Då påbörjar jag romanen. Jag kan nästan garantera redan nu att det blir ett långt inlägg med både mycket text och många bilder. Som vanligt med andra ord? ;) Ni är för gulliga som har skrivit kommentarer om att ni längtar efter ”berättelsen” eller bloggromanen..haha. Varsågoda! (Jag älskar att skriva dem också..)
Start kl 08.00 i Tibro. Vi hade kört dit dagen innan. Lyckades visst hamna i en bil full av riktigt erfarna och grymma ultralöpare (som tog denna tävling som ett träningspass, och ändå rullar in på 10.10 resp 10.21. Oh well, kära Janne, Kristina och Cecilia, en dag ska jag och köra sådana här ”träningspass”). Tack så hemskt mycket för helgen!!
En nervös Duracell innan start
Vid Snickarvallen skulle alltså detta avgöras, ett himla bra arrangemang av Reima och de andra. Alla goa och glada! Jag åt frukost med Anders Salckai (vars namn jag aldrig lär mig att stava?) och Bernt, och vi konstaterade INGA FIBRER, utan ägg var uppenbarligen -the-shit-. Var fortfarande mätt från gårdagens kinamat så jag åt två vita brödskivor med 2 ägg. 1 kopp kaffe på det. Nervös! Hur skulle detta gå?!
Påklädd då det var hyfsat kyligt ute. Kompressionsstrumpor, tights, t-shirt, långärmad och väst. Valde att starta i detta, därmed nummerlapp på tightsen då kläderna kanske skulle ryka senare.
Lena var med och hejade. Fantastisk skylt :)
Teamade ihop mig lite med Bernt som jag visste skulle försöka sig på att komma under 10h. Jag tänkte att jag hänger på så länge jag orkar, dessutom är Bernt absolut GOAST och orkar med en tjattrig Duracell i spåret.
Världens goaste Lisette var också där och hejade. Tack vare henne har vi alla dessa bilder till bloggen också! Tack Lisette för bilderna men framförallt för det stora glada leende som lyste upp varje varvning!
En nervös Miranda tittade på alla andras sportdrycksmassakrar och konstaterade att hon inte hade så mycket med sig. Ingen större plan för hur energin skulle ätas heller. Men ingen är väl proffs direkt? :)
… och så när man äntligen hade blivit så nervös som man bara kunde bli så gick alltså äntligen starten! Historiska SM-starten på 100km. MIN ULTRADEBUT. Hjälp?!!
1-35km.
Joggade på nervöst i en liten klunga. Dock gick det lite för fort för min del efter en stund. Pulsen steg. Jag och Bernt körde på själva istället och joggade på och snackade. Lärde känna banan. Första och andra kilometern var med ”blaha”, lite upp och lite ner, vid markeringen för 3:e kilometern kom en lååååång utdragen backe på ca 500m (?). Därefter var det lite nerför, innan 4km-skylten dök upp, en liten kort brant backe och första vätskestationen. Därefter en plan (fantastisk) bit asfalt att springa fram till 5:an. Mellan 5:an och 6:an gick det oftast snabbt eftersom det var platt och fint, och efter 6:e passeringen var det ju bara 1200m kvar till varvning. Där blev man påhejad av funkisar innan man tog sig ann en jobbig 500m lång backe upp till varvningen i motvind.
Ungefär så såg det alltså ut. Jag lärde känna banan riktigt bra om man säger så. Försökte att inte tänka så mycket i början. Tänkte nog ändå en gång vid 3km ”Shitt 97km till??!!” men sedan sa jag åt mig att slå på guldfisk-hjärnan.
Jag och Bernt rullade på några varv och snart var halvmaran passerad. Vi hade plockat två mil på ca 58min vardera utan problem. Jag kände dok oro över att ha hyfsat hög puls. T.o.m uppe på 87% av max något varv. Himla oroande!
