Jag och ungefär 20.000 andra får ju startbeviset till Stockholm Marathon i brevlådan dessa dagar.
Stockholm Marathon är ett sådant speciellt lopp. På något vis. Där jag startade min verkliga löparkarriär. Där jag under mitt första marathon 2006 gled fram och njöt i 30km innan jag väggade och kubbade mig i blindo framåt i 12km. Men i mål kom jag. 3.56 tog det.
Då var löpningen fortfarande på skoj. Klubblös och mållös. Visste knappt vad jag gjorde, men sprang gjorde jag en hel del. Helt ostrukturerat och på känsla. Så roligt.
Inget startbevis i min brevlåda än så jag väljer att förtränga hur nära det är ett tag till ;-)
Lite av nöjet förstörs när man ska springa med en gul flagga och redan innan start vet när man går i mål.
Men uppskattningen från medlöparna gör att det är det värt :-)
Fick också startbeviset och det var med stor sorg i hjärtat som jag slängde det i pappersåtervinningen. En trolig nervskada som leder till s.k. droppfot sätter stopp för det som skulle bli min marathondebut. Livet tar snabba vändningar ibland, från att ha sprungit 15 mil på 15 dagar (utmaning för mig :) ) och tränat som vanligt kvällen innan, så vaknar man följande morgon med förlamad/bortdomnad fot. Löpning är inte att tänka på just nu, jag kan inte ens gå normalt. Frustrerande, irriterande och enormt tråkigt är orden. Men men, just nu är min högsta önskan att KUNNA springa igen. Kanske jag kan få skicka en vädjan till din löpargudinna?! ;)
Hu! Det där berörde mej! Hoppas verkligen du blir bra snart. Kram!!
Jag säger som Lisa! Jag lider med dig. Hoppas att du snart kan springa igen och att du kommer igen för en ny satsning på maraton.