”Top of the shit!”

Jaaa… om det är något min vän Exon kan så är det att sätta schysta citat!

Dagen påbörjades med smaskens frulle med vännerna. I den här utbildningen har jag hittat MÅNGA riktigt fina människor. Sällan en grupp är så avslappnad och skön med kompis-anda från första stund. Det är tydligt och klart att vi har ett gemensamt intresse och en öppenhet oss emellan. Somliga har redan paddlat halva jorden runt och bor i hus utan vatten och el (typ till vardags) och andra (jag!!!) stolserar fortfarande med typ 1 ynka natt utan el.. på Gåsen Fjällstuga liksom.

Kontraster ;)

Men jag har ju andra styrkor.. hmmf…

Idag hade vi herrans massa skoj på plankor i alla fall. Undertecknad råkar äga något som VERKLIGEN är top-of-the-line i Ski Touring/skimo/skidalpinism-världen. Varenda människa har uppmärksammat mig om att jag har ”världens grejer”. Undertecknad har ju aldrig tidigare stått på skidor ungefär så det är mer tack till Fjellpuls än det är min kunskap kring denna typ av prylar..

Efter introduktion och produktgenomgång blev det avfärd. Påbylsad från topp till tå eftersom det var storm ute och 30 sekundmeter. Vi fick känna att vi levde!!!!

Det är med ord svårt att förklara känslan, men den är ändå nervkittlande. Hela gruppen följde efter erfarne ledarMagnus uppför och vi tog oss an dessa höjdmeter medans vinder piskade i ögonen. Jag kunde inte känna något annat än stor lycka; ett lyckorus att få känna naturkrafter och känna benen arbeta. I sakta mak tog vi oss uppför utan sikt, och väl på toppen såg vi inte bra mycket mer, men ändå blir det en tur att minnas!

Med oss hade vi förstås äventyrarprofset och rektorn Ola Skinnet Skinnarmo, och kan man skida till både Nord – och Sydpolen så borde man klara lite storm i Riksgränsen. Kändes tryggt ;)

Uppför kämpade vi oss sakta fram i vinden. Älskade hur vi behövde checka av varandra för eventuell frost i ansiktet, hålla i oss så vi inte blåste omkull, hålla oss nära varandra eftersom man tappade sikt efter bara några meter, vända bort ansiktet så snart vi stannade så att man inte åkte på en redig kylig käftsmäll. Dessutom komplikationen och utmaningen i att få av sig ett par stighudar i full-karamba-blås. ”Och hur i hel** ska detta gå”-känslan när jag äntligen fått av stighudarna och insåg att det var ÅKA NERFÖR på agendan framför oss. Fastän jag typ inte såg något..

Vardagsmat allt detta för någon annan, men äventyr för mig!!

Jag roade mig med andra ord till hundra procent, och hade gladeligen tagit ett par timmar till ute i blåsten. Ner kom jag med några vurpor extra i bagaget, men också – faktiskt – lite mer schysst skidåkarkapacitet. Attans rabalder ändå, kanske kan man göra skidåkare av den här löparen på plankor :)