Jag kan erkänna en sak. Att få ont i knät har nästan ”tagit luften ur mig” angående vårens tävlingar. Jag har lagt tävlingstankar på hyllan och tappat lite av mitt tävlingssjälvfötroende.

Egentligen vill jag ju tävla massor. På allt från 10km till 24h. Men musten har gått ur mig. Motivationen har inte dalat på något vis, men jag känner att jag har tappat den där ”stabila” grunden. Att jag kan springa hur långt som helst. Det finns liksom frågetecken nu och tveksamheter. Det är tråkigt. För det är fantastiskt att leva i en liten bubbla. Där man aldrig kan bli skadad och ”för långt” inte existerar.

Men för den sakens skull är det inte helt negativt att råka på en liten skada. Jag blir ju starkare för varje dag som går. Helt klart positivt.

Men vad känner jag då angående vårens tävlingar?

Skövde 6h har jag bokat in i början av mars. Jag skulle gärna vilja springa Råsta Runt 5h – en träningstävling runt min älskade Råsta sjö den 11:e februari också. Men det är inte nödvändigt.

Sedan är frågan vad som händer i april. Jag har haft siktet inställt på Lejonbragden 100km väldigt länge. Den 21:a april hade jag planerat att vara snabbare på 100km än någonsin. Men i och med knäontet har jag tappat det mentala lite grann. Funderar istället på att strunta i att dra hela vägen till Lund för att springa asfalt i 10h utan att ta någon närmre och ”lättare”. Typ Ursivk Ultra light. 45km i Ursvik. Precis hemma hos mig.

För att jag är bekväm eller orolig över formen?

Jag vet inte. Jag är egentligen inte oroad. Jag är bara lite tveksam och frustrerad. Har helt enkelt taggat ner lite när det gäller tävlingar. Taggat ner på tempot också. Väntar på något.?

Ja. Kanske behöver jag kunna springa riktigt långt igen utan att känna av knät. Inte vid 2mil, inte vid 3mil, inte vid 4mil. Osv. DÅ. Då kommer tävlingsskallen vara tillbaka. Då kommer jag satsa. Då kommer jag ta kloka tävlingsbeslut.

Så ni som undrade (??) har nu fått ett väldigt flummigt och intet-sägande svar ;)

Typ ”Fortsättning följer”!