Okej.

Jag erkänner.

Första gången jag anmälde mig till marathon så var det för att skryta.

Ja, det var ju faktiskt ungefär det.

17 år gammal. Innebandy och fotbollsbakgrund. Började springa lite runt årsskiftet 05-06.

Om alla andra kan springa marathon så kan väl jag?!”

Kaxig, naiv eller helt enkelt lite modig?

Jag har ju inte förändrats heller. Ni vet ju att jag är anmäld till en 100 miles-löpning i april?

”Om andra kan springa 16mil så kan väl jag?!”

Haha.

Men helt rätt tycker jag.

Så.

När jag anmälde mig till marathon som 17-åring var det för att skryta. Det var ju häftigt helt enkelt. Då trodde jag ju att marathondistansen var det längsta man kunde springa också (höhö) och det skulle ju helt enkelt vara SUPERKUL att få berätta det för folk.

..och det är ju speciellt också. Man har rätt till att skryta lite. Hur många har egentligen kapacitet nog att ta sig runt 4 mil?  Inte många promillen av Sveriges befolkning, så man hamnar ju i en liten speciell klick. Man får känna sig unik när man har sprungit ett marathon. Man får känna sig odödlig, superhäftig, otroligt duktig och helt enkelt jävla överbäst! Det är HELT OK. Du förtjänar det!

Så tänk på det när det tar emot. Hur du kommer vara KUNG när du korsar mållinjen.

Säg att 20.000 av Sveriges 9 milj springer ett marathon. Det är ju en bråkdel som gör det. Helt klart garanterat skrytmaterial.

Varför ger jag detta tips?

Inte egentligen för att sätta sig på en häst och anse sig vara bättre än alla andra – utan helt enkelt något som ger en marathonnybörjare lite extra bränsle inför den stundande tävlingen.

Det kommer vara SUPERKUL att berätta om. Helt enkelt superkul.

Tillbaka till mitt första marathon. Dagen efter var jag ledig men andra dagen efteråt hade jag skolavslutning 2:a året på gymnasiet och vårt klassrum låg högst upp på fjärde våningen. Ont som fan i hela kroppen hade jag. Träningsvärk i varenda muskel.

Men samtidigt överkomligt. Men jag stönade och haltade runt ÖVERDRIVET mycket i skolan, just för att alla skulle minsann se ”Hon hade sprungit ett marathon, shitt!” eller fråga hur jag mådde så jag kunde förklara ”Nämen alltså, jag sprang ju liksom Stockholm Marathon i förrgår.. ja det är 4 mil alltså.. känns lite”.

Superdrygt kanske. Men herregud gott folk. Jag var KUNG.