Den 3:e mars 2006 startade jag en träningsdagbok. Såhär skrev jag då:

”Vad kan jag berätta då? Jo, jag har givit mig fan på att springa marathon den 3e juni och jag tränar för fullt inför det”

Jojomensan. Jag tränade för fullt. Rejält för fullt. Här kommer nästa del i Träningshistoriken. Tidigare har jag skrivit både en del1 och en del2. Eftersom det är tvångsvila idag har jag suttit och jobbat med detta sedan jobbet..

(Jag varnar redan nu för ett alldeles för långt inlägg!! och med alldeles för många hopp-bilder!)

Jag sprang jämt 2006. Jag valde bort allt för löpning. Jag och löpningen, jäklar så tajta vi var. Jag valde bort middagar, fikapauser och andra aktiviteter för att träna. Som jag tränade. Jag tränade jämt. Det var aldrig snack om att inte träna. Att inte träna, det var ju för latmaskar – resonerade jag. Jag var beroende uti fingerspetsarna. Jag ansåg att ett tungt gympass utan löpning funkade som vilodag. För att styrketräning var ju vila. Löpvila åtminstone. En sådan dag kanske man skulle ha i veckan hade jag insett, eller ja, alla sa det till mig i alla fall.

Efter mitt Stockholm Marathon 2006 (3.56) insåg jag att det var det här jag ville satsa på. Så jag satsade! Jag är en prestationsmänniska som kör i 110km/h. Jag fick dåligt samvete när jag inte tränade. Eller vafan, jag ska vara fullständigt ärlig nu från början; jag fick ÅNGEST när jag inte tränade. Under 15km var inte träning!

Jag behövde träna för att klara mig psykiskt. Veckan efter maran mådde jag så dåligt för att jag hade vilat så många dagar. Så 6 dagar efter maran sprang jag till Ursvik och drog runt Xtremespåret och tillbaka. En nätt liten tuff terrängrunda på 25km i 5,30tempo. Jag hade ju latat mig nog tyckte jag. Jag förstod bara inte. Jag drevs av små monster som sa åt mig att träna. Jag drevs av små monster som sa åt mig att äta lite och hålla mig lätt.

Jag drevs helt enkelt av små monster att bryta ner min kropp.

Jag tävlade varje helg den sommaren. Jag tränade hårt och tävlade hårt. Tävlingsmänniska såklart. Maxade alltid. Jag kunde springa en terrängmil på träning på torsdagen på 48min och därefter tävla stenhårt på lördagen och persa. Jag var precis där som jag är nu – helt fucking odödlig. Helt sjuk prestationsmaskin. Jag rycktes med. Jag tänkte löpning, jag åt löpning, jag sov löpning.

Jag = löpning.

Det var inte så att mängden var oerhörd egentligen. Det var nog snarare sättet att utföra den. Jag maxade allt som oftast, jag åt lite, vilade lite och jag krävde mycket. Min kropp gav och jag bara tog.

Jag sprang Stockholmsloppet och persade på 42.48. Jag sprang Midnattsloppet, S:t Eriksloppet (1.38.39), Lidingöloppet (2.36) och hade alltid massor att ge. Jag slet. Jag ädge. Jag älskade.

Jag har ju alltid älskat att prestera. Det bara är så.

Sedan kom Hässelbyloppet 2006. Dagen jag skulle persa. Dagen jag skulle komma nära 40min på milen. Kanske t.o.m under?

Jag satte iväg stenhårt i 4mintempo och det kändes okej första biten. Efter 3km inser jag dock att pulsen är i maxläge – 195-197slag/min. Konstigt tyckte jag. Sänkte farten lite. Pulsen fortsatte att vara i max. Sänkte ytterligare. Pulsen var fortfarande hög. Gick. Fortfarande maxad puls, varför?

Jag blev så rädd ska ni veta. När pulsen skenar sådär så börjar man tänka på plötslig idrottsdöd och allt vad det innebär. Fortsatte ändå jogga genom loppet och kom in på (relativt goda) 46.11.

