Men en jävligt vrickad story!!

Åhhhh kära vänner, om ni bara kunde känna min frustration just nu ;) Blä blä! Frustrationen av att behöva kliva av denna finfina trailbana.. eller ja, kasta mig av den kanske jag ska säga. Haha. Fail.

Men vi tar det från början!

På fötterna hade jag som vanligt mina terrängisar, och de var redo att kuta. Jag hade ju nämnt att jag var lite sliten i knopp och kropp inför loppet pga en sjuhelsickes sista-veckan-inför-semestern-vecka samt annat på gång. Men när jag väl väntade på pendeln iför tävlingsdress med enegigelen packad i ryggan och gps:en laddad på max så kände jag ändå – lets go!!! Att dessutom solen dök upp gjorde ju inte det hela sämre!

Värmen var med andra ord påtaglig när jag kom fram till Globen. På plats var jag ganska tidigt och det var suverän stämning. Jag gillar’t!! Man kan undra varför man ska köra dessa mjölksyre-kaskader (dvs tävlingar) med pulsmax och pannbensprov hela tiden – men det kommer alltid ner till två saker; den odödliga känslan av att korsa mållinjen förstörd samt den grymt sköna, mysiga, nervösa stämningen INFÖR.

Jag kände mig alltså mer pepp. Och traillöpare är sköna, riktigt avslappnade innan. Jag tycker då ändå att asfaltar’e är lite mer tillknäppta innan. (No offence alltså, ingen behöver ta åt sig, bara en iaktagelse ;)

Sedan träffade jag förstås på Herrarna Salomon som undrade om jag inte satsade lite på touren? Satsade? Jag? Mot de där supervältränade-snabba-tjejerna-aka-Petra-och-Emelie?? Jo, du ligger ju bra till Miranda. Gör jag?

Så jag kollade upp att jag faktiskt låg trea i touren haha och det hade jag ingen aning om innan! Fattar ni att tävlingshornen växte ut!! Shit! Vad coolt?! Jag är ju varken trail- eller elitlöpare.. Jag är ju typ en hyfsad jag-tycker-det-är-kul-att-springa-långt/kort/snabbt/asfalt/terräng-och-sedan-blogga-om-det-löpare… Ja ni fattar.

Så då var det då dags att kuta lite uppvärmning med Petra (som gjorde jäkligt bra ifrån sig – inte för att någon var förvånad) och nya bekantskaper som bloggar (vad skjutsingen var din bloggadress??! Jag skulle inte ha skrytit med att jag ALDRIG glömmer bloggadresser haha…)

Därefter: TUTA OCH KÖRA som gällde. Köra gjorde vi definitivt då startsträckan var på asfalt och sluttade neråt. Utan ansträngning snudd på så klickade jag in 3.40 på första kilometern. Haha hejj och håå!!

Sedan vände det uppåt en aning och direkt vad det kämpigt. Mina ben var tydligt inte riktigt med i matchen. Jag gnetade på och längtade in i skogen, tänkte att där ger det nog med sig. Ganska kort därpå dök alltså Hammarbybacken upp för att erövras. Pust. Kan ni påminna mig om att träna där någon gång inom kort?? För att jag måste BLI STARK i hammarbybacken, och inte bli passerad av så många. Och nerför var inte heller en barnlek, jag höll på att flyga all världens väg vid en snabb kurva.. haha men sjukt kul!

Hammarbybacken vid ett annat tillfälle

Väl nere så började det väl kicka igång lite grann i mina skor. Jag vet ju att jag är trögstartad. Dock höll det inte i sig, utan jag märkte att det inte fanns mycket att hämta. Så jag bestämde mig för att inte pressa maximalt åtminstone första delen, för att därefter bränna mig på max när vi i alla fall närmade oss andra varvet och målet kändes aningen mer påtagligt än nuvarande 17km bort.

Där någonstans, mitt i mitt enorma energitapp (så sjukt tidigt in i loppet?? Nej idag hade jag inte mycket att hämta!) så kom vi ialla fall in i FANTASTISK terräng. Mjukt, följsamt och utmanade. En dröm för en wannabe-traillöpare som jag är.

Peters bild

Dock några sekunders okoncentration i kombination av trötta ben som gav lite mer stapplande och klumpigare fötter än vad jag är van vid, så brast det. Eller ja, jag hoppade sjukt oförsiktigt och våghalsigt av en liten bergsbit och landade på vänsterfoten. Bara det att vänsterfoten vek sig brutalt och det högg till något grymt i foten. Därav mitt skrik. Som många (både framför mig och bakom mig) meddelade efter loppet att de hade hört. Jo jag förstår det. För att jag kan skrika ganska högt.