Planen att försöka hänga på Bernt fram till 50km gick med andra ord i stöpet. Jag insåg att om jag fortsatte skulle det finnas risk att jag faktiskt träffade på väggen. Så med andra ord insåg jag vad jag hade gjort – nämligen öppnat för hårt! Jag hade ju inga speciella mål och därmed inga speciella tider att hålla, men att försöka komma sub 10 var ju aldrig rimligt. Därmed släppte jag Bernt efter att ha kommit in till varvningen för 5:e gången efter ca 35km.
Janne och Kristina i träningsfart ;)
.. och även Cecilia ute och svänger på benen.
Varför jag hade tufft att inse mitt misstag och släppa Bernt var för att jag visste vad som nu skulle kunna tänkas ske. Jag skulle kanske behöva springa själv i evigheter. Det är ju kul att springa med Bernt, men jag hade aldrig hållit i hans tempo.
35-44km:
Istället dök det upp två trevliga killar från Pajala som höll ett bra mycket lugnare tempo. Vi lunkade ett varv och snackade lite. Jag kände mig SLITEN i benen och oerhört nervös i vid ca 40km. 60km kvar och jag är sliten?! Det är inte sant?
Nervös behövde jag dock inte vara länge för att snart längtade benen efter att få röra sig snabbare framåt! Vår 6.30fart funkade inte längre, jag ville färdas snabbare! Därmed, efter ett varv med grabbarna och en (ofattbar?) återhämtning av benen och nytt energiintag tog jag beslutet att plocka mp3-spelaren och öka takten. Jag önskade dem lycka till och fortsatte framåt.
45… och framåt…
Nu visste jag bara en sak. Det var att jag skulle få springa 55km själv. Skulle jag fixa det?
Jag hade en taktik. Jag började beta av kilometer. Som den kilometerknarkare jag är. Första biten av varvet var jobbigast fram till 3km-markeringen. Det var inte stimulerande för 5 öre. Jag försökte tänka positivt. Tänkte på mamma och syrran, på vänner och på att det fanns folk som tittade på mina tider under dagen. Tog mig framåt.
Längtade faktiskt efter backen mitt i varvet. Lååånga utdragna backe, äntligen kom du! För att jag visste att, när jag väl var uppe så var varvet ”över”. Trots att jag bara hade kommit halvvägs så var jag mentalt vid varvningen. Sedan gick det ju så snabbt och så mycket ”roligt” hände, dvs en vätskestation och en fin mysig raksträcka. Men det räckte för att motivera min guldfisk-hjärna.
Åt gjorde jag konstant. Hela tiden. Inför varje vätskestation åt jag ca en halv eller en tredjedels energibar. Samt drack ett glad cola, sportdryck och vatten. Samt åt någon våffla då och då. Jag var oftast förvirrad varje gång jag kom till varvning, VAD SKA JAG HA? och greppade första bästa vadsomhelst. Haha..
50km och framåt..
Vid 50km var jag fortfarande himla glad faktiskt. Nervositeten hade försvunnit och kraften hade återvänt. Jag tror jag skrek vid varvningen ”halva kvar, wooooohoooo!!” och där någonstans gav jag Lisette high-five och skrek ”50kvar baby” eller något liknande.
För helt ärligt. Vid exakt 50km var jag på topp. Då var livet riktigt nice och kroppen stark. Det var FANTASTISKT att springa. Jag klockade in 5 fina mil på 4h56min.
Men det svänger snabbt, det gör det verkligen. Efter ytterligare ett 7km-varv var jag absolut inte lika glad längre. Jag lyckades ta mig genom halva varvet, uppför långbacken, i med lite mat och sedan ut mot nästa varvning. Ungefär där, där kring 57km, när jag återigen fick passera den fantastiska varvningen och ta mig an den 58:e kilometern; då insåg jag en sak. Ett HELT marathon kvar. Herregud. Det är ju aslångt?!
