Eller i alla fall framåt. Följetången ”Mirandas knä” alltså. De första veckorna på året ignoerarade jag lite grann att jag hade ont i knät eller hoppades på att ”det skulle gå över”. Firade årets första vecka med 12mil och tänkte att ”nu kör vi 2012”. Sedan trappade jag ner lite men hoppades fortfarande på det bästa. Vecka 4 trappade jag ner på riktigt, och sedan dess har jag bara ökat pyttelite varje vecka då jag känt att det funkat.

Istället har jag ju byggt in helt andra komponenter i träningen och framförallt har jag ökat farten istället för distansen då det tydligen har funkat super med knät. När jag sprungit snabbt har jag haft noll känning som sagt.

Så nu fortsätter jag fram på detta sätt. Förra veckan blev totalt 11h träning med mycket kvalitet (totalt 45km löpning vilken är stort för mig nu, och hade varit pyttelite för mig förr). Jag tittar heller inte på samma diagram från förra året (då börjar jag ju gråta), utan försöker vara positiv!

Jag ska nog komma upp i normala doser snart igen. Då man inte behöver tänka sig för innan man springer. Förr handlade det alltid om hur långt man kom i energiväg. Man gick hem för att man blev trött. Och eftersom jag blev trött så sällan så blev det så många mil… Men nu handlar det om knät istället. Men jag lyckas i alla fall trötta ut mig med annat, och tur är väl det! (Annars skulle jag definitivt klättra på väggarna).

Så vi avslutar (den grymma) veckan som varit och går vidare. Imorn blir det naprapatbesök och därefter styrka. Onsdagar går i spinningens tecken och på torsdag blir det intervaller. Jag leker med tanken om 4*2000m @ 4.20något sånt. Vi får se. För att förhoppningsvis kunna köra ett kort långpass @ 20km i helgen. Vem vet, kanske dags att rasta racerhojen också om det är finväder.

Så nu börjar en bra vecka. Idag fyller även denna sötnos år, så det är en bra dag!

Hur ser din träningsvecka ut?