Precis som Suss sa: ”Du gillar smärtan”.
Nu kan detta tolkas på olika sätt, men vi vet ju alla att vi pratar om löparsmärtan. Den där förlamande smärtan som infinner sig i slutet av ett marathonlopp…
..och det stämmer ju. Det stämmer ju precis. Jag LÄNGTAR ju efter den smärtan.
Jag vet inte om det är mig det är fel på (hmmm ;) eller alla andra?
Men jag längtar efter morgondagens sista 12km. Jag ska försöka njuta av de första 30, även om det blir svårt med den tidspress jag har, men en sak är säker; När jag passerar 30km kommer jag att le. BRING IT ON! Jag kommer att stålsätta mig. Fram till 35km kommer det fungera.
Sedan kommer den komma. Den där som andra tror är väggen. Men det är löpsmärtan. Den där smärtan som liksom sänker sig ner över dig. Det är ingen direkt ”aajjjj”-smärta utan det är mer en tyngd som läggs på dig. Helt plötsligt tar du i utav bara faaan, men allt känns ändå som om det görs i slowmotion. Du förstår ingenting, men löpsmärtan har fattat grepp i dig!
DÅ är det huvudet som sätts in i jobbet. Då är fysikens del borta och det är bara det mentala som kommer fixa det där marathonloppet åt dig. Det betyder att huvudet måste motivera benen att fortsätta jobba i samma hastighet som tidigare och inte överfallas av negativa tankar.
Det är HÄR man visar vad man går för. Jag har skrivit det förr och jag tror fortfarande stenhårt på det. Med ett starkt psyke har man vunnit många meter.
Jag vill visa mig själv vad jag går för imorn. Jag vill visa er. Jag vill visa alla.
Jag behöver inte på något vis ha ett resultat att ”stoltsera” med utan jag vill ha ett resultat för min egen skull. Jag längtar efter att visa hur skickligt jag lyckas springa imorn. Hur bra fysiken är. Hur tuff jag är. Hur mycket bättre det ska gå imorn än i april.
Jag längtar verkligen. För att det ska även bli så FÖRBANNAT kul!!
Inte många timmar kvar nu gott folk!
Lycka till imorrn! Kick ass as usual! Pain is temporary, running is a lifestile! :)
//Johan
Du har så rätt fina Miranda. Det är efter 30 km som maran börjar. och då springer du med huvudet. Du har ett fantastiskt pannben! Jag följer ditt exempel och börjar tok-le efter 30 avverkade imorgon. hoppas vi ses på ÖIP före eller efter. Du lär inte missa IF Linnéa vid starten. Lycka till och bamsekram!
Du är så härligt inspirerande!
Lycka till imorgon!
Go Miranda! :D Lycka till idag!
När man möter Väggen, så märker man det. Det är inte vanlig trötthet/muskelsmärta eller att tvingas sänka farten, utan det är som att all energi bara tar slut pang bom och det känns som att man snarast rör sig baklänges hur mkt man än tar i. Det går inte att ta miste, jag lovar ;) Det händer som tur är inte så ofta i löpning, däremot är det ett ganska vanligt förekommande fenomen i cykling (eftersom färre muskelgrupper är inkopplade) och jag känner många som blivit sittande i diket och allvarligt funderat över hur fan de ska lyckas ta sig hem igen. Det är då man är glad om man fick med sig en nöd-gel i ryggfickan.
Väggen ska du inte längta efter. Men smärta är en högre form av njutning.
Halvvägs i en mara är man först vid 32 km. Det är då det börjar. Heja heja!