Att jag inte har någon respekt alls för marathondistansen hade helt flugit ut ur huvudet, för att respekten fanns där hundra gånger om nu, denna gång, när jag hade 58km i benen. Dessutom hade jag en liten oro just kring 60km. Eftersom alla mina ”standard”-långa träningspass oftast är just runt 50km trodde jag någonstans att allt över detta kunde blir jobbigt. Men jag bet ihop. Knep kilometer efter kilometer och kom till slut fram till 60km på exakt 6h.
60km och framåt..
Här bestämde jag mig att 11h skulle det bli. Jag hade 4mil kvar på 5h. Ingenting skulle få hindra mig! Även om jag förväntade mig att det skulle bli tufft.
Jag knep den 61:a kilometern och nu började nedräkningen på riktigt. 39km kvar. Trea Nia. Tre-nio. Sådant gör jag ju enkelt på träning intalade jag mig. Trettionio. Nemas problemas. Fortsatte lyssna på musik. Papapapapappamm….*in your heeead* skrek Zombie-remixen. Jajamen, allt sitter i huvudet. Reflekterade över ultra och över tävlingen. Hade blivit passerad ett par gånger av eliten och beundrade dem. En dag, en dag ska jag också… om jag överlver detta i och för sig (?).
Knep kilometer efter kilometer. 38, 37, 36km. Konstaterade hur mycket det var kvar men kände inte efter nämnvärt. Slog på guldfiskhjärnan igen, annars fixar man det inte. Man har ju ändå snart varit ute i 6,5h…
Fortfarande på riktigt igen vid 65km. Då kändes 35km inte så långt egentligen, även om alla sa att loppet började vid 70km. Funderade lite på det och insåg att jag ”skulle få se”. Mycket lättare nu med ett mål. Under 11h skulle jag, även om det skulle göra ont. Tappade dock konstant mot marginalen men försökte räkna på det för att se om det gick. Försökte räkna ut snittider och varv-tider och insåg att matematik inte var min starka sida för stunden. Jag var i klass med 1+1 = 2… ungefär :)
Här uppe är förresten är superhärlig bild på två underbara supporters, SuperSandra och SuperLisette!
Från 70km och framåt..
Nu började jag slita mig framåt. Vid 70km insåg jag att 30km är långt. Skulle huvudet svika mig?! Den senaste milen hade tagit mig 70min och marginalerna försvann. SKulle jag misslyckas?
Kom in mot varvning med 28km kvar och försökte komma på hur många varv jag hade kvar. 7km per varv. 28km kvar. Hur många varv? 5 varv, 4 varv?? Hjärnan var fan huxflux!
Lisette meddelade att det ”bara var ett Lidingölopp kvar” och det vände sig inombords. Ett Lidingölopp kvar? FYFAN VAD JOBBIGT. Lidingöloppet är ju associerat till smärta och backar. Nej, nej, nej, det vill jag inte höra! Försökte fokusera på att det bara var ”ett varv kvar till halvmara”.
Som ni märker så gick det mesta ut på att tänka på tävlingen. Det fanns inte överdrivet utrymme till annat, utan man tänkte mest på uppgiften man hade framför sig. Fokus fokus. Dock kunde jag här och var fyllas av en oändlig tacksamhet till kroppen som ställde upp. Fantastiska kropp, FYFAN VAD DU ÄR GRYM – försökte jag förmedla när 75km passerades och 25km var kvar. Kroppen meddelade tillbaka att det är dags att lägga av med ultra och hålla sig till typ mil-distanser.. sådär ”lagom” långt. (Fast det var i tävlingshettan, den har också insett såhär i efterhand att vi (hjärna och kropp) är byggda för ultra).
Men nu mina vänner, nu började det bli slitigt. Jag var inne på det fjärde sista varvet och känslorna blandades mellan trötthet, lycka och alltmänt missnöje. Vem gör sådant här? Längtade efter att snacka med någon, så jag fick snacka lite med mig själv. Påminde mig om att det var massa folk som följde så det var bara att hålla god min och fortsätta knata framåt. Förvånades av hur enkelt jag tog mig uppför backarna. Bara betade av dem en i taget och försökte komma på hur många meter jag hade gått loppet igenom. 20m per vätskekontroll, 2 kontroller per varv på 14 varv, hur många meter är det? Gav upp den tanken ganska snabbt.. :)
EN HALVMARA KVAR.
