Det var en hel del löparglädje i helgen.. och social glädje & naturgädje, och så matglädje också för den delen. Mycket glädje med andra ord.

(Obs obs, jag har råkat skriva en roman.. )

Jag kom upp ur sängen halv sex i lördagsmorse och var på plats i Sundbyberg halv sju. Åkte med Lina in till city för att möta upp vår grymma skjuts till Jönköping; Paula och Tobbe. Bilresan gick hur snabbt som helst och ganska snart var vi framme. Allt var toppen förutom att det kändes som om det blev mörkare och mörkare på himlen ju närmre Jönköping vi kom.. och när vi väl satt där på strandterrassen i Jönköping och åt en andra frukost så öppnade sig himlen och ett skyfall kom. Åskan likaså.. och här skulle vi snart springa 45km, wtf?! Man hade ju vant sig vid het löpning nu så detta var icke bra.

Foto: Tobias Eklund

Men jäklar vilket glatt gäng vi var ändå! Alla hade kul, positiv attityd och känslan var verkligen ”Äh allt ordnar sig”. Även när himlen vid ca 8km öppnade sig och dränkte oss som blöta katter. Jag hann tänka tanken ”..och nu ska vi springa 37km till i spöregn?!” men den omvandlades snabbt till ”haha 37km TILL i spöregn!! Weho!”

Vi lunkade på från start med snygga steg. Jönköpings central lämnade vi snabbt och efter skyfallet så kom uppförsbackarna som Susanne så motiverande hade beskrivit som ”en suuuuuuuuperseeeeeeeeg backe som aldrig tar slut” precis innan start. Så jäklar vad vi var hardcore egentligen.

Men visst var det uppför och visst var det blött, men var det tungt? Nej, det var det inte. Det var härligt, det var mysigt och det var kul. Väl framme på första stoppet i Kaxholmen (bara det liksom – KAXholmen, ja jäklar så kaxiga vi är!” så var 15km avklarade och stämningen på topp.

Vi länsade Ica-butiken och hittade en härlig plats på stranden. Hemmagjorda energikakor, potatissallader, sportdryck, smörgåsar och nötter var bland annat sådant som fyllde upp våra magar. Efter en stunds tjattrande och skojande så väckte vi våra ben till liv igen och påbörjade löpningen längst med ”strandpromenaden”.

Sedan var det barnsligt enkelt att lägga distans bakom sig. Vi sprang i samlad trupp och hela gruppen var med i konversationerna; vi diskuterade (bland annat) bostadsmarknaden i Stockholm, framtida träningsläger samt hur in i helsicke trevligt det var att springa ihop.. och så självklart så berömde vi vår superfotograf och följebildschaufför Tobias Eklund som sprintade fram och tillbaka med svindyrkamerautrustning på ryggen för att fixa schyssta bilder. En riktig show bjöd han på, och frågan var om inte han också fick sig ett rejält träningspass där; multisport: intervalllöpning, fotografering och bilkörning!

Blev utmanad på backintervaller och körde förstås, jag och Alex drog upp ett lite hårdare ultratempo och avverkade distans lite snabbare än de andra för en stund. Det var otroligt skönt att känna att trots många mil så finns det mycket kraft i benen! Tänk att de löpar på så grymt som de gör! Något har jag helt klart gjort rätt i vår, jag har byggt upp ett sådant benmaskineri alltså. Jag är så tacksam till mina kära stubbar!

Efter ytterligare 10km och med lite mjölksyra i benen efter backintervallerna mitt i ultran så var vi framme i lilla Ölmstad. Gruppen samlades, lånade toaletten och smaskade på bland annat glass och godis. Jag körde en klassiker; café con gelato! Bryggkaffe med hemmagjord kulglass i. Smarrigare blir det inte! (eller jo, med en espresso, men mitt i en ultra så är man ju inte knepig heller..)

Efter Ölmstad så satte vi kurs mot Gränna. Vi hade en färja att fånga ju! Fast vi var inte stressade utan vi hade marginaler att lita på. Fast ändå hade vi faktiskt ett ganska högt ultratempo fastän det t.o.m sluttade uppåt! Det här partiet är ju känt på Vätternrundan för att man flyger fram ständigt sluttande neråt – vi sprang alltså åt motsatt håll, ständigt sluttande uppåt ;) Men det gör ju bara att man känner sig ännu tuffare, eller hur?

