Inför stora tävlingar får jag alltid en liten panikkänsla – ”Shit jag måste gå och renovera musklerna” – alltså idrottsmassage. Inför varje stor tävling iår har jag fått det.. och varje tävling har gått vägen. Därmed har jag lärt mig att det är ett måste.. ;) och bra är väl det, för annars skulle jag inte gå dit – det gör för ont.

Fast det är skönt ändå på något sätt, i alla fall efteråt. När Pia har knådat på musklerna en massa och flertalet muskelspänningar har släppts – ja.. då är det skönt. Då är musklerna är lite groggy och avslappnade.

Idag upptäckte vi dock att vänstervaden var stelare än vanligt. AJJJ så stel. Så den fick sig en extra omgång av starka Pia – och en stackars Miranda försökte tappert slappna av och prata bort smärtan. Gick ej, kan jag meddela utan stundtals låg jag där och bara försökte att andas..!

Som vanligt fick sig i alla fall låren och vaderna en omgång. Det där med att massage är skönt, det har vi glömt för länge sedan.

Här låg jag och försökte överleva..

Men gött var det, och imorn kommer nog benen kännas ännu bättre. Bislett here I come!