Ja hur gör man egentligen inför helgen..?

Jag vilar.

Åker på kundmöten, jobbar, tvättar, superkompenserar på kontorsstolen, äter en massa mat och träffar vänner. Laddar upp mentalt.

Gjorde en lista igår faktiskt. På motiverande ord. Skrev ner allt som -förhoppningsvis- får mig att gå i mål på TEC. Ord som får mig att fortsätta när det känns förbannat tungt.

Det var en blandad kompott på listan. Motiverande citat, vänner som stöttar mig, hur bra det kommer att kännas, hur duktig jag är samt hur otroligt kul det kommer att få vara att prata om det sedan.

Om jag någon gång är rädd för att bli besviken? Jag fick den frågan tidigare idag.

Jovisst är man väl alltid rädd för att bli besviken. Men besviken kommer jag inte att bli så länge jag ger mitt allt – oavsett hur det går i tävlingen.

Kanske, kanske, bokade jag in mig på Algarveresan veckan innan TEC för att ha något att ”skylla på” om det gick åt pipsvängen. Liksom jag laddade inför Lidingöloppet med 5mil några dagar innan. Det är enklare att ha något att ursäkta sig med om det går dåligt.

Nu har jag istället insett att så länge man ger sitt allt så ska man vara nöjd. Då kan man inte misslyckas, oavsett resultatet.

Jag jobbar hårt med att bli nöjd med mina prestationer. Som när jag sprang 92km och förlorade mot Alex med 400m i vår 12h-utmaning. Ännu idag är jag inte fullständigt nöjd över den insatsen. Bara för att jag satte mig 4min innan tävlingen tog slut. Efter 11h56min. (Jag kunde inte sova efter det där.. ojj så jag grämde mig).

Så en sak är säker. Jag tänker försöka som fan på lördag. Precis som Irina skriver, jag ska banne mig i mål. Om inte springandes så gnatandes! Så länge jag kör hela vägen in i kaklet blir jag nöjd. Bara jag försöker allt-jag-kan.

Och det ska jag.

Häng med på mina 100miles här på bloggen.