Nu började nedräkningen på riktigt och det blev dags att kriga. Första målet blev DUBBELT MARATHON. 85km. Så snart jag hade knaprat ihop dessa kilometer tappade jag modet. 15km till är långt. LÅÅÅÅNGT.
Nu hade dessutom många andra kommit i mål och jag ville bli klar. Tillfälliga lyckostunder vägde inte upp nervositeten jag kände, skulle jag klara detta? 15km. 15km. 15km.
Ett steg till. Ett steg till.
Motiverade med att tänkbara medel. Hur det skulle kännas att korsa mållinjen, babbla om det på middagen, på jobbet eller skriva om det på bloggen. Fick stegen att rulla på i sakta mak men tappade tid. Mellan 70 och 80km hade kilometersnittet rullat ner till 7.23 och jag slet för att ta mig framåt under 7tempo. Benen var tunga och backarna blev lite jobbigare.
Dock gosiga och mysiga funktionärer och publik som hela tiden peppade mig. På något vis lyckades jag ändå komma in till varvning igen, denna gång när Toril blev klar och gick i mål som första kvinna – DÅ var det jobbigt att ha 2 varv till. Var 50m bakom Toril i mål och en herre sa ”SÅ NÄRA!” men jag var för trött för att meddela att jag var hela 15km bakom henne. Jag tog det lite som en komplimang istället och kämpade mig ut.
Kämpade mg ut på vad som skulle bli det VÄRSTA VARVET. Jag var bara LESS. Jag skulle se allt detta ytterligare en gång. Låt mig slippa!! Nu hade hjärnan börjat bli klar fastän det var långt ifrån gjort. Jag hade varit ute i snart 9,5h och kolhydraterna hade sakta men säkert försvunnit i kroppen. Kunde inte äta längre utan försökte trycka gel. Inte gott alls. Ingenting gick ner. Kämpade med intaget.
Slet slet och slet mig framåt. Sakta sakta sakta. Var var min mitt-i-varvet-backe på 500m? Ja där är den!! Äntligen. Rullade upp för den för NÄST SISTA GÅNGEN och höll för första gången på att gå i den. Sa åt mig att det fick jag definitivt INTE göra. Då skulle jag garanterat missa 11h. Krigade. Upp och nerför backarna. Närmade mig den förbannade varvningen ännu en gång..
SISTA VARVET, även kallat 98km-spurten
LYCKA att ta sig ut på sista varvet. Det jag oroade mig över på näst sista varvet var om jag verkligen skulle hålla ytterligare 7km, men när 90km väl var passerad och jag var påhejad ytterligare en gång ”SISTA VARVET!!” så kom kraften tillbaka. Jag vågade skjuta ifrån i steget igen. Jag hittade krafter jag inte känt av sedan tidigare.
Jag påbörjade THE FINAL HUNT. Kilometermarkering 1 – done! Var är 2:an?! Jag var på jakt! Ute efter de gula skyltarna. KÄÄÄÄMPA! Näst sista varvet hade tagit mig 54min och jag hade klockat in på 10h3min. Jag behövde därmed öka takten för att säkerställa ett resultat under 11h. DET skulle jag inte misslyckas med.
Jag FLÖG plötsligt fram och allt blev vackert. Solen sken fantastiskt och jag blev påhejad av löpare jag passerade. Leendet var stort när jag såg min kära backe. Come’on biatch, bring it on!! Jag tog mig uppför utan problem och fortsatte rulla fram. LYCKA. NÄRA NU. SNART, SNART, SNART.
Meddelade i vätskestationen att detta var sista gången, nu var det MIN TUR att blir klar. Distansrekordet på 92km missade jag t.o.m. helt när jag passerade det och var helt plötsligt uppe i 96km och flög framåt förbi skog och hur.