Speciellt när det smäller till i foten och man tror livet är över (eller, ja, okej, nu är jag en dramaqueen.. men liksom, livet utan löpning, dont let me go there). I alla fall. Kastade mig av banan och fick flera andra tävlande att stanna upp och fråga hur de mådde. Med tårar i ögonen fick jag snudd på kasta iväg dem ”Ingen fara med mig, låt inte mig förstöra era lopp!!”. Nr 240 fick jag pusha iväg nästan (så ENORMT snällt av dig att stanna och peppa mig!).

Sedan var det bara att?

Ja vadå?

Mitt ute i skogen. Så långt från mål man kunde komma idag. Så passande…

Jag har aldrig stukat foten förut. Först och främst förbannad över stukningen. Sedan tacksam över att jag inte bröt foten. För att om jag inte bröt den idag vetitusan vad som ska krävas? En tacksam tanke till min instruktör Jenny på gymmet som tvingat mig att träna på balansplattor.. Fördelen med att se saker positivt antar jag. Dock är ju tävlingsmänniskan bitter, ilsken och frustrerad en stund till.

Letade upp funktionär Måns som peppade mig. Fortsätta springa var inte ett alternativ. Det bara bultade brutalt i foten. Just nu när jag skriver kan jag i alla fall meddela att det inte bultar eller gör så jätteont längre även om det är svullet, ömt och värker en del, men i skogen var det långt värre. Dessutom blev jag galet skraj inför nästa vecka, men jag kan meddela att jag inte tror att det är någon risk, såhär i efterhand i alla fall. Eller ja, jag hoppas förstås att det inte är någon risk.

Men hursomhelst, väl i skogen så mådde jag inte bra i foten. Stackars Måns fick höra mig ojja mig över både det ena och andra när han ledsagade mig genom skogen i leran, en riktig gentleman på 20 (?) år som fick en vrickad Miranda på halsen.. hehe. Men han var grymt go och hjälpte mig bort till en annan funkis som lade förband på foten innan jag linkade vidare i den mysiga terrängen. Bittert att inte få springa dessa vackra stigar. Men det är lugnt, jag kommer igen!

Vidare till Hammarbybacken och ca 2,5km kvar. Här slås jag av nästa fantastiska medmänniska, Birgitta som skjutsar mig på sin pakethållare hela vägen till Globen. SÅ GRYMT!!! Blir oerhört tacksam och glad, och glömmer för en stund att det är sjuktransport när vi far fram på asfalten mot Globen, weeeehoooo! Det var år och dar sedan jag åkte pakethållare helt klart!!

Nu har jag dessutom fått mig några stapplande kilometer i skogen, och accepterat faktum. Känner mig mest glad över att goa människor och denna härliga ljumma kväll. Visst är man bitter över att inte kunna fullfölja, men det kan alltid vara värre. Och jag känner att foten börjar repa sig en aning. Så får jag även höra att ”det där händer alla trail-löpare” vilket betyder att jag nu är en riktig traillöpare?! Jojomensan!

Så jag är lite ambivalent. Förstås fortfarande frustrerad pga utebliven löpning, men samtidigt glad över supporten och det faktum att det inte blev värre. Hade det dessutom varit min bästa dag hade det varit värre, men nu var jag inte riktigt mig själv i spåret idag.

Så på bild så ler jag och ger tummen ner? Ja ni fattar. Lite così così (sådär sådär) som en italienare hade sagt!

Dessutom så lär man ju sig av allt nuförtiden. Lika bra att ha ett vrickat lopp också. Petra som kom tvåa (grymmish) var sjukt peppande efteråt när hon berättade om sin Tjurruset-vrickning 1km in i loppet och var tvungen att kliva av. Då mådde jag inte lika ruttet faktiskt. Det händer ju oss trail-löpare ni vet ;)

Nej men vad ska man säga. Inte riktigt min dag på något sätt, men med ett sådant fint arrangemang så kan man ändå inte låta bli att gå hem med ett leende ändå. Helt sjukt alltså, men sant.

Jag får ladda om till nästa veckas löpning. Jag ber en stilla bön till LöparGudinnan att det verkligen är som jag tror, en stukning som är över ganska snabbt, och att jag ska vara på löparbenen inom kort igen. Jag förtjänar faktiskt inte fler långdragna skadehistorier.

Tills dess njuter jag av en stor skål jordgubbar med grädde och glass. Sommarmiddag ;)