Nu är det en trött Miranda som ska sova.