Spurten.
.. så ser jag en kvinnlig löpare där framme. Närmar mig. Hon powerwalkar, vem är hon? Hon tävlar?! Ja!
Har jag en chans att plocka en placering? Tävlingen, det svenska mästerskapet, är ingenting jag direkt slängt en tanke på utan mer på mig och min tid, men helt plötsligt kommer tävlingsdjävulen.
Jag tar mina sista krafter och försöker så lätt och ledigt jag kan bara passera och ge tummen upp. Men vad gör hon? Hon får nya krafter och hänger på?! DET ÄR INTE SANT, SKA JAG SPURTA EFTER 98KM?
Jajamen visar det sig. Biter ihop när vi lägger oss i 5fart (jag upprepar, efter 98km!) och pressar oss framåt för allt vad vi har. Inser att det gör sjuhelvetes ont och all den lycka jag kände precis innan är bortblåst, nu är det bara smärta.
Men så. Hör pojkvännens röst som förmedlat innan loppet att jag inte får gå i mål fräsch utan måste komma i mål som ett fullständigt vrak. Inser att han kommer få som han vill. Precis som jag också vill. Pressa mig ut i fingerspetsarna.
Skylten som visar ”6km” passeras och vi har exakt 1200m kvar, varav ca 800m i uppförsbacke. Funkisarna hejar på som inser att detta kommer bli en episk 99km-spurt. Konkurrenter drar upp tempot så att jag knappt hänger med, jag krigar för kung och fosterland för att orka hänga med henne när hon attackerar den långa backen upp mot varvning i 4.30fart. Benen skriker av smärta.
Jag pushar och pushar och pushar. Kommer 30cm före, hon tar igen, hon kommer framför mig, jag tar igen. Sedan lägger hon in nådastöten då hon drar upp 4tempo ca 50m innan mål och får 3 extra meter. Jag har absolut INGENTING kvar och stapplar fullständigt förstörd över mållinjen.
Men jag kom över den spurtduellen inom loppet av 2sekunder. Jag gav allt och det var det viktigaste. Jag tuggade blod efter 99km och jag hade gjort det, jag hade sprungit 100km på 10h47min, på min ultradebut!!!!
GLÄDJEN VAR STOR när Lisette kom fram och kramade om mig. Jag HADE GJORT DET, JAG HADE FUCKING GJORT DET!! 55km helt själv dessutom. Jag var så stolt över mig själv. Dock en stor fråga uppenbarade sig…
STOL???!!!
Ja där är den!!
Sittandes i campingstolen var jag lyckligare än någonsin ur löparsynpunkt. Detta slår allt jag hittils har gjort. Jag är så fantastiskt nöjd med mig själv och min träning. Jag slet, jag slogs och jag krigade. Jag lyckades och jag har bara den fantastiska kroppen att tacka…
Tack så jättemycket fantastiska människor som följde mig under dagen, innan och efteråt som har kommit med pepp och gratulationer. Det betyder oändligt mycket! Jag får be om ursäkt för eventuella stavfel och annat i texten men nu är det nog dags att sova..
Stort tack allihopa i alla fall. Så snart jag kan så erövrar vi nya mil eftersom smärtan och kampen är borta nu, bara glädjen består. Jag tror det är min grej det där trots allt. Det är njutbart även om det ibland känns lite halvidiotiskt.
Sista varvet gick i fantastiska 6.17tempot och mina 100km som helhet sprangs i 6.28tempo. Nästa gång får vi se vad det blir.
Puss och kram från en endorfinhög Duracell, grattis till er som orkade läsa hela!
Vilken underbar berättelse!.. Stort grattis än en gång, du är grym! En dag ska jag också springa riktigt långt… :-)
/Mia H
Herregud människa det är helt sanslöst!! Jag är jävligt imponerad. GRYMT!!
