Kalla det vad ni fel, besatthet eller hobby – men löpningen snurrar runt konstant i mitt kära lilla huvud för stunden. Under jobbdagen försvann tankarna bort lite inför morgondagen – Ursvik all in. Nästan 40km terräng. Är benen redo igen? Jag tror det!

Under 4 veckor i sträck kommer mina kära ben springa nästan ett marathon varje helg. Plus annan träning förstås under veckan. För att jag vill, för att jag njuter, för att jag kan.

2 av 4 veckor är förbi. 40km till Midsommarlunchen och 56km Hornstull Järna har passerat. Imorgon blir det Ursvik och nästa helg blir det den något med ”anonyma” ultralöpningen på annan ort. Den skall planeras lite ikväll faktiskt, med det ”anonyma” ultragänget också.

Sedan skall det nog bli någon form av löpvila. I alla fall från marathon. Fast samtidigt har jag en liten idé till er den 23:e juli som jag fortfarande luskar på. Synd bara att jag, till skillnad från de flesta, inte har möjligheten att vila upp mig på semestern. Den kommer ju inte förrän i början av september. Får väl se till att vara totalt slut dårå.. ;) Ladda upp och komma igen inför hösten.

För någon kanske detta är osannolikt och för någon annan är det fullkomligt normalt. Det handlar om vilka perspektiv man har antar jag. För ett år sedan sprang jag 40min i sträck max – ja då hade det varit OSANNOLIKT men just nu känns det överkomligt. Jag har sakta men säkert gjort mina ben mer och mer vana vid distans under vinter, vår och sommar. Jag är nogrann med att känna efter och att ladda kroppen och huvudet. Jag fixar det, jag trivs och jag kan.

Sedan att vissa tycker att jag tränar mycket mer än jag skall – fine. Det har jag fått höra hela våren.

Har du en liknande planering? Hur ser det ut framöver för dig?