Precis som jag har skrivit om förr, MÅNGA gånger, så har jag ett förbannat jäkla milpers som verkligen retar mig. Halvmaraperset också.
Varför?
Jo för att de är från 2006!
Det är egentligen alldeles för många år sedan. På Stockholm Halvmarathon 2006 sprang jag in på 1.38.39 och på Stockholmsloppet 2006 sprang jag in på 42.48 på 10km.
Stockholmsloppet 06
Tider som jag lääänge trodde att jag aldrig skulle slå, speciellt efter överträningen hösten 2006. Sedan började jag om med löpningen hösten 2009, och var egentligen nära dessa tider redan förra sommaren. Problemet var att jag återigen pressade för mycket och vilade för lite och kroppen sa ifrån. Sedan var farten ur mig igen, och kraften likaså. Jag lade fartträningen på hyllan från september 2010 fram tills för någon månad sedan. Satsade på distans istället och byggde upp ultrakapaciteten.
Så nu är jag tillbaka med fart igen. Himla bergodalbana detta.
Den här gången ska jag verkligen få ta det där milperset och halvmaraperset. Frågan är bara när. Förr var 4.17fart på milen en omöjlighet och nu ser jag det som en utmaning. Likadant med halvmaraperset i 4.36fart.
Kanske är det dags att pricka ut en miltävling och en halvmaratävling att satsa på. Milen känns rätt solklar; det blir Hässelbyloppet. Halvmaran är däremot frågan. OM jag misslyckas att kvala till New York på Berlin Marathon så är det egentligen naturligt att försöka springa en halvmara på 1.37 istället; som också ger en plats. Frågan är Åland halvmarathon? Kanske, kanske.
Slutligen måste jag bara säga: att ta mitt milpers är för mig den ultimata revanschen på min överträning. Länge trodde jag verkligen att jag skulle ta den tiden med mig i graven faktiskt. Speciellt 2008 när jag knappt sprang 5km, och om jag gjorde det; gjorde jag det på det bästa jag kunde: drygt 30min. Så spurtade jag på slutet; kom ner i 4.15fart och tänkte att jag ”hade sprungit en hel mil i det här galna tempot”. Då orkade jag knappt 200m. Då var det inga positiva tankar jag skickade till kroppen, och jag gick hem alldeles dyster och modfälld. Det var inte enkelt.
Nu däremot. Nu är det dags att ta det där perset. Ingenting är omöjligt mina vänner.
Ålands halvmara sprang jag i höstas. Flack och snabb. Och absolut ingen trängsel! Satsa på den! :-D
Tack Louise! Bra svar, då kanske det blri den :-)
Wow, det där kommer du fixa och biljetten till NYC! Jag har världens träningsabstinens idag!
Det fixar du lätt! 40:23 är mitt tips :)
Haha du är för goo :-)
Grymt!
Kör hårt mot sub40!
Lycka till! och tack för en inspirerande blogg! Tar fasta på det du säger – ingenting är omöjligt. Själv skall jag försöka komma under 50 minuter innan Nyår!!
Stort lycka till Karin!!
Håller med – gamla pers tar verkligen energi, men rekord är till för att slås… Av dina rekord är nog det för 10 km svårast att slå i nuläget. 3:28 på maran är ekvivalent med 1:40 på halvan och 45 min på 10 km. 42:50 på 10 km motsvarar 1:35 på halvan och 3:17 på maran. Grejar du det? Riktigt kul att läsa att du delvis verkar ha slutat med LSD ;-) dvs. Long Slow Distance, för mer kvalitetsträning – det kommer att ge finfina resultat! Najs!
Åh tack för kommentaren Fredric, så intressant. Det intressanta är att jag faktiskt är lite snabbare på milen och halvmaran än vad jag är på maran. 2006 när jag sprang maran på 3.56 sprang jag ju milen på 42.48 och halvan på .138.39. Så vi får se nu. Redan förra veckan (dagen efter intervaller) sprang jag en träningsmil på 45.20. Så 45 gör jag egentligen vilken dag som helst, frågan är bara hur långt ner jag kan komma. Förra året utan satsning på snabbhet så sprang jag ju trots allt milen på 43.36 vid två tillfällen, och jag känner att jag bör ha det i mig. Men 3.17 på maran?! Vilket fantastiskt resultat det vore.. det känns som om det skulle toppa allt om jag skulle lyckas med det.
Tack så jättemycket för din motiverande kommentar!