Jag var så förbannad och besviken. Jag hade energi men jag hade inte kunnat köra järnet. Vad hade hänt? Just då fattade jag inte tror jag. Jag förstod bara att det helt enkelt inte var min dag. Jag trodde att det skulle komma nya lopp. Men tänk så livet fungerar egentligen.

Jag var besviken. Men helt oförstående. Jag vägrade avsluta säsongen med ett misslyckat Hässelbylopp. Jag blickade framåt efter möjligheter som kunde ge mig motivation. Åland Marathon 29 okt?? Jajamensan!!

Jag bestämde mig. Jäklar där skulle det bli åka av. Samtidigt gick de få passen efteråt förjävligt. Dagen efter Hässelbyloppet (den 10:e okt 2006) skrev jag såhär:

Jag vill så gärna springa Åland marathon. Nu har jag dessutom börjat fokusera men jag har förstått att jag tränat/tävlar för mycket. De senaste 2 månaderna har det varit runt en tävling per helg, det tar ganska mycket på kroppen att försöka maxa varje vecka. Men varför tävlar man annars, om inte för att ge allt?

Imorgon blir det milen i ursvik med pulsband, anar jag oråd kommer det bli en sakta mak runt banan för att sedan bli 2 veckors löpvila. Nödvändigt inför marathon…är det idiotiskt att planera något sådant? Kanske. Men jag vill så in i hvete gärna springa…och ge allt, och verkligen förbättra mig…usch man vet ju varken ut eller in. Alla säger att jag ska ta det lugnt med att pressen jag lägger på mig själv eftersom jag vill kunna springa nästa säsong med, men 2veckors vila borde väl kunna göra susen? Eller så är jag naiv, vad vet jag.

Jag fattade ju inte för fem öre alltså. Jag trodde att lite löpvila skulle göra susen. Tänk om jag hade vetat att jag inte skulle tycka om att springa igen förrän 3 år senare?!

Att jag alltid skulle tänka på det där Hässelbyloppet då det sket sig förjävligt. På hur jag skulle gå runt i 3 år och inte njuta av löpning. På hur jag i tre år inte skulle vara i närheten av varken tiderna eller distansen jag hade presterat under den där säsongen 06?

Jag vägrade som sagt att förstå. Alla tvingade mig att avboka Ålands idén. De förstod ju. Inte jag. Jag blickade framåt ändå; (från den 16:e okt) ”Det blir i alla fall en vårmara; Treviso, Rom, London eller Paris – något ska det bli.”

Fick till lite pass. Frustrerad insåg jag att farten, motivationen och viljan var borta. Benen ville inte springa. Inte för fem öre. Varför?? Varför??! (Från den 20:e okt)”Segt men ändå hyffsad fart. Bättre än de senaste veckorna…men man kan ju inte låta bli och undra var fan farten har tagit vägen?”

Veckan efteråt var jag totalt utblåst på energi. Jag ville inte träna. Men mina små besatta monster tvingade mig ändå. Mina ben ville inte och huvudet ville inte. Veckan summerade 22km ”När har jag ärligt talat varit med om så pass lite träning tidigare? Usch ångestframkallande.” Jag mådde uselt.

Såhär i efterhand förstår man ju att jag skulle försättas i en tvångssele och tvångsvilas. Men jag fortsatte ändå att mosa på i mitt stackars övertränade tillstånd. Jag led. Jag var ju löpningen. Från den 24:e okt ”Eftersom löpningen går åt helvete kan man ju köra styrketräning istället…”

Jag tvingade ut mig själv för att köra snabbdistans. Jag gick besviken hem. Jag tvingade ut mig själv på intervaller och jag gick besviket hem. Jag pushade pushade och pushade efter resultat på det absolut sämsta sättet. Jag bröt ner allt.

Sakta men säkert försvann all glädje. Snart fanns bara prestation kvar. Men så försvann den också. Vad hade jag då som drev mig? Små träningsberoende-monster. Hur lyckades jag mostå dem? Jo jag blev förälskad. Helt plötsligt fanns det annat i mitt liv.