Klart man orkar läsa – det var ju jättespännande och inspirerande! Grattis ännu en gång!
Tack själv för en underbar helg.:-)
Vi behöver nya unga ”dårar” till våran sport, och visst glömmer man smärtan fort. Tänk då på att ett 24:a timmars är mer än dubbelt så roligt.
Helt otroligt! Bra kämpat och jag ser fram emot att läsa nästa långa berättelse/lopp!
//Johan
You´re one of a kind! Grattis!
WOW! Är sjukt imponerad. Värt att tänka på när jag kämpar med mina fjuttiga tvåminuters intervaller. Haha!
Oerhört imponerande! Och jätterolig läsning. Grattis!
Härlig läsning!
Nu är du fast i ultraträsket! hehe… ;)
Grymt bra jobbat. Du är urstark!
Wow vad häftigt! Vilken bedrift! Och tack för att du delar med dig, verkligen jätteroligt att läsa!
Grattis! Inspirerande, jag är så imponerad av dig, och blir lite sugen själv…
Stort grattis till prestationen. Att springa 55k själv är nästan större än hela distansen. Enastående att du kommer ihåg så mycket efter loppet så du kan skriva så inlevelsefullt efter.
Tack för den fina berättelsen. Fick nästan en tår i ögat när jag läste om målgången. Grattis!
Grymt intressant läsning och grattis till ett kanon lopp. Vilken frenesi;) En ny ultradrottning är född. Grattis.
Storartat Miranda! Sveriges första SM på distansen å allting, episkt! Och andra hade nog gett upp efter ynka 100.0 km men du var tvungen att pressa och springa 100.7.
Underbart! Jag blir helt tårögd av så fin läsning. Du är grym!!
After the honeymoon she will turn to accomplishing the same thing for her daughters.
Jösses människa, du ser ju nästan lika fräsch ut på alla bilderna :D Fantastiskt bra gjort, så härligt att läsa! Och spurten dessutom, wow!!
Härligt att läsa det du skriver Miranda! Vips, så är jag tillbaka i loppet! Du gjorde det helt fantastiskt suveränt bra!!!!
Vilken underbar läsning:)och så otroligt bra sprunget, stort grattis!
Tack för en underbar berättelse. Jag sitter och spiller min arbetstid innan en jätteviktig presentation på att läsa hela din fina 100km-saga och får nästan lite tårar i ögonen.
Kram och grattis igen! :-)
Du är grym!!!
Underbart! Det är verkligen en stor höjdpunkt i bloggvärlden när du kommer med dina små romaner! Stort grattis, du är vansinnigt bra!
Du är verkligen helt otrolig!! Jag sprang 50k på Uppsala monster tur i somras, och där fanns det ju en 100k-klass. När jag var klar med mitt springande stod jag och hejade och förundrades över 100k-löparna och bestämde mig för att själv prova en dag. Hade då som mål att vara med på SM den här helgen, men det fick jag släppa rätt fort pga en skada. Men nästa gång, då jävlar! Jag blev ännu mer peppad av att läsa din berättelse. :)
Härligt!
Du var grym i lördags, så roligt att se dig mata mil!
Kram!
Härlig berättelse och som så många andra här ovan finner jag den mycket inspirerande ;) Kram!
DU ÄR HELT GRYM MIRANDA! Underbart inspirerande och motiverande läsning även om jag nog aldrig kommer att ta mig an de distanserna. Blev även inspirerad av en Kvist igår då det var en intervju med din syster i min morgontidning, ni är bra tuffa båda två!!
Grym prestation Miranda! Trodde på dig hela tiden – vi har ju sprungit en hel del långpass ihop. Tack för sällskapet! KRAM :-)
Bernt
vilken otroligt fantastisk berättelse att läsa! Du äger verkligen, detta är helt klart din grej! Fortsätt så! :)
Oj vad grymt jobbat! Blev rörd till tårar av att läsa denna text, vackert!
