Jag tänkte att det först skulle vara kul att dela med sig lite av ttankarna jag hade dagarna innan hela grejen. Inför vår stora utmaningen så tänkte jag inte så mycket på det egentligen. Hela grejen kändes lätt överväldigande och om man inte tänkte på den så fanns den inte ?
Jag hade aldrig tagit ut i förskott att jag skulle fixa ens distansrekord. Jag visste inte hur kroppen skulle reagera på lördag morgon. Jag visste inte hur jag skulle ”palla” hålla på hela dagen. Jag visste inte hur jag skulle tänka. Bara att jag behövde utgå ifrån mig själv och inte tänka på vad Alex skulle ”kunna åstadkomma” . Jag tänkte såhär: distansrekord skulle vara grymt bra och ett dubbelt marathon skulle vara en dröm, dvs ca 85km. Så tänkte jag ungefär. Inte mycket mer.
Jag var rädd och nervös innan.
Jag skrämdes av modden. Jag skrämdes av det faktum att jag sprang en tuff 5milare lördagen innan. Jag skrämdes av hur trött jag kände mig veckan inför. Men jag höll tyst förstås.
Sedan hade jag ingen plan alls. Ingen aning om var jag skulle springa någonstans, utan visste bara att jag skulle ”dela upp” loppet för att beta av bit efter bit. Inför loppet tänkte jag hela tiden ca 6mil in i tävlingen. Aldrig längre än så, det kändes liksom bara för stort. Jag tänkte att det fick ”bli som det blev” sedan på kvällen.
..och mest av allt så skrämdes jag av att springa själv. Jag har hittils iår bara sprungit 21km som mest själv. En gång! 21km?! Jag älskar ju att springa med folk! Jag hade snudd på lärt mig att jag ”sög på att springa själv” och att detta skulle bli omöjligt. Jag försökte in i det sista av få Alex att låta mig ha sällskap.
Så jag var mest nervös och stressad inför tävlingen. Aldrig speciellt tävlingstaggad egentligen. ”Må det vara över” tänkte jag snarare. Något att överleva bara liksom..
Så jag lade upp taktik. Mitt hem var min bas, mitt HuvudKontor . Kläder låg framlagda, och planen var att köra 2 pauser hemma och båda gångerna snabbt byta hela dressen och skorna. Allt från underställ till strumpor och jacka. För att hela tiden känna mig vatm och glad. PersgårdenMyslin var ihälld i en skål redan, Gatoraden framplockad för att smälla in i camelbacken och de saltade nötterna framme för energitillförsel.
Jag tänkte på dem småsakerna istället. På hur jag skulle förenkla löpet. Jag hoppades på att det skulle vara en givande taktik. Jag var snudd på säker att Alex INTE tänkte i dem banorna.
Men samtidigt innebar det att jag skulle behöva springa nära hemmet hela tiden, eller i alla fall återkomma till mina kvarter rätt så ofta. och det kändes väl både betryggande och tråkigt. Men jag hade inte pannben nog att bara ”köra till Bålsta och tillbaka” – ett marathon åt ena hållet och ett marathon hemmåt. Kanske när det är varmt, kanske i grupp. Men själv? Nej då var jag mer inne på spåret att avverka runt, runt och runt.
Hur jag gjorde då? Jo det får ni veta sedan. Alex han sprang i alla fall hela tunnelbanesystemet. Helt annan taktik.. Vi är olika men ändå lika. Olika när det gäller planering och taktik, men ändå båda väldigt tjurskalliga och tjocka pannben.
Jag slängde förresten ur mig en kommentar om att ”han nog är skadad nu och jag bara är stel i framsida lår” och det var förstås sagt med glimten i ögat. Jag önskar honom absolut INGEN skada, utan tycker att det hela blir tusen gånger bättre om vi både går från denna utmaning med kropp och knopp i behåll :)
Så blir vi ännu mer taggade inför nästa gång (som han för övrigt meddelar aldrig kommer ske.. men det tror jag knappast på).
Igen igen igen!!! ;-)
Var tävlingen fair-play? Vetskap om medtävlarnas mellantider har avgjort många tävlingar. IRONMANAlex bloggmobil lade av 13:36 då hans sista bloggmeddelande innehöll frågan om hur du låg till? Från honom blev det sen helt tyst till 23:01. På sin bloggsida säger han att han fortsatt kunde läsa SMS på sin ”icke-bloggmobil”. Tio minuter efter att hans blogg-mobil lagt av, 13:47, bloggade Alexandra att du passerat marathongränsen; 15:33 bloggade Sofi att du passerat fem mil och 17:51 bloggade S att du passerat 64 km. Detta var inte fair-play då han blev ”peppad” av att veta dina sträckor med du inte visste hans. Har jag fel så rätta mig! Jag anklagar inte IRONMANAlex för att medvetet ha fuskat, ett j-v-l batteri avgjorde tävlingen.
hej, jag är s och sofi(a)!och vad jag vet så får man kommentera vad man vill.. det enda tävlingen gick ut på var att de inte fick läsa varandras bloggar men vad vi skriver i kommentarerna är väl upp till oss!! jag tror säkerligen att miranda också fick kommentarer hur han låg till!! och fine vi peppade han men det var för att miranda å andra sidan sprungit 70 km förr medan han endast sprungit 56 km , dessutom var det inte vi som sprang åt honom! han kunde ha fått ont i höften eller vad fan som helst och då tror inte jag att han hade brytt sig om vad vi kommenterade!
jag anser inte att miranda har förlorat! 400 m = 0 och , så vad spelar det för roll?
