Med på Tessans fest var även Jörgen, hennes svåger som hade köpt sig en Lidingöloppet-startplats med otroligt kort framförhållning. Nervös inför starten (då han aldrig sprungit så långt) så sa jag bara till honom ”kom bara ihåg att om du sätter den ena foten framför den andra så kommer du i mål till slut”.

På festen fick jag höra att mina ord faktiskt hade gjort stor skillnad där efter ca 2 mil! Han hade fått både styrka och inspiration av det. Ena foten framför den andra = distans. Det är som 1+1=2. Fot + fot = 2 steg.

Så ”enkelt” är det ju faktiskt egentligen. Inte enkelt – enkelt, men alltså i teorin så är det ju faktiskt det enda som behövs. Att man bara fortsätter röra på sig framåt.

Jag finner det bra mycket enklare att tänka på det sättet än att tänka distans och ”nej nu har jag sååå mycket kvar”. Tänker man i nuet ”uppför backen, ett steg till, nerför backen, några steg till” så avverkar man ju oftast distansen på ett enklare sätt.

Det som är så häftigt är att Ena-foten-framför-den-andra-mentaliteten kan gynna ALLA. Oavsett om man springer 3km för första gången, 10km så snabbt man kan eller fullföljer ett marathon. Summan av det hela är ju: Fortsätter man bara så kommer man fram.

Jag tror att det kommer att vara ett av mina kort nästa år i april – då jag ska springa 100miles (161km). När löparglädjen, peppen, motivationen, huvudet, kroppen och all energi börjar sina.. ja då kommer jag tänka ”steg, steg, steg, steg.. en fot, en till fot, ett steg till, å ytterligare ett steg…och något skutt…” och let’s face it, om jag lyckas ta tillräckligt många steg så kommer jag ju över mållinjen. Det är ju det det handlar om. Att placera foten framför den andra. I ett dygn typ ;)

När 12h är passerade är det knappast motiverande att tänka ”åh ytterligare 12h” nää då lär jag känna ”döda mig” utan jag kommer behöva ta det i små steg (steg höhö you get it..;) – dvs babystep (höhö igen). Allt kommer med andra ord att behöva göras i ”nuet” tror jag. Tankarna får inte cirkulera fram till hur det kommer kännas efter 14mil, för att om jag är fullständigt slut vid 8mil så lär ju psyket knappast stärkas av filosoferingen kring 14mil. Nej, utan då kör vi steg – på steg – modellen.

Ena foten framför den andra..

På samma gång kan man undvika katastrof på sin första mara med detta tankesätt. Undvika att göra som jag gjorde 2006. Kom till 30km-skylten, var fullständigt slut och tänkte ”Åh HERREGUD NEEEEEEJ 12km till??!!! hur fan ska jag överleva?!” Hur tror ni det gick? Var mentalt helt förstörd de återstående 12km men lyckades på något höger och vänster ändå komma i mål på en bra tid. Men jag var ett vrak vid 35km. Hade jag bara undvikit att fokusera på mållinjen så hade det ju garanterat gott bättre, och jag hade haft en trevligare resa.

Mer mentala inför-marathon-tips kommer förresten, då mitt ”marathon för nybörjare”-inlägg godtogs så bra!

Tror ni förresten att det här kan hjälpa er? Är det någon som tänker såhär?