Jag hade skolan. Jag hade syrran. Jag hade familjen. Jag hade kompisarna som tog mig ”tillbaka” efter att jag dissat dem hela året. Jag led av träningen så jag försökte inte ens. Ingen cell i kroppen ville träna. Det fanns NOLL glädje för rörelse. Det var förjävligt men det var så det var.

Jag slutade vara pedantisk med träningen och siffrorna. Jag valde bort att tänka på det. Jag valde att fokusera på annat. Jag blev träningsblind. Det smärtade helt ärligt för mycket.

Jag sprang lite absolut. Då och då. Men det var ju inte kul. Varje pass påminde mig om hur dålig jag helt plötsligt var. ALLT VAR BORTA.

Tiden gick. Det var vår och Stockholm Marathon kom. Jag var totalt ur löpform. Jag tog studenten. Jag försökte springa men jag led. Jag var hemsk mot mig själv. När jag sprang 10km påminde jag mig om hur jag inte tyckte det var träning förrän efter 15km förr, när jag sprang långsamt påminde jag mig om hur usel jag var. När jag spurtade i 4.40 tempo och dog på kuppen påminde jag mig om hur jag hade sprungit en halvmara i det här tempot.

Negativa tankar. En negativ cirkel. Jag tyckte jag sög helt enkelt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Så jag sprang bara färre och färre pass. Sommaren 07 tvingade jag dock ut mig på något långpass och så men jag njöt inte. Jag var ju inte ”så bra som jag hade varit”. Jag var aldrig så bra som jag hade varit. Jag insåg att jag ALDRIG skulle bli så bra ”som jag hade varit”. För mig var formen 2006 något ouppnåeligt.

Jag mådde ändå ganska bra. Jag tog studenten och levde ett annat liv. Ett liv som inte cirkulerade kring träningen. Jag åt mer. Jag valde inte bort kompisar. Jag stack till Italien och pluggade italienska. Sprang 4st 20minrundor på 1 månad. Enastående lite. Hur kunde man ens träna SÅ LITE?!

Jag fick fast anställning som säljare. Vann en säljartävling andra månaden och cashade in 6000kr extra. Fick utlopp för tävlingsmänniskan i mig. Sprang lite men malde alltid på med dåliga tankar. Gymmade lite istället. Gick mycket.

Ett år flög förbi efter överträningen. Började inse att det var det det var. Började inse ännu mer att jag aldrig skulle komma tillbaka. Var såklart ledsen över det ofta. Jag som hade varit så stark. Patetiskt kändes det också. På topp vid 17 års ålder liksom? Aldrig någonsin i närheten igen??

Löpturerna var omotiverande och styrketräningen mer motiverande. Slutade skriva löpdagbok. En ny sommar och jag slutade springa. Gick jämt och ständigt istället. Jobbade mycket. Började studera. Promenerade mellan Spånga och Odenplan allt som oftast. Gick ibland 3h i sträck. Sprang aldrig. Tröttnade på plugget. Allmänt less och trött. Jobbade och pluggade och hade 2 dagar ledigt varannan vecka. Ville ha förändring.

Fick jobb i Italien helt plötsligt på våren 09! Så mycket nytt som hände! Hade inga tankar på träningen. Började blogga. Om livet i Italien. Om italienarna. Trivdes. Sprang någon gång då och då. Gick ganska ok. Max 30min i och för sig. Sprang någon gång 35min och någon gång 40min. Helt utan GPS.

Hade de vackra bergen runtomkring mig. Jag ville bara vara ute och njuta. Promenerade mycket. Sprang lite mer. Orkade liiiite mer ändå. En dag orkade jag en hel timma. EN HEL TIMMAS LÖPNING. Var fullständigt ÖVERLYCKLIG när jag kom hem. 60MIN!! Vilket tempo?? Det sket jag i! Det viktiga var att jag faktiskt inte hade tyckt att det var förjävligt…

…och så kom den där förlösande kvällen 16:e oktober i höstas. När jag helt plötslig bara SPRANG OCH SPRANG. Som förr!!!

