Jag försöker verkligen lära av mina misstag. Verkligen. Men jag är dålig på det. Eller jag lär mig, men snarare att ”tänka efter före” är fortfarande inte min starka sida. Men jag är bättre nuförtiden än tidigare. Exempelvis på det sättet jag försöker genomskåda ”måsten” och plocka bort dem.

Ni vet ju hur jag kör, kör, kör tills jag brakar ihop totalt? Jag har alltid varit sådan. Inte minst min överträning är ett bevis på det. Efter den tog det 3 år att komma tillbaka.

Även i slutet av sommaren gick det åt helvete igen. Jag hade kutat kväll och natt, jobbat dag och levt galenskap måååånga veckor utan semester, ett par ultror, och lägg därtill ett marathon på skoj, ett par dagar senare en mil på 43.36, någon dag senare midnattsloppet och maxning och sedan var jag rökt igen.

Jag som inte skulle låta det hända ju. Men lätt förstörd igen. Återkomsten blev väl egentligen Lidingöloppet, innan dess hade jag känt av förhöjd puls och hade en svårighet med att lägga mil bakom mig.

I våras gick jag förresten också från 2-3 mil i veckan till 6-7 stycken. Alla sa att jag skulle skada mig. Jag gjorde det inte, skada mig liksom, jag? Neehe. Tänk vilken tur man egentligen hade, för att man var ju inte smart direkt.

Så vad vill jag säga med inlägget? Jo att jag blir farlig när jag tror att jag är odödlig. Eller när jag känner mig odödlig.

Jo att jag är lite rädd just nu också. Skulle jag syna mig, analysera mig, och analysera mina impulser så vet jag ju att jag kör tills det tar emot. Det är verkligen så jag fungerar.

Positivt är dock att jag faktiskt har lyssnat på mig själv och lagt ner det alltför tuffaste i löpningen för tillfället – hastigheten och kvalitén. Jag har tillåtit mig att bara slappa i soffan (fastän det tidigare var uteslutet – ”man kan ju inte vila bort livet??”)

Men det är såklart att jag inte är blind. När kvalién är borta ökar jag mängden istället. Jag ska ta det lugnt och råkar springa både marathon och 10mil.. och jag gör det alltid utan att tänka efter före.

Men det är sådan jag är som person. Lite naiv. Lite tokig. Lite duracell.

Jag tror i alla fall att det är positivt för min del att komma till den insikten i alla fall. Det är en sak jag kämpar med, att tillåta mig själv att vila. Att vila liksom, det ständiga I-landsproblemet.

Men jag antar att det är en positiv sak med bloggen egentligen. Man ser sig själv utifrån liksom, inte bara inifrån.. och visst, man väljer ju själv att skriva så mycket man vill, och att blotta sig på den nivå man vill. Jag tror jag håller en rätt bra nivå, jag känner inte att jag blir för privat, men på samma gång så håller jag inte för långt avstånd heller. Jag skulle inte kunna skriva av mig alla mina tankar om jag skulle behöva ”gömma mig”. Träffar man mig i verkligheten tror jag också att man träffar precis den man läser om i bloggen, jag brukar få höra att jag är minst lika pratglad och öppen ”i verkliga livet” också. Det känns fint, att det speglar min personlighet.

Så nu har man filosoferat lite igen, och den röda tråden försvann väl någonstans som vanligt.

Idag ska jag ta vara på min instinkt i alla fall. Köpa något gott. Träffa någon gullig och bara ta hand om mig själv. Här passar det säkert in med något citat om att man bara är den man är, och man måste vårda den väl.. eller något sådant men jag hittar inget..

..Så ta hand om er helt enkelt. Det förtjänar ni.