It features offwhite tapestry with black leather trim, double top handles, gold hardware, and metal Gucci crest in the front.
Gud man kunde inte sluta läsa! Vilken FANTASTISK historia!!! Jag kände att jag fick lite ont i benen bara av att tänka mig kampen… :-D Du ska verkligen vara stolt över dig själv. Vilken superwoman du är! Pannben som gud vet vad.
Jättestort grattis till dig!
ta hand om kroppen din nu ;)
Du är en otrolig inspiration ska du veta! Jag blir så oerhört peppad av att läsa din blogg! Själv så är jag ingen löpare men jag ska göra mitt första triathlon i Augusti! :D
Tokbra jobbat, Miranda! Du är grym!
HELT fantastiskt! Det är svårt att förstå hur sjukt långt det är. Längre än mitt Vasalopp, fast springandes. Det är galet. Du ska vara ruggigt stolt och tack för att du delar med dig! GRATTIS!
GRYMT JOBBAT!!! Det är helt ofattbart fantaskist att genomföra en sån grej. det är verkligen ohyggligt långt att springa! JAg tycker att vasaloppets 9 mil är galet långt på skidor, så jag ÄR VERKLIGEN IMPAD av att du sprungit längre än så, utan ”fuskig, glidande vila” som skidorna faktiskt erbjuder :-)
I´m VERY impressed!! :-) Du är Grym som f-n!!
Äntligen lopproman! :) Väldigt kul att läsa om din prestation.
Stort grattis, och tack för den välskrivna romanen. :) Hoppas Alex tog hand om dig ordentligt när du kom hem.
Det var min mor tävlade mot i slutet där, någon skickade din blogg till henne! De var kul o läsa, hon tackar för draghjälpen fram till mål! ;)
FANTASTISKT!
INSPIRATION!
TACK!
Following my analysis, thousands of persons on our planet get the business loans at well known creditors. Hence, there’s a good possibility to get a financial loan in all countries.
Do you realise how camp that sounds?
abundant blog you enjoy
This page appears to get a good ammount of visitors. How do you advertise it? It offers a nice individual twist on things. I guess having something authentic or substantial to talk about is the most important thing.
http://www.lemontravel.pl
Relatively young seems a tad misleading. A billion years is nearly a quarter of the age of the Earth and Moon. The shrinking would date back to the first complex multicellular life on Earth.
More than 168,500 households inside north are still without electrical energy after the tsunami
Very informative post! There is a lot of information here that can help any business get started with a successful social networking campaign!
Space programmes cost /nothing/.
cheap Louis Vuitton Your runescape gold runescape funds will be quickly sent to you ! We attempt to offer the fastest and many efficient support online for all your gaming wants.
I have observed that over the course of making a relationship with real estate proprietors, you’ll be able to get them to understand that, in each and every real estate transaction, a commission rate is paid. Eventually, FSBO sellers will not ”save” the commission. Rather, they try to win the commission simply by doing the agent’s job. In completing this task, they spend their money and also time to perform, as best they might, the responsibilities of an representative. Those obligations include exposing the home through marketing, representing the home to prospective buyers, developing a sense of buyer desperation in order to induce an offer, preparing home inspections, taking on qualification checks with the lender, supervising maintenance tasks, and assisting the closing of the deal.
I your writing style genuinely enjoying this website .
Good post. Thanks for the heads-up.
