Jag ska börja med att erkänna att jag var SKAKIG när jag kom fram till Västerås Fallskärmsklubb med Mia, Mårten och Alex. Mårten har ju pratat så gott om det där med att slänga sig ur ett plan.. och har hoppat fallskärm längre än jag har levt (även om jag inte får ihop det med tanke på att han ser ut som 34..)

Men ändå. No turning back now. Jag skulle alltså hoppa fallskärm, JAG?! Det trodde jag då aldrig om mig själv. Jag som tycker att det är jobbigt att flyga emellanåt. Hur tänkte jag där?

Men jag blev lugnare så snart vi kom fram till klubben. Alla var så underbart lugna och harmoniska, inga ”kowabanga”-hoppare utan det var uppenbart att säkerheten kom framför allt annat. Medans vi satt och sippade på kaffe hann vi se flera stycken åka upp och hoppa ner ett antak gånger. Helt fantastiskt så kul det såg ut.. ja, tills jag skulle ha på mig ”flygdräkten” (eller overall som Mia sa, men flygdräkt låter coolare?)

Mårten var hursomhelst glad som hade lurat med oss på det här..

Jag var NERVÖS.

Även om jag ser glad ut i flygdräkten så hackade jag tänder av nervositet.. och Alex bara flinade. Inte alls rädd den där..

Så var det dags att sätta sig i planet helt plötsligt. Efter att ha träffat på fotaren/filmaren Stefan och Tandem-piloten ja skulle hoppa med: Fredrik. Skönt och höra att Fredrik hade hoppat sisådär 5000 hopp.. då kändes det som att han visste vad han gjorde ;)

Efter lite instruktioner och fastspännande så var jag helt plötsligt i ett flygplan tillsammans med massa fallskärmshoppare och planerade att INTE ta flygplanet ner igen. HJÄLP.

Jag skulle alltså HOPPA ur ett flygplan. Hur tänkte jag där?!

Försökte att inte få panik på vägen upp. Mårten bara flinade och alla log, skrattade och var hur lugna som helst. Förutom Miranda Kvist som insåg hur dödlig hon var i det ögonblicket.. Hjälp. Jag skulle alltså hoppa ur?! Hoppa!!

Nej fyfan. Jag hackade tänder och var tvungen att försöka pusha bort panikkänslorna när de helt plötsligt drog upp och öppnade dörren. Helt plötsligt kastade dem sig handlöst ut och snart var det min tur. Var detta verkligen en så bra idé?

Men så, när vi väl hoppade ut jag och Fredrik och föll handlöst i 200km/h mot marken från 4000m höjd så var det ju helt MAGISKT!

Jag litade fullt ut på Fredrik och det hela var ju hur HÄFTIGT SOM HELST! Mårten kom och hälsade på, och likaså Stefan som filmade frifallet. Det var grymt. Jag kände mig helt plötsligt ODÖDLIG som fan och jag tror väl aldrig att jag har haft ett så stort leende?!

DET VAR HUR HÄFTIGT SOM HELST!

Efter frifallet pågått en stund drock Fredrik i fallskärmen och vi liksom ”stannade upp” uppe i luften och vi snackade lite. Världen var vacker därifrån. Tänk vad mer som finns att uppleva i livet. Tänk vilka saker man har missat!

Vi tog det lugnt nerför och hela hoppet i sig pågick inte mer än en minut, men det kändes längre. När väl landningen skett så kunde jag inte sluta hoppa upp och ner. GALET!!

Ni kommer se det på filmen som kommer komma upp på bloggen, och de hundra andra bilderna jag har som jag ska slänga upp!

..och så Alex flygbild

Såhär glad var jag efteråt. Helt euforisk och ville bara hoppa igen! TACK MIA OCH MÅRTEN, ni är bäst!!

.. och kvällen avslutades på bästa sätt..

Massor av bilder och film kommer att komma upp. Jag hoppade på Västerås Fallskärmklubb med grymt stabila och trevliga Fredrik Bergman, och filmade gjorde Stefan Flink. Tack !:-)

Vilken GREJ.

Jag har inte riktigt landat än heller.. för nu måste jag byta om och sticka iväg till Stockholms halvmarathon.

Sista gången jag hoppar? Nej, definitivt inte!!