Sådärja, nu blire lite text.

Jag var ju knappt redo för tävling när jag vaknade igår morse. Men det var ju tanken. Superdåliga förberedelser för att inte på något sätt få för mig att köra hela vägen. Haha.

Vädret har som sagt aldrig varit såhär dåligt när det är dags för Stockholm Marathon. Vi stod och huttrade nere i tunnelbanan och passade på att slänga på nummerlappen och chipet; jag, Suss, Thomas och Mamsen.

Själv så kan jag väl erkänna att jag inte brydde mig så värst egentligen, allt blir lite avslaget när man inte ska tävla. ”Ska bara ha kul” funkar egentligen inte heller, för att mest av allt vill man ju också vara helt supernervös och laddad. Så ja, det kändes mest bara konstigt att inte bry sig så värst. Men jag var lite laddad å mina vänners och mammas vägnar :-)

Jag roade mig i alla fall storartat med att gå ut lite hårdare i regnet. Efter att vi lyckönskat varandra förstås, och man peppat lite annat folk.

Så sen var det bara att köra alltså. Gick från noll uppvärmning till 4.20fart i regnet. hehe. Så kan man ju också göra. Knappast när man ska göra rätt, men ändå, jag hade inte mycket att förlora.

Efter 5km kom jag in i ett bra 4.40flyt och körde på helt enkelt. Milen passerades på 46min-någonting och jag låg ju under min vanliga marathonfart, men det var inget jag reflekterade över nämnvärt egentligen, utan körde på. Tog det som mitt mission att le mot alla som stod i publiken, bara för att de skulle känna att det här är kul – trots blåsten. Och som tack för att de ställer upp och peppar folk på banan :-)

Från 17-18km och framåt började jag fundera på att jogga runt andra halvan. Jogga och gå. I ärlighetens namn var det inte speciellt jobbigt, visst var det kallt, men inte så jobbigt alls. Kanske skulle jag??

Fick köra lite mindgames för att bestämma mig vid 21km. Varför ska jag jogga runt i blåsten och riskera mitt knä? För en finisher-t-shirt? För att kunna säga att jag gjort X antal marathon? För att inte riskera att jag var den enda bland alla mina vänner som inte kom i mål?? Skulle jag känna mig utanför? Är det en prestigesak?

Osv osv. Huvudet på högvarv. Fick verkligen beta ner det där till max. En t-shirt, nej det är det ju inte värt att riskera knät för. För att ha gjort X antal marathon? Hm. Nej, alltså jag har gjort många marathon. Herregud hela förra våren snittade jag en 4milare minst i veckan. Jag har sprungit bra mycket längre än marathon. Jag KAN springa 4mil för guds skulle, finns det någon som tvivlar är de välkomna att höja rösten…

Men hursom. Visst var det en liten mental kamp att faktskt hoppa av. ”Du ser ju så fräsch ut?!” ”Ja, nej jag är inte speciellt trött”. ”Har du ont??” ”Öhm, nej jag har faktiskt inte ont heller”. Ja, ni hör. Konstigare avhopp får man väl leta efter….

Av banan skuttade jag ändå. 2 anledningar gjorde susen. Jag insåg att 21km regnblåst löpning till inte var värd sommarens löpning, plus att jag bestämde mig för att gå för 3.15 i Berlin. Haha. Så ja, jag kommer gå för 3.15 i Berlin. Tamefan!!! ;D

Men visst joggade jag 4km till Östermalms IP och funderade på vad jag gjort.. men men, beslut tar man. Herregud Miranda, gjort är gjort ;)

Istället blev det att peppa VÄRLDENS BÄSTA MAMMA!!

Efter en herrans massa minuter inne i omklädningsrummet där jag försökte tina upp. All credd till samtliga löpare och supporters, själv hade jag väl inte riktigt rätt att grina illa av kylan, halvfärdig som jag var ;)

Mamma peppade vi för första gången vid 38km precis utan för Max på Vasagatan. Fantastiska glada mamma!!!!! Åh vilke GLÄDJE det var att se henne komma förbi!!!

..och sedan rusade vi iväg tillbaka till Östermalms IP för att heja in henne i mål. SupporterMirre på plats. Vattensäkra skor förstås ;)

..och snart kom hon!!!!

.. och när hon fick syn på syrran och brorsan så skulle hon fram och pussas och berätta hur mycket hon älskar oss… haha 300m innan mål liksom! Och vi bara ”SPRING I MÅL MAMMA, SPRING I MÅL!!”

HAHA. Bästa mamma!

Jag kan säga att den glädje jag kände över mammas 4.42 hade aldrig varit lika stor än om jag själv hade gjort 3.20. Helt ärligt, mamma, du gör mig så stolt, så glad! Jag har fan världens coolaste morsa!

Sedan var det att ta hand om en stelfrusen liten mamma inne på Östermalms IP. Det var inte det enklaste. Stackars alla löpare. Fingrarna hade väl slutat att fungera för flera timmar sedan..och ja, 5h ute i detta väder, herregud. Stålkvinnan :-)

Så det var att ta den tid det tog och försöka värma mamma. Innan syrran tog över passet och jag kubbade som en galning hemåt. Jag hade absolut ingen tid alls egentligen för att hinna hem, duscha mig varm och fixa mig för middag. Men på något viss hann jag ändå, och mötte upp massa glada goa vänner på Vapiano! Extra kul när det är löpevent i stan och man får träffa godingar från andra städer, som man så sällan träffar.

Så summa kardemumma blev det många timmars skratt och mys på Vapiano medans regnet blåste på utanför. Väl vid stängning var det då dags att trotsa stormen och ta sig hem. Från tunnelbanan sprang jag i ilfart hem bara för att upptäcka att portkoden inte funkade och jag saknade min portnyckel. WTF?? MEN NEJ!! Tragiskt men det var bara att skubba halvvägs till andra sidan stan där en extranyckel gick att finna och nöja sig med att vara hemma en bra stund efter 02.. och mer nedkyld än tidigare på dagen.. hahahah…

Men skit samma. Det var en JÄKLIGT BRA DAG ÄNDÅ!

För egen del kommer fler lopp. Jag kommer ju springa så länge jag lever, och innan dess lär jag garanterat både bryta det ena och andra, och lyckas på det ena och andra också ;)

Istället så är årets Stockholm Marathon ER solskenshistoria. Ni som slet, kämpade och fäktades i regnet. Vackert jobbat allihopa. Stockholm Marathon 2012 kanske blev en fest ändå… lite grann ;)