Om någon såg en person slå på sitt vänstra ben vid Spånga station i morse runt halvåtta-tiden, skrikandes (frustrerat) ”Hallåå?!” så kan jag erkänna direkt.. Det var jag.

Men hur började det?

Jo det var alldeles för svårt att komma upp ur sängen i morse, men upp kom jag till slut. På med kläderna och ut. Sprang en kilometer och vänstra benet var som förlamat. Hallå? Sprang 1km till och blev orolig, benet var liksom – inte – med – ?

Det kändes som om benet sov. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre. Efter 2 hela vilodagar förväntar man sig ju pigga ben. Jag fick tvärtom. Alltså det gick sååå sakta. Det var tungt. Ingenting var kul. Vänstra benet strejkande. Fannnnn??!!

Efter 3km kändes mina 11km till jobbet otroligt långt.

Surt.

Så efter 5km surt tjurande / oroande över mitt konstiga vänsterben så hoppade jag faktiskt på pendeln i Spånga. Svor lite gjorde jag också.

Hoppade sedan av pendeln på nästa station och fasade inför mina ytterligare 3km till jobbet. Chockad inser jag att VÄNSTERBENET ÄR MED MIG?

Så helt plötsligt var jag alltså game? Jag fattade ingenting.

Någon som har varit med om detta tidigare. Att man har en helt stum känsla i ENA benet?

Konstigt var det hursomhelst. Men glad var jag över de 3km pigga ben jag fick i det frostiga, vackra landsskapet sista biten till jobbet. Ser ni på bilden.. och tänk hur underbart det kommer att vara när snön är framme. Skönhet.

Så vad ska man säga..

Konstig långsam morgonlöpning till jobbet. Summa:  8km, 50.46, tempo 6.20, puls 159

Kul att ni gillade Duracell Vs Ironman – tävlingen förresten. Jag har föreslagit den 13:e november, och vi får se om han nappar.