Ojjj det finns nog lika många sätt att disponera ett lopp som det finns löpare…

Men eftersom jag fick frågan av Louise så ska jag försöka svara på det så pedagogiskt som möjligt ;)

Som jag ser det så måste man ha en plan. Alltså. Även om man springer första gången så måste man ändå ha en plan. En enkel och försiktig plan för nybörjare förstås, kan ju vara att komma in under maxtiden, men hursomhelst ändå en plan.

• Mål

Med plan menar jag förstås tidsmål. Sub 3h på maran. Sub 6h på maran. Oavsett – plan!

Tidsmålet ska vara realistisk men ändå kittlande. Inspirerande och tuff. En utmaning, men ändå inte vatten över huvudet.

Det är en fin balansgång det där. För sätter man ett för högt mål så är risken att man tappar pannbenet under tävlingens gång, och sätter man ett för lågt mål kanske man kommer fundera på om ”man hade kunnat gjort bättre ifrån sig” och kanske gå ifrån tävlingen inte fullt tillfredsställd.

Så först av allt, sätt ett tidsmål. Då vet vi ett ungefärligt tempo.

Nu ska jag berätta hur jag brukar göra.

Det jag måste kämpa med är att gå ut hårt från start. Förr fegade jag oftast första biten och tog ut mig på andra halvan. Alltid negativ split (dvs andra halvan snabbare än första halvan)-Men jag kunde alltid fundera i efterhand på om jag verkligen gjort mitt bästa? Så i exempelvis Berlin, när jag satte ett (till synes för mig helt sjukt skrämmande och halvt ouppnåeligt mål) sub3.23 visste jag att jag skulle få slita från start. Så det gjorde jag. Det fick bära eller brista. Vid 25km ville jag redan stöpa i backen av trötthet, men jag hittade någon motivation någonstans och slet mig framåt. 42km krig senare så stöp jag över mållinjen, och hade verkligen givit mitt allt. Det var en magisk känsla, och den uppkommer bara om man verkligen ligger på gränsen. Att gå i mål då.. ja, det är en obeskrivbar känsla.

Så jag har fått jobba med mig själv med att våga sätta höga mål.

• Disponera

Jag kör stenhårt på jämnt tempo. Jag tar fram det kilometertempo som jag ska hålla och sedan försöker jag ligga precis där. Exakt. I den mån jag pallar förstås ;) Speciellt till en början av loppen försöker jag att undvika tjurrusningen. Det är oftast ett långt lopp, och visst är man pigg i början, men det biter en i häcken senare. Jag är inte rädd för att sänka farten en aning i uppförsbackar, för att oftast tjänar jag ikapp dessa sekunder i nerförsbacken som följer. Så resonerar jag kring Västerbron på Stockholm Marathon i alla fall, lika mycket upp som ner liksom ;) Men då måste man våga att trycka på neråt när benen är stumnade av mjölksyra. Kollar man bara pulsen så ser man att den går ner och kroppen återhämtar sig.

Jag prioriterar alltid dricka på loppet. Hellre några sekunders extra pressande för att ”komma ikapp” sitt mål än att jag hoppar över drickan!

Men det är svårt att disponera ibland, och ibland så känner man stundtals att man är piggare än innan och vice versa. Absolut att man ska passa på att trycka på lite extra när den där kicken kommer, men man får inte glömma att man kan riskera att slita ut sig i förtid under loppet. Dock måste man ju kunna omvärdera sin grundplan, för vem vet, man kanske är snabbare än vad man egentligen misstänkte? Då är det dags att omvärdera.. men omvärdera inte neråt, utan tro på er själva. Hehe. Så snabbare än tidsmålet får man satsa, men inte långsammare. Nej då är det tamefan dags att bita ihop..

• Motivera

 Hur biter man ihop då?

Dessa tips kommer imorn. Både gamla godingar och nya godingar…