Jag har fått höra att jag ger ett väldigt självsäkert intryck. Att jag verkar ha gott självförtroende.
…och det har jag också. Självförtroende.
Men det är inte alltid så enkelt. Inför mina 100 miles på lördag så pendlar jag mellan att vara totalt kaxig ena stunden och känna ”hur svårt kan det vara?” till att helt plötsligt känna ”hur tusan ska detta gå egentligen?” nästa stund.
Jag inser att jag har noll koll på ultra och allt som kan gå fel, att kroppen förmodligen är trött och att 160 kilometer är en förbannat lååååång sträcka.
Men så.
Inser jag att det kommer sänka mig totalt om jag fortsätter åt det hållet.
Istället har jag bara ett val. Köra på spår nummer ett. Känna mig säker, kaxig och ge mig på en utmaning många andra knappast skulle våga. Köra så det ryker, hoppas på det bästa och ”se hur det går”.
Vara självsäker.
För helt ärligt, vad är det värsta som kan hända?
Jovisst, jag kanske inte tar mig i mål. Men då har jag en upplevelse att lägga till i bagaget och förhoppningsvis lite mer kunskap om ultra och hur min kropp reagerar på tävling.
Man lär sig helt enkelt saker genom att våga.
Som när jag flög ner till Italien för ett par år sedan och började jobba i en helt ny stad på ett helt nytt företag. Med 2 veckors varsel. Bara – sådär. Det gav ju jättemycket.
Hoppas jag alltid vågar göra saker. Trots att det är skrämmande ibland så förhöjer det verkligen vardagen.
Utmanar du dig själv med utmaningar?
Jag älskar att du är så självsäker. Du är säker. På dig själv. Mentalt och fysiskt. Det är inspirerande! låt ingen någonsin ta det ur dig!!
Jag är anmöld till min första löptävling på lördag. Det är bara 10km men det är tävling, aldrig tävlat i löpning innan. Det handlar inte om att klara för det gör jag ju utan om att vilja ha en bra tid. Alltså om att inte göra sig själv besviken, tänker du aldrig så?
Oavsett hur det går på lördag så hade du helt säkert blivit mer besviken på dig själv om du inte vågat försöka. Alltså är alla resultat en ren succé! Lycka till!
Håller med Dan! Det är viktigt för att kunna utvecklas att välja utmaningar som egentligen är ”lite för svåra”, alltså utanför bekvämlighetszonen för att känna att det är givande. Samtidgt är gränsen mellan mod och dårskap väldigt tunn, men jag tycker att du balanserar som en prima ballerina på den utan att falla.
Tror också att inställningen gör halva jobbet för att lyckas. Kolla på Chris Solinsky tex, han är en stor amerikan, absolut ingen 10 000meterskropp, men han har ändå fenomenala rekordtider på sträckan, han sägerj u det i någon intervju, att om man inte tror att man kan, är man redan besegrad.
Gå inte på att ha kul på TEC, just det, KUL! Det som händer händer, och antagligen går det strålande, men skulle det mot förmodan gå dåligt, så har du ändå vågat någonting som ett fåtal vågar, och nästa gång du provar, vet du precis vad du kan göra annorlunda för att det ska gå bra!
Stort lycka till Miranda! Tror på dig!
Klart du kommer att klara det! Det kan omöjligt finnas någon starkare än du! Skickar massvis av lycka till!
Helt rätt Miranda! Man maste vaga för att vinna. Vad är det värsta som kan hända? att du inte orkar? Fa ga en bit? eller avbryta än sen?! Du har ju hela livet pa dig att göra ett nytt försök.
Det är klart du klarar det! Med ditt pannben lika tjockt som Bill Gates plånbok ska det inte vara några problem. I mål kommer du garanterat! Antingen springandes eller knatandes.
Det kommer att gå kalasbra! Själv var jag inte lika kaxig idag ;)
(mitt långpass-försök slutade inte speciellt lyckat med andra ord – hela historien finns att läsas på bloggen för den intresserade…)