Snart 4 år.

Så ruskigt lång tid. 

Man har bloggat.

”Hur är det att vara tvilling?” frågar människor. Ja.. ”Hur är det INTE att vara tvilling?” frågar jag tillbaka.

”Hur är det att blogga så mycket?” Ja.. hmm.. ”Hur är det att INTE rapportera allt man gör?”

Hehe. Alltså.

Skämt åsido. Men ärligt.

Jag minns inte. På riktigt.

Och rapportera är ett fult ord. Det låter som ett måste. Det är ju inget måste. Det är en frizon för alla mina tankar och projekt. Som nu. Känns som att jag skriver till en kompis.

Glömmer bort att folk läser. Som grymmaste Caroline jag träffade i onsdags. ”Jag har läst sedan du sprang SM på 100km”. Det är ju alltså april 2011, hela 1,5år sedan. Wow tänkte jag. Tänk vad mycket knäppt jag har skrivit sedan dess.

Jag blir lika fascinerad varje gång.

Syrran har alltid skämtsamt hävdat: ”Folk gillar freaks” hehe. Man är ett freak alltså?

Nej men. Man blir fascinerad över att människor (ni) läser bloggen. Madde drog upp ett inlägg idag och ställde nya regler för sin blogg. Spännande tycker jag, att ta ton när man känner att man är på väg åt ett håll man inte vill åt.

Själv kör jag det gamla vanliga det-blir-vad-det-blir-rejset. Saknar aldrig motivation till vare sig träning eller bloggandet. Mitt problem är och har alltid varit mer på too-much-fronten.

Hursom. Ibland funderar jag på hur jag ska ”förbättra” bloggen, jag ska göra si eller så. Sedan blir det inte av, utan det blir som vanligt. En kombo av min träning och ett och annat tjohej. Mitt liv i ett nötskal.

Nu när man är på nya marker ungefär stup i kvarten så är det häftigt att ha ett stort stöd i ryggen. Då menar jag inte mina vänner bara, utan mer ni som läser här. Som orkar med mitt jidder. Som aldrig sviker (enligt statistiken!). Jag resonerar mig fram till att ni måste tycka hyfsat om mig om ni återkommande läser ;) och gilla mina idéer, projekt och event (även om det mest sökta på min blogg i ärlighetens namn är pojkvän haha… helt sjukt men sant, samma sak om man försöker googla mig. Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang från eventuella friare, eller om det är mer ur skvallersynpunkt.. oh well, så härligt sidospår ändå, som får mig att skratta.). 

Hursomhelst. Det är en stress att vara -offentlig- med saker man tar sig för. Som Mallorca-resan, vilken stress liksom, sådant är risktagande. Eller nät man sticker ut hakan och ska fixa ett lopp eller tid. Samma sak med annat man arrangerar och så gärna vill ska bli bra. Och med föreläsningarna också. Jag må ha ett gott självförtroende (annars springer man nog inte marathon i superwomandräkt), men nog tusan så kan man ifrågasätta ibland. Men jag är uppbackad av fantastiska vänner, läsare och en familj som tror på mig och mina idéer. Som gör att jag vågar satsa på allt jag vill.

Såklart jag går genom livet med ett leende. 

Och som jag alltid sagt. Tur som fan att jag startade den där bloggen i februari 2009. Det skulle jag aldrig vilja ha ogjort. Så mycket vänner, kärlek, möjligheter och stöd jag fått av den är omöjligt att beskriva.

Låter säkert riktigt konstigt för någon som inte är med i bloggsvängen, men jag garanterar att du hade känt likadant på min position. Men det kräver något i utbyte. Jo. Att du bjuder på dig själv. På ditt liv, på gott och ont. På risktagande. På otroligt mycket tid (!). På din personlighet. Och så vidare.

Men det är det värt.

Februari 2009. Hade gladeligen gjort om det.

Hoppas ni uppskattar bloggen lika mycket som jag gör :-)

Snart 4 år and still counting…