Jag fick en “back in the days” upplevelse ikväll. Jag blev den där gamla vanliga duracell-kanin-Mirandan i löparspåret. Den där som inte ansåg att det var träning förrän du passerade 15kilometersskylten, den där som ansåg att det vara vardagsmotion om du bara joggade, och inte löpning. Den där Mirandan.. den där som bara gick, och gick, och gick..

Äntligen. ÄNTLIGEN!! Det formligen pyste endorfiner ur öronen när jag kom hem. Jag var så förbannat lycklig!! Jag hade tyckt att det var kul. KUUUL! Att springa??! Efter 3 år utan löpglädje fanns den helt plötsligt där. Bara sådär!

Jag var euforisk. Jag var tillbaka. Jag var löpning igen.

Sakta sakta började jag springa mer. Aldrig varje dag. Jag var så rädd att bli av med min nya motivation. Aldrig tufft, aldrig med klocka. Jag skulle minsann bara springa för springandets skull. Ingen press igen tävling. Bara glädje.

Jag njöt av vackra pass vid foten av berget. Jag njöt och njöt. Jag blev bättre snabbt. Jag blev snabbare snabbt. Jag blev fylld av löpningen snabbt. Bloggen blev fylld av löpningen snabbt.

..och så…

30km igen. 30km?! 30km!! Evighetslångt igen! Jag var LYCKLIG. I höstas var 30km något oerhört. Något omöjligt. Tänk så livet kan svänga loss!

Sedan var jag fast. Fast igen. Intervaller, snabbdistans, distans. Läste träningsprogram på nätet. Anmälde mig till Stockholm Marathon och Milano Marathon. Fylldes upp av inspiration. Älskade varje minut av det! Jag hade blivit jag igen!

Jag förstår att alla ser var det går. Det går spikrakt i besatthetshögen. Men det finns många faktorer som är annorlunda nu.

• Jag lyssnar på min kropp
• Jag vilar faktiskt
• Jag vårdar min löpglädje
• Jag känner efter mer
• Jag äter mer
• Jag är mer tacksam

Men visst, jag vet hur jag fungerar också. Jag är ibland mer envis än vad jag bör. Jag hoppas bara att jag skall lyckas hålla kvar min motivation. Vissa säger åt mig att ta paus. Vara försiktig. Jag förstår dem tankarna. Men samtidigt så brinner jag frenetiskt just nu. Jag vill inte vila. Jag älskar mitt liv för stunden. Jag vill fortsätta. Jag tror inte det ”tar slut” igen. Jag är äldre och smartare nu. – ja, förhoppningsvis.

Sedan flyttade jag ju hem från Italien och blev arbetslös. 100% tid att lägga på träning såklart. Jag märkte att en otrolig hög med inspiration kom från bloggar och dess skribenter. Jag skrev mer och mer om löpning. Folk uppskattade det. Jag motiverades av det.

Jag sprang helt plötslig 33km. Lycka även här. Jag sprang 30km igen direkt helgen efter. Jag var odödlig igen. Jag var Duracell-Mirre. Jag lyckades!

Månaden därpå sprang jag 71km. Bara sådär? Ja, bara sådär?! Jag hade insett vad jag ville göra. Vad jag var bra på. Vad jag fixade.

Jag hade insett att det var äventyr som var min grej. SOM ÄR MIN GREJ.

Jag sprang helt plötsligt även Milano marathon och persade över förväntan – 3.35!

..och nu är vi helt plötsligt här. Jag sprang 56km i söndags och cyklade 76km igår. Varningsklockor någon? Jo tro mig, jag vet. Jag tänker också på det. Jag styrs av ett förnuft och en vilja.

Jag tänker i alla fall mer på framtiden nu. Inte bara på snabba resultat. Jag UPPSKATTAR varje förbannat gudomligt löpsteg. Jag glömmer inte bort min överträning. Jag glömmer inte bort hur tråkigt det var utan löpningen i livet.

Jag är lycklig över löpningen.

Jag tror att det syns.

Jag är tillbaka helt enkelt.

Nu kanske ni förstår varför jag är så entusiastisk över denna underbara gångart?

Det är ju min förlorade kärlek.

(och grattis till alla ni som orkade läsa hela. Ni är ena sega typer ;)