24h senare:
..och så är det över liksom. På väg till jobbet. Som vanligt.
Stundtals tror jag att jag aldrig trodde att det skulle ta slut där nere i Bislett Stadion. 24h är en sådan oerhört lång tid. Därav en oerhört lång lopproman som snart kommer upp på bloggen ;-)
Igår sov jag mestadels på vägen hem, Alex likaså. Mia och Thomas (världens bästa) tog hand om allt. Fick i alla fall i mig en hamburgare i Väse (en pittoresk liten håla någonstans vid Kristinehamn tror jag) innan jag återigen slumrade till. Väl hemma vid 21 blev det några telefonsamtal och sedan slumrade jag nog till igen innan 22.
Unnade mig och kroppen sovmorgon så det blev drygt 9h sömn. Mår faktiskt ganska bra i stort, kanske bättre än jag förtjänar? Dock totalt värdelös i trappor nerför; tävlade mot en 75åring precis med kryckor. Vi låg lika väldigt länge nerför men jag vann till slut – men det vara close.
Den närmaste tiden tänker jag bara ta det lugnt och äta mycket, fundera över det här loppet och fundera över kommande ultrautmaningar. Maratonlopp exempelvis; de smärtar så oerhört men man anmäler sig ändå hela tiden till dem. Så 24h må ha smärtat men jag kommer definitivt igen. Men det kommer ta ett tag.
Nästa fokus är att vara fit for fight för Luciatåget; löpning+mat+vänner = fantastiskt!!!
God måndag på er!
Och ajuste, TACK SÅ HEMSKT MYCKET FÖR ALLA HÄLSNINGAR!!
Vill bara säga stort grattis till en fantastisk prestation – 148 km är inte fy skam!:) (Eller snarare, det är ju toppenbra!) Internetuppkopplingen havererade där borta i Västindien så jag var mycket besviken över att inte kunna följa dig live! Så nu när vi kom fram till Paris kunde jag koppla upp mig och fick blunda när jag scrollade ner för att inte läsa ”slutet” först ;) Du är verkligen grym!!
Du får ta och skriva den där utlovade romanen snart :) Är jätteintresserad av hur det kändes och allt runtomkring!