Så uppförsbackarna kunde inte kapa någon glädje när det är så skoj. Dessutom, kolla vilka otroliga bilder det blir! Lite fler knäppa fartlekar här och där uppe i 4,30tempo för att utmana kroppen lite. Lite hoppande framför kameran och fler skratt under resans gång gjorde att distansen försvann i ett naffs! Vi sprang vid sidan av vägen men till skillnad från när det var Hornstull-Järna (då jag tyckte landsvägspartiet var lite farligt) så kom det ju sällan bilar här, och dem som kom hade förnuft nog att väja med marginaler (tackar tackar!)

Dessutom vid ett parti blev vi fotade av en annan fotograf, nämligen från Jönköping-Posten! Dem hade uppnmärksammat vår lilla expedition och kommit för att dokumentera den. Så det kommer att stå lite om dessa mysiga Stocholmares Jönköpingsresa i den tidningen framöver. Skojigt värre! Man kände sig för övrigt lite egoboostad som fick kuta framför så många kameror under resans gång..!

Framme i Gränna efter ca 38km i benen. Lika pigga och fräscha som vid starten och med gott mod. Kom på färjan och njöt av vattnet, Visingsö’s skönhet och fick skryta lite för cyklisterna ombord om vår lilla tripp. Jag kunde ju inte låta bli, han kommenterade och frågade ju om min GPS-klocka. Så då är det ju nästan ett måste att visa honom att det står 38km på den ;)

Över färjan och med siktet inställt på Susannes nyköpta Persgården. Där skulle det minsann serveras lite underbart hälsosamt snacks och äppelmust! Vägen dit var bland det ljuvligaste att springa på!

Efter 38km av hård asfalt fick vi springa i en underbar trollskog på mjuka stigar och med Vättern ett par meter bort till vänster. Man fick akta sig så man inte drömde sig bort för mycket med blicken för att en del stock och sten var man tvungen att hoppa över! Jag blir faktiskt lite knäppt lycklig i själen när jag bara tänker på det. Otroligt hur vackert det kan vara att leva..

Efter marathondistansen var vi framme på PERSGÅRDEN, framtidens träningsmecka! Världens mest underbara Susanne bjöd på otroligt goda hälsosamma godbitar och en fantastisk äppelmust!

Där satt vi och bara GOTTADE OSS i allt; löpningen, gemenskapen, snacksen och utsikten. Bara för att nämna några.

Eftersom vi hade siktet inställt på ultra så var vi förstås inte nöjda med ”endast” marathondistansen, utan vi väckte våra kära ben till liv igen ytterligare en gång och sprang genom trollskogen tillbaka till hamnen. Jag kände mig sådär stark som jag bara kan göra när jag mår riktigt bra. Jag tog täten och ökade farten. Nu var det Runner’s high. Jag drog upp i 5-tempo och njöt av att låta benen jobba på, skuttade över stock och sten och sprang ifrån gruppen. Inte för att jag tror dem klagade, de hade fullt sjå att njuta själva. Närmare och närmare slutet och när sista kilometern kom så gick jag loss stenhårt. Jag drog på och skenade lite och tänkte på hur fantastiskt grymt det är att benen kan göra såhär mycket! I ett naffs så hade sista kilometern passerats på 3.55. Bara sådär!!

Vi stod sedan där med fåniga smalj allihopa. Ingen var speciellt tagen heller, utan alla var ju bara glada! Jag log säkert större än vanligt också, och innan vi skulle ta våra hyrcyklar så blev det lite söta high-five och hurrarop.

Vilken tid den aktiva träningen blev dessutom! Så snabbt har jag inte kutat ultra tidigare. Men alla små backintervaller och fartlekar under dagen, samt det att det spratt i hela kroppen bidrog till en fin tid för egen del.

45km, 4h 16min 23sek. Tempo: 5.42min/km. Puls 166.

För egen del så säger den här bilden allt: Det är sådant här jag ska göra.

Tack allihopa för att ni förgyllde min löparsommar!