Vilken känslostorm det blev igår. Jag är fortfarande i lite chocktillstånd. Först att vara nervös och stressad inför, taggad under, fascinerad över sin prestation, nöjd och lycklig av allt stöd och alla kommentarer, tröttheten efter många timmar, kämpaviljan, och sedan till slut en otrolig stolthet i sig själv och sin prestation.

…sedan…

KALLDUSCHEN. CHOCKEN. FRUSTRATIONEN. SMÄRTAN!!!!

Ska man skratta eller gråta? Det absurda i situationen…

Jag kan meddela att jag både grät och skrattade om vartannat. Jag skrek bara rakt ut när jag fick veta. CHOCK!!!!!!

Jag var fräsch när jag gick i mål. Sista kilometern gick jag för att jag bara ville att klockan skulle bli 21.00. Jag hade utan hinder gjort 500m extra istället. Men jag gjorde det inte. Den sekvensen har gått nonstop i mitt huvud sedan jag fick höra resultatet. Jag har fortfarande inte kommit till punkten då jag är glad för min egen prestation. Jag bara rullar klockan minutrarna kring 21.00 igår i mitt huvud om och om igen.

Men jag förlorade. Jag vet det. Jag kan acceptera det. Alexander är en bättre tävlingsmänniska, han gick totalt in i kaklet och jag lät bli.. därför vann han. Men han är nog också skadad för ett bra tag framöver och jag är bara stel i framsida lår.. (sagt med glimten i ögat förstås.. av förloraren ;)

Men alstådådå helvete också.. jävalar skitt.t…. 400m…

Hade man förlorat med 3km.. visst. Men jävla kalldusch. Fyrahundrameter.

Gaaawewwwdd….

Jag ska börja bearbeta det här nu.

Jag gjorde en bra prestation. Jag är MINST lika bra. Jag ska bara förstå det. Helvetes kalldusch bara.

Samtidigt är jag glad för hans skull, och jag skrattar och hela grejer. Vi är speciella människor liksom. VEM GÖR SÅDANT HÄR? Vem går med på en sådan här utmaning och fullföljer? Nää inte många. Vi ska nog vara rätt så stolta över oss själva.

Men hahah… fyra hundra meter…

Men ändå.

92,36km. Hade jag aldrig trott. Storyn kommer!