Det är lyx att promenixa till stan, sätta sig på ett café och jobba och plugga. Plocka sina grejer, träna dagtid (!) och sen rulla hem för lunch. Såhär flexibelt har jag inte haft det på evigheter..Måste ha varit 08 när jag utbildade mig till Inköpare. Fan, gilla flexibilitet… Störtskönt ju!
Styrkepass med funktionella övningar idag för övrigt. Mycket balans. Lade till extra tabata-omgångar för bålen efter passet för att få lite att jobba med. Pigg och stark löparcore är målet förstås! Tyckte passet i sig innehöll lite konstiga val av övningar från instruktörens håll, och egentligen var det alldeles för enkelt. Ändå var det många i klassen som liksom gav upp mitt i. Snurrigt det där. Om man nu tar sig iväg på lunchpass kan man väl försöka. Man behöver inte alltid köra svintungt, men det där med att ge upp mitt i… varför?
Jaja.. jag försökte i alla fall.
Miranda ”Töntigast i stan” Kvist
…låt inte bilden lura er. Jag är cool egentligen.
Säger vi ;)
Hur vet du att de inte gav upp för att det var för tungt? Med deras mått mätt?
Kan inte annat än hålla med dig om den där reflektionen. Varför ge upp? Minska vikten, gör långsammare, men sluta inte bara sådär.