Ja förutom evig ära och nya skor så skulle vinnaren också få ett hyllningsinlägg på den andres blogg. Så som ni ser så förlorade jag ganska mycket på 400m.. men men, that’s life. Bara att bita ihop ;)

Så hur börjar man ett hyllningsinlägg?

Jo. Men börjar med att berätta om ”första gången man träffas” eller hur? Det är väl så man gör?

Jag och Alexander träffades första gången på Kungsholmens alla gator-loppet. Vi var med och sprang med ett helt gäng som skulle ta sig ann alla gator på Kungsholmen. Vi var 50personer som startade men sakta men säkert så föll folk, en efter en. Kvar var vi ett par starka satar där vid marathondistansen. Då hade vi 2 erfarna ultrarävar, 1 ny ultraräv och 3 stycken novisar när det gällde ultralöpning; Miranda, Henrik och Alex (we will always have Kungsholmen).

Vi snackade väl lite under lopppet och jag minns att han jobbade som ”Applikationskonsult” vad nu det var för flummigt. Väl framme vid matstoppet vid 45km föll Alexander den store, han var ju inte lika stark som Miranda den store (i alla fall inte i februari). Så han sprang hemåt och jag lade kommentaren ”att du vet väl att dina 5km upp till 50km kommer vara tuffare än de första 45km?” och har i efterhand fått höra att det verkligen blev så – och spydigt har han tackat mig för den kommentaren som ”gjorde honom uppmärksam på det” (jag och min stora trut).

Sedan så träffades vi via min vän Therese ett par gånger i våras, och vi var på gemensamma långlopp. Jag hotade honom vid något tillfälle att om han skulle plocka mitt PB på halvmaran 1.38 så skulle han få en stor smäll (då var det ju förstås det enda han ville göra) och lyckades. Därmed ytterligare hot om att om han ”Minsann plockade min Milano Marathon-tid så skulle jag…” osv. Så vi tävlade. Vem skulle springa Stockholm Marathon snabbast? Nu hade jag ju bra otur med att han skulle gå och bli överbra på att springa och jag själv skulle ha en usel dag. Så jag förlorade den kampen och har fortfarande kvar att skämma ut mig på något löplopp i badmössa och badring (det kommer, det kommer).

MEN! Jag hade ju alltid distansrekordet att hävda liksom. Oavsett vad han hävdade. ”Jag har bättre maratid” ”So what, jag har sprungit läääängre än dig”. (Ps. ja, jag VET att jag nu har tappat det dumma argumentet, damnit, men om han mobbar mig rejält någon dag så får jag dra till genuskortet eller ngt).

Hursomhelst. Det var kul att tävla. Vi var ju så lika. Vi ville tävla i allt. När vi var och sprang Wisingsö Warriors 45km mellan Jönköping och Visingsö med de andra i Runners five frågade Alex ”backintervaller?” och innan han hänger med så flyger jag uppför backen. Det är oftast så det blir. Han vill helst inte själv, men måste när han utmanat mig och jag har accepterat. Ungefär som med Ironman Vs Duracell alltså. Men det är kul. Inte många ligger på samma äventyrsnivå som jag själv, känns det som ibland, och då är det kul med någon som inte säger ”men gud är du galen?” utan frågar om vi inte ska dubbla insatsen? ;)

Avslutningsvis måste jag ju också dra lite om hans satsning på Ironman. Alex drog igång sin satsning på riktigt förra året och avverkade sin första Ironman på grymma tiden 10.15. Ni kan se hans förbättringar under åren här, och ni kan följa hans satsning inför nästa års Järnman på hans blogg. Han drömmer om Ironman Hawai och jag tror han kommer att komma dit. Han är en gammal tävlingssimmare, cykeltalang och uppenbarligen också sjuhelvetes duktig på att springa. Jag tror han når dit, jag hoppas verkligen det. Till nästa år spår jag en topp20placering på IronmanSM.

Tävlingen Duracell VS Ironman engagerade visst bra mycket mer folk än vi kunde ana. Massor som har skrivit, peppat och hejat. Vi har pratat om det, hur vår lilla ”duell” kunde bli så stor. Vi gjorde den ju som en intern grej, egentligen inte för ”showen” men det var kul att människor fick inspiration och själva kände att de ville testa sina gränser efter att ha läst om oss. Vi satte visst folk i två olika fack också, team Duracell och team Ironman. Det är kul att ni hejade och var med oss på olika håll: det blev ännu mer kamp då. Men tills nästa tävling så kan ni ju gilla oss båda ;) (och sedan när nästa tävling drar igång så är det väl Team Duracell va…? ;)

Förlåt. Jag glömde. Det var ju Alex hyllningsinlägg och jag började ragga fans till nästa Duell.

Men jag tror folk har fattat det. Alex är grym. Han kan kämpa i motvind och vinna. Han är tuff, har ett tjockt pannben, ett beundransvärt sätt att tävla på, är supergo och glad, peppar alltid alla och alla får alltid ett leende.

Han är bra han.

Så visst jag förlorade.

Men det var inte mot vem som helst, det var trots allt IronmanAlex.

(Ps. Är detta hyllningsinlägg godkänt tror ni? I hope so).