I just couldn’t depart your web site before suggesting that I extremely loved the standard info an individual provide in your visitors? Is gonna be back frequently to investigate cross-check new posts
RRjHhsqp http://www.8r2wy2ZVwrz0tOg03H5G38.com/
RRjHhsqp
[url=http://www.8r2wy2ZVwrz0tOg03H5G38.com/]RRjHhsqp[/url]
[url=http://www.F6x7o55bEn5P7589YQQcyB.com/]wPDjOqqc[/url]
wPDjOqqc http://www.F6x7o55bEn5P7589YQQcyB.com/
wPDjOqqc
BIqYoTEg
[url=http://www.5W59pRXDCxe5jTO77i4D72.com/]BIqYoTEg[/url]
BIqYoTEg http://www.5W59pRXDCxe5jTO77i4D72.com/
ZkYNYqck
ZkYNYqck http://www.6m31u2KWS9m7ffqAH530ac.com/
[url=http://www.6m31u2KWS9m7ffqAH530ac.com/]ZkYNYqck[/url]
HDCTM300ECK
Chicago Tribune gets into Pronger bashing with Chrissy poster Comment Page 12
christmas jumper
InFamousGaming News
Leather Belt
Mango Fall Collection Claudia Schiffer
des
.. Tec Ilha Mini Baja ..
homepage
Oblique Banded Rockcod
Open Radio for North Korea
Phasellus imperdiet commodo magna
Nullam bibendum, nibh sit amet rutrum cursus
Invisible Agent Spymaniac
http://www.seksu.de Antwort schreiben
MDWEAR
SIXTH EDITION
SCHGTCFGS242011
Rubber Tiles from recycle tyre rubbers
Second Life diary Posted by uzuu Guter
Feklochka
mysqlphpMyAdmin blog roo hot
Vestibulum adipiscing rutrum id condimentum
62 100
3 2012
Grandstocks Ihr tglicher Vorteil Gstebuch
2010 1 Sorinarae HomeComing Day
Katrina Milosevic Interview
Plaited Shopper Bag Black Sold out
Una netbook admite otra resolucin que no sea 1024600 Tira Preguntas
Kales Mame Wip Blog Archive And now,as a bonus beaucount
CHOIPHOTOS Guest Turgutlu Bilgisayar
Burberry Outlet Hermes
Flip Penny Extremely
Revolutionary Waves
Grandstocks Ihr tglicher Vorteil Gstebuch
Template 045
Features of Dorisqueen Brand DORISQUEEN Blog
Air Purifier
Welcome to MS coustommer01 Payday Loans
Khch sn H Ni Horison
B B S
Porno Bild Blog Neue Sexdates mit den heissen Schlampen
I provide cheap rusty hearts gold each individual day! It could have just been my a single. I really like that they’re distinctive! for the reason that I know I’ll always have it. Also some change. Incredibly handy.
Hello there I am so grateful I found your blog, I have bookmarked it and also added your RSS feeds, so when I have time I will be back to read a lot more, Please do keep up the excellent work.
index.php?topic=
IMG1542.JPG
Pressure Cleaning
Do Mi Dance Premiile obtinute la Festivalul International Ghiocelul de Argint Barlad 2013
Pinarello unveil new Dogma 65.1 Think 2 frame
BlackMarket
guestbook Subject On Have You Figured Out The Right Way To loans for people on benefits ireland
N100
Top 10 Best Anti Virus Software for 2012
NOUTI NSCRIERE CLASA I 20132014 Colegiul naional de muzic George Enescu
Podcast de AMARC Uruguay Nos estamos escuchando
Main Display Panel Qtech Queueing System Pte Ltd Qtech Queueing System Pte Ltd
Ctrack aid in arrest of car theft syndicate
Calendar Admin
Palestra sobre Iluminao Fernando Rigotti design de interiores, decorao e afins
posvale
Gastenboek Wij Goirlenaren
Riggins Jet Boat Races 2013 Salmon River Chamber of Commerce
BOSNA GEZİ NOTLARI
Shortcode Bolder
ServiceMaster Remote Data Backups Secure Online Backup and Cloud Storage
bouwen
,, .
dfgkdn
Guidance Navigation Control Lab. Wendy
Paradox Not Confusing
Batman Arkham Asylum
AMENG
Calendar Admin
Croutonlab
frustrating
Buddhas Shopping StatuesTibetan Recipes Story of Buddha Sakyamuni Vietnamese VersionEnglish Subtitle Part 1 of 20 Buddhas Shopping StatuesTibetan Recipes
jszua aqwaaqwaaqwa qcece