Här är vad jag tycker i frågan i alla fall. Jag tycker helt klart att tävlingen ändå var fair-play. Miranda valde självmant att lägga ut avverkade kilometer trots att det inte var något krav. Jag hade bestämt mig redan från början att inte gå in på hennes blogg under loppet. Det fanns flera anledningar till det. Framför allt kände jag att jag inte kunde inte vara 100% säker på att informationen på hennes blogg var korrekt. Hon hade mycket väl vid något tillfället kunna skriva att hon t.ex. hade sprungit 60 km medan i själva verket hade avverkat 70 km. Detta hade säkert invaggat mig i någon falsk säkerhet om jag också hade legat runt 70 km eller så. Jag fick Alexandras kommentar om att hon hade passerat marathondistansen av min polare men då svarade jag att jag inte ville ha några fler distansangivelser. Jag tyckte att det var bättre att inte veta och endast köra mitt eget race! Jag anser absolut inte att det var batteriet som avgjorde tävlingen
Hej Alex! Du motsäger dig själv angående info om loppet. Så här skriver du på din blogg: Jag fick dock sms på min ”icke-bloggmobil” om de kommentarer som ni skrev så det betydde verkligen jättemycket för mig. Ha-ha-ha 400 m i skillnad i ett lopp på 12 timmar låter i min värld som ett ”practical joke”. Jag väntade under dagen på att du skulle ha laddat om batteriet och fortsatt blogga. Vad har du för batteri?? Ha det bra under alla omständigheter!
Jag förstår inte hur du kan tycka att jag motsäger mig själv. I bloggen skrev jag precis som du säger att jag fick sms på min ”icke-mobil” men i kommentaren ovan skrev jag också att jag svarade min polare efter första distansangivelsen att jag inte ville ha några fler sms med Mirandas distanser. Eller menar du att jag blev så ”peppad” av att veta att hon hade sprungit ett marathon klockan 13.47, och det var detta som var så orättvist att det avgjorde hela tävlingen till min favör? Sen är det lite väl svårt att ladda mobilen när man är ute och springer längs hela tunnelbanesystemet och att man dessutom inte har någon laddare med sig. Jag har tydligen ett batteri som snabbt laddar ur sig när det är kallt då man både fotograferar och bloggar under några timmar. Ha det bra du också under alla omständigheter!
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt om jag på något vis ”förstört” er tävling. Var inte alls min mening, utan bara ett svar på frågan i blogginlägget. Grymt jobbat båda två, och som sagt – förlåt!
Du har inte förstört någonting Alexandra :)
Håller med Dan. Alexander hade mer makt i och med att han hade mer info. Fast skrev de att de inte fick läsa varandras bloggar? Hur som helst, båda är fantastiska.
Grymt imponerad, bra jobbat, härligt med tävlingar. Blir helt tagen när jag hör om era prestationer, en annan försöker sig på 3 mil i terräng och tycker det ska bli en utmaning men Ni är på en helt annan nivå, bortom elit!
Herregud, inte behöver man börja bråka tycker jag :-) Båda gjorde en sjuk prestation! Riktigt, riktigt bra jobbat. Även om det var 400 meter som skiljde och man kan dividera huruvida batteriet dog eller vad man nu kan hitta på kan man ju aldrig ta bort den otroliga insats både Miranda och Alex gjorde. Så jag tycker båda helt klart är vinnare, även om Alex sprang 400 meter längre.
http://rebeccacecilia.blogg.se/2010/december/mirandas-minut.html#comment
Hoppas det är okej :)
Hej Miranda!
1. Gud va du e fin pa forsta bilden, bedarande!
2. Sjukt imponerad av din insats, du ar sa grym
(sorry för stavningen, bor ej i sv)
Stor kram ifra Mia Nini S.
Detta var väl ändå en tävling mellan Alex och Mirre… De var arrangörerna, och(!!!) de enda deltagarna. Mirre valde att skriva antalet km på sin blogg och därmed var hon nog medveten om att Alex kanske skulle få nys om detta, men det var hennes val. Så jag tycker att det känns orättvist att säga att Alex hade mer makt, att det inte var fair play osv. Och att börja ifrågasätta typ om hans mobil verkligen hade lågt batteri???? kom igen, han bloggar väl föressten så många gånger som han vill under loppet, så varför i överhuvudtaget spekulera i vilket batteri han har? Jag tycker att de båda två har gjort fantastiska prestationer, och visst är det otroligt att det skiljde så lite, men det visar bara på hur envisa och grymma de båda är som kom så långt, Så grattis till er båda två!! ÖVER 9 MIL!!! respekt!