När det är långt kvar.. men nu. Mindre kaxig ;) Nu är jag bara nervös och har ont i magen. Hjälp. Hur ska detta gå..

Ungefär likadant kände jag inför mitt första marathon 2006. Haha..så kaxig jag var innan. ”Kan andra kan väl jag?”. Jag var rätt liten när jag ändå stod på startlinjen kan jag meddela. Men det gick! (Och eftersom jag redan då som 17åring skrev ner mina löparupplevelser så finns det text kvar). Jag känner att jag har utvecklat språket en aning sedan dess ;-)

”Idag har jag varit med om det mest hemska, jobbigaste, energikrävande någonsin!! Men samtidigt var det ju för underbart! Gaaaaahh jag är fast! Hjälp, stackars fötter och knän säger jag bara..

Så hur många vill ha en skön resumé då? Ingen? Haha kommer ändå!!

3.56.22
3.56.22
3.56.22
3.56.22
3.56.22
3.56.22

Men bäst i min årsgrupp?? Jag kommer inte in på hemsidan!! :( Jag vill lääääääsaaaaaa….

NU är jag så jävla glaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaad!! Jag klarade av det, och jag klarade av det galant!!

Hur många vill ha en härlig km by km-resumé? Här kommer en kortare variant!

Okej jag kommer till Östermalms IP och lämnar in allt, hade ju ätit riktigt tidigt, vid halv 11, var lite orolig över att det skulle vara för tidigt men det höll i alla fall! Sedan var det köande bland startblocken som gällde, i åratal! Usch, blev kissnödig och nervös av det..men det släppte sedan! In i startfållan och BOOM så satte loppet igång! Tog mer än 5min innan jag kom över startlinjen men när jag väl var över så kom värsta lyckokänslan, liksom ”ÄNTLIGEN!”.

1-5km Sjukt toanödig, drack bara 1 klunk vatten trots värmen, ville absolut inte bryta här för ett toabesök, snacka om onödigt. Ibland önskar jag att jag var man, ni vet inte hur lätt ni har det!
6-16 Det här var den bästa delen på loppet! Allt förflöt otroligt smidigt och jag njöt av att springa, det är såhär det ska kännas. Kilometrarna försvann bakom mig, jag sick-sackade mig fram bland löparna och hade värsta ”go:et” i benen! Vid 10km dog pulsklockan så jag  körde på känsla resten av loppet..höll ingen tid alls. Det räckte med tidtavlorna de hade på maran. Upptäckte härliga Zandra efter första Västerbrons fighten, det gav mig kraft! Träffade på lite andra vänner längst med banan också, det ger mer än vad man tror!
18-28 Nu började det kännas i benen, men det var ändå inte smärtsamt på något vis, visst var det trötthet men samtidigt inte så farligt. Höll ganska god fart till 25km, då låg jag riktigt bra till. Tror det var ca 1.42 efter 21km, jäklar säger jag bara. Föll ganska rejält sedan..
29-35 Nu började jag räkna ner, längre än 30km har jag ju aldrig sprungit tidigare, spec inte i detta tempo, nu var jag tvungen att sakta ner, benen ville inte köra på som tidigare..haha med all rätt. Andra västerbron var djävulsk, men värst var ändå att komma över bron och upptäcka att man hade över 8km kvar..då ville jag gå hem och sova!
36-39 N’r andra fick kraft f;r att det var lite kvar kände jag mig mest överväldigad..Inte av trötthet (även om det fanns) men psyket var inte med mig ett tag där. Jag höll ett rätt så lågt tempo pga skallen, jag var helt slutkörd i huvudet. Bara ”Ett steg till, ett steg till, ett steg till…osv”
40 -> Till mållinjen Det var bara 2km kvar, alla fick spänst i benen, alla förutom Mirre. Jag var trött, hade fan inte sprungit på över 10 dagar. Kan väl säga att jag gjorde som många gör, går ut för hårt i början, men vafan hellre det än att man har krafter kvar i slutet. Jag knallade på i alla fall!! In på stadion kom jag och möttes av en massa folk! Helt underbart! Fast tankarna gick lite galet ”Åh hjälp 400m till..” Haha. Fast det var en skön känsla att springa där på banan, någon dag kanske man är ensam och har fart i benen, vem vet? Lika bra att börja dagdrömma! Sedan såg jag klockan, över 4h, usch vad hemskt det var tills jag kom på att jag hade några minuter till godo, underbar känsla! Tog ett par sista krafttag och öka lite (inte så mycket som jag viljat, men vafan testa själva att spurta efter 4mil2km och 180m, det var nog bara jag som märkte att jag ökade :)

Mållinje, älskade mållinje, jaaa det var över.. Så snabbt jag stannade kom en ”förlamande” trötthet över mig. Ärligt talat, jag var tvungen att stanna 5 ggr för att ens kunna gå den 50meter långa promenaden till Östermalms IP. Sedan kom vännerna, syrran och mamsen med blommor! Då blev man kung! :D Hur var känslan då..hmm det var nog _Hade jag vetat att det var såhär jobbigt hade jag aldrig anmält mig för i helvete_ men nu efteråt är det en hel annan känsla, tack och lov.

Sedan blev det massage och nu för ett tag sedan blev det sushi (det enda jag fick i mig..var konstigt nog väldigt mätt). För örvigt kan det nämnas att jag aldrig besökte Holken under loppet, riktigt bra utan det avbrotett. Jag trodde att det skulle gå åt helvete eftersom min mage blev utsatt för en hel del som det inte fått närma sig under det senaste året! Kexchoklad, skumsvampar, gelehallon, sura godisar, dextrosol, sedan var det även koffeintabletter, energygel, sportdricka, saltgurka…ja en hel massa. Men jag klarade mig (tack och lov)!

Jahapp, slutord? Jo jag är fast, punkt slut. Alla andra hänger på nästa år eller hur?!! Btw, på studenternas hemsida ”Miranda gick en bit under 4 h som förstagångslöpande 17-åring, vilken potential det finns där!” Stolt jag är… nu ska jag vila lite tänkte jag! Tack för allt stöd kära forumsbuddies, ni är bäst!”

Åhh vilka upplevelser man får bara man vågar.

Längtar efter helgens upplevelse…